De senaste inläggen

Granved brinner mer dramatiskt

Eldar årets första brasa på askan av förra årets sista brasa. Dricker kaffe. Har sovit till 10:00. Det är nackdelen med att inte vara bullerstörd. I Solna vaknar jag alltid vid 05:30. Lägger märke till att granved brinner annorlunda än björkved. Den sprakar och fräser, terpentinen kokar ur trät som små geijsrar. Glöden är som att titta ner i en vulkan. Björkveden är tyst och effektiv, blir till aska utan att göra väsen av sig.

Det är så tyst i vårt hus i Nynäs att ljudet från elden är det enda ljudet som går att höra — det finns bokstavligt talat inga andra ljud som människoörat kan uppfatta.

Nu frukost!

Finns det ett liv efter surdegen?

På Östermalm stöter man ofta på människor med en älskvärt överlägsen attityd. På Söder är folk politiskt korrekta, surmulna pretton. Det gäller även folk i Sjöööstaaaaaaaaaden (a:et skall vara öppet, som när en greve säger ”bwaaaavo” i en pilsnerfilm). Just nu är alla på söder besatta av surdeg. Många förefaller tro att surdeg är en ny uppfinning. Trösten är att surdegshypen går över.

Frågan är vad som kommer då?

Min väninna forskaren bor på söder och har således insikter. Hon rapporterade i ett mail till mig nu på morgonen om gröthypen i Köpenhamn:

”Hej Magnus!

Givet dagens DN gissar jag att nästa  trend blir gröt av typen ”speltgröt
toppad med päron, karamelliserade pumpakärnor och flädersirap”.

Självklart är spelten hemvalsad. Snart är hela Söder invaderad av grötbarer och kvalitet
på valsar diskuteras i lokalpressen. Vad säger du Magnus, jag kanske ska starta en bar själv? Ekologisