De senaste inläggen

Svingar sina lurviga

Var i London i helgen. Såg inte brudparet men njöt av överflygningen av gamla flygplan från WW2. Ljudet av stora kolvmotorer ger mig alltid gåshud av njutning.

Var också på ett av mina favoritmuseer, National Portrait Gallery.

Jag tycket mig se en trend i vilka som finns avbildade. Under 17-, 18- och början av 1900-talen är det ganska gott om forskare, uppfinnare och entreprenörer.

Men när man kommer till de senaste decennierna blir det allt mer tunnsått med de kategorierna. I stället dominerar ”kulturpersonligheterna”. 2000-talet kändes som en enda kavalkad av utmärglade 28-åringar som gått på konstskola som avbildar sig själva eller eventuellt andra utmärglade 28-åringar som gått på konstskola. Det föregivet intressanta är sexuell läggning eller (när det gäller tjejjer) att ha behållit lurvet på benen.

Har vi en generell plikt att hjälpa andra människor?

Att vi har en generell plikt att hjälpa andra människor som lider nöd eller riskerar att dö framställs ofta som en självklarhet i moralfilosofiska diskussioner.

Frågan är om det stämmer?

Till att börja med vill jag fastslå att det jag talar om är en generell plikt, det vill säga den gäller alla människor i deras egenskap av människor. Självklart har vi en plikt att hjälpa människor i situationer där vi har förbundit oss (eller andra människor har goda skäl att uppfatta att vi har förbundit oss) att vara till hjälp.

För det andra menar jag att för att frågan skall vara meningsfull bör det handla om att vi på ena eller andra sättet tar risker eller bidrar med resurser för att vara till hjälp.

Är det då en självklarhet att vi har en moralisk plikt att hjälpa?

Jag anser inte det. Och detta av ett enda skäl:

Jag kan nämligen konstatera att de som hävdar att vi har en plikt att hjälpa, vilket är nästan alla i min omgivning, i så fall aldrig lever upp till sin egen moraliska standard. De allra flesta jag känner lever i vad som måste betraktas som unikt överflöd. De skulle kunna leva ett gott och meningsfullt liv med en bråkdel av de resurser de i dag gör av med för egen del. Inte heller ställer de exempelvis upp och donerar en av sina njurar (annat än möjligen) till familjemedlemmar trots att de skulle kunna avvara en njure och därmed rädda liv.

Många betalar pengar till välgörenhetsorganisationer, men jag skulle gissa att det handlar om mindre summor än de lägger ut på latte. Inte ens godhetens överstepräst Bengt Westerberg kunde ställa upp som ordförande i Röda Korset utan att få en årlig ersättning som motsvarar en smärre förmögenhet.

Med andra ord förefaller de som talar om plikten att hjälpa andra inte ta sig själva på något vidare allvar.

För egen del försöker jag undvika att hyckla. Jag är av uppfattningen att mitt och mina närmastes liv och komfort är betydligt viktigare än situationen för människor jag inte känner eller ens vet om att de existerar. En stor del av mina argument för exempelvis reglerad invandring eller avskaffad u-hjälp handlar dock inte om detta. Om jag trodde att människor faktiskt fick det bättre för att vi ger skattepengar till diktatorer i tredje världen skulle jag möjligen tycka det var ok.

Feltänk av DN om organförsäljning

Den 16 april kommenterar DN:s ledarsida SIFO-undersökningen som visar att 22 procent av svenskarna skulle kunna tänka sig att sälja en njure för 300 000 kronor.
DN:s ledarskribent gillar inte att en så stor andel svarat ja på frågan. Hon (eller han) frågar sig vilka ”förbehåll” som döljer sig bakom de positiva svaren. Som om det vore relevant. Om 22 procent säger sig vilja sälja en njure när SIFO ringer är det likgiltigt om det finns tänkbara situationer då de inte skulle vilja sälja. Alla rationella val är situationsberoende. Annars är de fixa idéer.
Men DN:s ledarskribent gör sig skyldig till ett än värre feltänk när de avvisar organhandel:
”Men även om vi inte var förpliktigade [av en FN-konvention] hade det varit fel [med organhandel]. Huvudsakligen för att detta marknadstänkande kolliderar med ett humanistiskt ideal. Att prissätta organ, som om individen vore en levande lagerlokal för diverse reservdelar, är inte förenligt med en sådan syn på människan.”
Lägg märke till det försåtliga utelämnandet av en specificering av vem som skall prissätta. Tanken att DN:s ledarredaktion, Socialstyrelsen eller Landstinget eller skall prissätta mina eller någon annans njurar är naturligtvis djupt stötande och kan onekligen sägas strida mot någon form av ”humanistiskt ideal” (denna blanknötta gamla klyscha).
Men vad kan vara fel med att jag sätter ett pris på mina njurar och säljer till den person jag väljer? Det har ingen utanförstående med att göra. Det är faktiskt mina njurar. Inte DN:s eller Landstingets.
Därefter vevar ledarskribenten på med metaforen om ”levande lagerlokal”. Men att det finns ett pris betyder inte att man måste sälja. Jag har en uppfattning om vad jag skulle vilja ha för en njure (och det är d-ligt mycket mer än 300 000). Men jag tror inte att jag skulle sälja till detta pris eller något annat eftersom aldrig så mycket pengar skulle kunna höja min livskvalitet särskilt mycket*. Med andra ord betyder en organmarknad inte att folk blir levande lagerlokaler – bara att de kan sälja sina organ om de har lust. Föreställningen om människor som ”levande lagerlokaler” saknar helt verklighetsförankring.
Det underliga med debatten om organmarknad är att vi accepterar att läkarna, sjuksköterskorna, läkemedelsföretagen, de medicinsktekniska företagen och administratörerna i systemet alla tjänar pengar på organtransplantationen.
Men den person som tillhandahåller organet skall av någon anledning inte få en spänn. Och att till exempel DN uppfattar denna ordning som ett nödvändigt villkor för ”humanistiska ideal”.

*Jag skulle vilja tjäna extremt mycket pengar, men det beror på att det skulle ge mig tillfredsställelse att veta att jag hade den förmågan som gav det marknadsvärdet – pengarna i sig är mindre viktiga.

Är det en rättighet att få skaffa barn?

Under flera år ha vi haft en ganska känslomässig debatt i Sverige som handlar om vilka som bör få bli föräldrar. På ena sidan står olika representanter för ”HBTQ-kollektivet” och diverse allmänt livsstilsliberala personer från både högern och vänster. De menar att alla – oavsett sexuell läggning och familjebildning – bör kunna få bli föräldrar på det ena eller andra sättet.
På den andra står i huvudsak konservativa, vanligtvis med religiösa böjelser. De menar att föräldraskap i princip skall vara förbehållet heterosexuella personer i fasta förhållanden.
Ett argument i debatten är att ”det inte är någon mänsklig rättighet att få barn”. Mot det står påståendet att ”det är en mänsklig rättighet att få barn”.
Båda påståendena är fel.
Det är naturligtvis inte en mänsklig rättighet att få barn eller bli förälder. För det första måste man ju hitta någon som är beredd att ställa upp med i runda slängar 50 procent av genkoden till den nya individen, och för det andra måste man ju kunna bidra med sina egna 50 procent, det vill säga vara fertil.
Å andra sidan är det motsatta påståendet – att det inte är en mänsklig rättighet att få barn – fullständigt absurt. Det betyder ju att alla som vill ha barn måste fråga staten om lov. I en modern demokratisk rättsstat är det ju så att allt som inte är förbjudet är tillåtet, det vill säga en rättighet för medborgarna. Just här talar jag alltså inte om naturliga rättigheter utan om de rättigheter som föreskrivs i lagen.
Det förekommer tyvärr även i moderna demokratiska rättsstater att sådant som är naturliga rättigheter kränks, det vill säga sådant som borde vara tillåtet är förbjudet. Men det förekommer numera i praktiken aldrig att sådant som borde vara förbjudet råkar vara tillåtet.
Och sedan vi slutade tvångssterilisera folk i Sverige finns det i praktiken nästan inga inskränkningar på området. Så länge man är fertil och hittar någon som ställer upp frivilligt är det bara att köra på. Man behöver inte fråga staten om lov, bli scannad för genetiska defekter, sinnessjukdom eller drogmissbruk. Man behöver inte heller vara gift eller ha ett förhållande, vara rik eller hederlig. På just detta område råkar lagstiftningen vara helt konsekvent med den naturrättsliga föreställningen om självägande och kroppslig integritet.
Men det betyder inte att det är en rättighet att få barn. Men det är en mänsklig rättighet att försöka få barn.
De konservativa försöker ibland argumentera med att även barnet har rättigheter som kan komma i konflikt med föräldrarnas rättigheter att försöka få barn.
Men detta är redan löst i Sverige genom att myndigheterna generellt kontrollerar föräldrarna och barnets hemförhållanden. Det sker oavsett civilstånd, sexuell läggning, åsikter, inkomster och liknande och framför allt inte som någon form av förhandsgranskning av föräldrarnas lämplighet utifrån statistiska sannolikheter.
Varje familj kontrolleras för sig och det gör ingen skillnad om du är ensamstående mamma med en historia av drogmissbruk eller ett heteropar överläkare i Djursholm. Självklart påverkas myndigheternas vaksamhet av olika situationer, men det görs ingen skillnad i regelverket.
Således kan vi säga att i Sverige är det en rättighet att försöka skaffa barn och att barnets rättigheter tas till vara genom att myndigheterna kontrollerar att barnet tas om hand under acceptabla förhållanden.

Vad använder vi våra skattepengar till egentligen?

Vad använder politikerna våra skattepengar till egentligen?

Tisdagen den 12 april var det ett reportage på TV4 som
handlade om en multihandikappad kvinna som fick för lite hjälp från kommunen.
Expressen (eller möjligen Aftonbladet) har gjort flera reportage på ungefär
samma tema. Kommuner som inte tar ansvar för folk som är i uppenbart behov av
hjälp på grund av mycket svåra handikapp.

Vi snackar alltså inte om snyftreportagen om ”utförsäkrade”
där (oftast) kvinnor som förefaller helt friska sitter i sina välstädade kök
eller filmas på hundpromenad samtidigt som de hävdar de omöjligen kan jobba. De
personer det handlar om här har uppenbarligen svåra handikapp av den typ man
ser på 100 meters håll. Men kommunen anser sig ändå inte ha råd att hjälpa dem.

Det ger ett visst perspektiv åt alla de miljoner eller
miljarder som stat och kommun lägger ut på allt möjligt onödigt. Från ”turismsatsningar”
och äventyrsbad, över integrationsprojekt till statliga jämställdhetsbonusar
och miljoner i totalt verkningslösa miljöbilspremier. Stockholms läns landsting
har byggt en stump spårvagn från Sveriges mest välmående bostadsområde till
Sveriges exklusivaste varuhus till en kostnad av 1 000 000 kronor
metern.

Alla som ägnar sig åt politik kan själva ge otaliga exempel
på mer eller mindre meningslös verksamhet. Den som läser tidningen Dagens
Samhälle kan själv konstatera att många reportage handlar om olika kommunala
projekt som drivs av kommunpolitiker och tjänstemän. Det gemensamma för många
av projekten är att medborgarna aldrig har efterfrågan dem och (lyckligtvis)
inte ens vet att de förekommer. I många fall är det så att den absoluta
majoriteten av politiker inte ens vet att de existerar eller vad de kostar.
Framför allt inte vad alla underliga projekt i kommunen sammantaget kostar.

Min poäng är inte att det finns en stor
skattesänkningspotential. Så stora pengar handlar det inte om.

Min poäng är att det i samma kommun eller landsting där man
sparar på handikappade eller barnsjukvård samtidigt öser ut stålar till vad som
i huvudsak liknar små hobbyprojekt för jämställdhetsstrateger och
integrationsexperter.

Man väljer faktiskt att bli arg eller kränkt

En favoritsysselsättning i dag är bli kränkt eller arg över vad andra människor gör. För tillfället är religiösa människor ledande och muslimer tillhör den definitiva eliten när det gäller känslighet. Förmodligen för att muslimska samhällen inte har genomgått den upplysning som i kristna samhällen har skurit ner religionens krav på underkastelse och respekt.

Det är i detta sammanhang viktigt att inse att ingen blir kränkt eller sårad eller arg på grund av vad någon annan gör eller säger. Man väljer att känna sig kränkt, sårad eller arg.

Det finns nämligen ingen direkt koppling mellan olika människors nervsystem genom vilken vissa människor kan styra andras känslor.

När mamman säger till sitt barn att ”nu gjorde du mamma ledsen” är detta en lögn. Mamma valde att bli ledsen.

Chefer får lära sig att säga ”när du kommer försent blir jag orolig” i stället för ”du har ett anställningskontrakt som säger att du skall vara på arbetsplatsen 08:00, jag förväntar mig att du följer det”.

Det är naturligtvis inte alltid lätt att tillämpa denna kunskap. Vi delar av sociala sammanhang där den i huvudsak är rent teoretisk, exempelvis den nära vänkretsen och familjen.

Men i den stora världen är våra känslomässiga bindningar knappast av den arten. Där blir i de flesta fall folk kränkta av människor de inte ens känner.

Hur kan muslimer bli kränkta över Wilks konst eller att någon bränner koraner? Visst, syftet är att provocera men det betyder inte att man måste bli provocerad.

Det finns faktiskt något som kallas för att ”strunta i saker”. Det är oerhört effektivt om man vill behålla sin sinnesro och göra något bättre av sitt liv än att ständigt vara arg på folk man inte ens känner.

Vad är mänskliga rättigheter?

Mänskliga rättigheter är ett moralfilosofiskt begrepp som innebär att det finns vissa handlingar människor inte får göra mot andra människor.

I korthet är det rätten för varje individe att slippa bli utsatt för godtyckligt våld, tvång eller hot.

Rättigheterna är universella, det vill säga de gäller alla människor på alla platser under alla tider. De gäller oavsett om någon känner till dem eller inte. Det är alltså inte okey att exempelvis döda eller förslava en medlem av ett naturfolk med hänvisning till att personen inte känner till västerländsk filosofi och därför inte förstår att hans rättigheter blir kränkta.

Grunden för de mänskliga rättigheterna är äganderätten och det faktum att vi äger oss själva, såväl våra tankar och uppfattningar och vår personlighet som våra fysiska kroppar. Därav följer att vi har rätt att göra vad vi vill så länge vi inte kränker andras rättigheter.

Ofta brukar man tala om de mänskliga rättigheterna som rätten till liv, frihet och egendom. Men detta är alltså inte tre separata rättigheter utan konsekvenser av självägandet och den respekt för kroppslig integritet det för med sig. I USA:s konstitution nämns också ”rätten att söka lyckan” vilket naturligtvis inte heller är en separat rättighet. En människa har lika mycket rätt att inte söka lyckan utan till exempel sanningen eller sträva efter att vara god mot andra oavsett konsekvenserna för egen del.

FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är tyvärr ett dåligt dokument på området. Det innehåller de mänskliga rättigheterna. Men det ingår också en rad önskemål som inte är mänskliga rättigheter utan olika politiska rättigheter av omfördelande karaktär.

Det är sådant som rätten till utbildning, sjukvård och tak över huvudet, rätten till arbete, fackliga stridsåtgärder och rätten till betald semester (!). Dessa är inte mänskliga rättigheter eftersom de inte är generella. Dels kan de inte vara giltiga i allt tider och alla samhällen, och dels förutsätter de att resurser tas från vissa människor och ges till andra. Några är helt orimliga som exempelvis rätten till arbete och rätten till betald semester. Alla i hela världen kan inte få jobb, några måste driva företag, och alla kan naturligtvis inte få betald semester (jag har till exempel inte det…)

Anledningen till att dessa ”rättigheter” finns med är att de andra FN-medlemmarna när dokumentet utformades kompromissade med Sovjet för att få dem att skriva på. Till sist vägrade Sovjet trots detta. I dag används dessa ”rättigheter” av diktaturstater för att relativiserad de egna brotten mot mänskliga rättigheter. De säger att ”alla länder kränker mänskliga rättigheter” och jämför mord och tortyr med det faktum att rätten till lika lön inte uppfylls i exempelvis Sverige.

När vi talar om de demokratiska fri- och rättigheterna är det rätten att bilda partier, att delta i val, att opinionsbilda o s v. Inte heller detta är genuina mänskliga rättigheter, men erfarenheten säger att demokrati är det bästa sättet att tygla statsmakten så att den inte kränker de mänskliga rättigheterna.

Ibland talar man om de mänskliga rättigheterna som ”okränkbara” vilket tyvärr är helt fel. Det går utmärkt att kränka de mänskliga rättigheterna, vilket sker varje sekund dygnet runt. Det är en felöversättning av ordet ”unalienable” som betyder att rättigheterna inte kan fråntas någon (eftersom de är en konsekvens av att vi äger oss själva). Vi kan inte heller sälja oss som slavar. Ordet har egentligen inte någon strikt betydelse utan är mer en förstärkning av de mänskliga rättigheternas status: de är en del av vår natur och kan inte tas ifrån oss.

Några vanliga frågor:

Q: Är det någon skillnad på ”rättigheter” och ”friheter”?

A: Båda termerna har en rad olika begreppsinnehåll, men i dessa sammanhang är de båda orden ofta bara olika sätt att säga ungefär samma sak. Moralfilosofi lider av bristen att vi ofta formulerar oss i vanligt språk vilket naturligtvis i många fall leder till otydlighet.

Q: Är det en mänsklig rättighet att exempelvis röka, dricka, äta till övermått eller ta våra liv?

A: Nej, det är naturligtvis inte separata rättigheter. Däremot är de konsekvenser av vårt självägande och rätten till kroppslig integritet. Vill vi skada oss själva har ingen annan rätt att stoppa oss.

Q: Men i Sverige har vi exempelvis LOB och tvångsvård av psykiskt sjuka. Innebär detta en rättighetskränkning?

A: Nej. Man tar hand om människor som för tillfället inte kan uttrycka sin egen vilja. Så snart de kan stå och gå för egen maskin är de fria att göra vad de vill.

Q: Vad är kontraktsfrihet?

A: Det är rätten för två personer att ingå överenskommelser. Så länge de inte skadar tredje part har ingen rätt att lägga sig i.

Q: Men orsakar inte polis och fängelser inskränkningar i de mänskliga rättigheterna?

A: Nej. I inledningen skriver jag om rätten att slippa ”godtyckligt” tvång och våld. Det tvång och våld som utövas av rättsväsendet är inte godtyckligt utan hårt styrt av lagar och regler (åtminstone i en rättstat).

Q: Kan djur ha rättigheter?

A: Nej, åtminstone inte mänskliga rättigheter. Det finns goda skäl att tillerkänna andra levande varelser något som i vilket fall liknar rättigheter. Det är ok att köpa en bil och slå sönder den, men det är inte ok att köpa en hundvalp och tortera den till döds. Vi jagar, men har regler för hur jakten får gå till, vi föder upp och slaktar djur för mat men har regler för att skydda djuren mot lidande under processen. Det är helt rimligt att inte betrakta djur som vilken egendom som helst.

Varför irriterad på Darwin?

Följande intressanta artikel återfinns i den katolska tirdskriften Signum.  Artikelns poäng är att föreställningen om att medeltidens människor trodde att jorden var platt skapades på 1800-talet av folk som ogillade religion i allmänhet och katolicism i synnerhet. De hade intresse av att framställa medeltiden och katolska kyrkan som okunniga och vetenskapsfientliga.

Helt fel hade dessa personer inte. Det fanns ett mostånd mot vetenskapliga framsteg inom katolska kyrkan.  Fråga Galileo Galilei. Men självklart är katoliscismen inte ensam om att vara vetenskapsfientlig bland religionerna. Det ligger i religioners natur att vända sig till dogmer snarare än fakta. Annars handlar det inte om religion. Men som sagt, man kan nog inte beskylla katolska kyrkan för att medeltidens människor trodde att jorden var platt eftersom de inte ens trodde detta.

Det intressanta med Signumartikeln är att den skyller en del av 1800-talets antireligiösa propaganda på Darwin.

Men Darwin var till att börja med själv religiös, han hade inte åsikter om jordens form och han blev inte känd på allvar förrän 1859 när hans storverk Om arternas uppkomst publicerades.

Frågan är varför Darwin ofta angrips i katolska sammanhang. Katolska kyrkan erkänner till och med utvecklingsläran, numera.

Varför huka för kommunisten Sjöstedt?

I morgon-TV gick Jonas Sjöstedt rätt hårt åt handelsminister Ewa Björling för att Sverige har kontakter med diktaturstater och svenska företag säljer varor till sådana.

Förutom att det är helt obegripligt att man kan låta sig bli mästrad av en kommunist i en debatt om demokrati, vore det väl enklast att konstatera att vi nojsar med diktaturens kreatur i FN varenda dag och att vi till och med skänker pengar som hamnar rakt i fickorna på ledarna. Det var för övrigt  inte länge sedan kronprinsessan och delar av regeringen var i Abu Dhabi på en stor konferens om förnybar energi (betald av världlandets oljepengar, förstås).

Det är bara att konstatera att en majoritet av världens länder fortfarande är diktaturstater och att principen om att man bara skall ha relationer med demokratier är omöjlig att upprätthålla.

Vänster och böckerna…

Senaste numret av Axess är som vanligt utmärkt. Intervjun med Charles Murray (författaren till Losing Ground och the Bell Curve) påminner mig om ett par böcker jag läst och som blivit mycket omdebatterade på kultursidorna trots att de inte är böcker som strikst sett berör kulturavdelningarna. Den ena som sagt The Bell Curve och den andra The Selfish Gene av min husgud Richard Dawkins.

I båda fallen var det uppenbart att vänsterskribenterna (för det är i huvudsak sådana som skriver på de stora kultursidorna) inte hade läst böckerna. De ventilerade sina missuppfattningar och fördomar och citerade efterhand varandra i en sorts idéoligisk rundgång.

Särskilt pikant var det i fallet Dawkins som avfärdades som höger bara på grund av boktiteln (som han  inte själv hade valt). Dawkins intar nämligen själv en måttlig men fullt tydlig vänsterposition och för i boken flera resonemang om varför hans forskning inte går att dra ideologiska slutsatser av.

Min erfarenhet av mentaliteten bland de borgerliga skribenter jag känner är att riktigt så illa är det inte på vår sida. Självklart är vi inte smartare eller mer intellektuellt högstående än vänstern. Illvilliga eller felaktiga tolkningar förekommer självklart. Men detta att unisont skåpa ut böcker utan att ens ha läst dem tror jag nästan aldrig förekommer.

En annan effekt jag minns var att även borgerliga skribenter kände sig manade att anta en försiktig och lätt kritisk ton när de skrev om dessa böcker. Utgångspunkten var uppenbarligen att motståndaren trots allt är värd att ta på allvar — förmodligen på grund av deras prestigefyllda positioner.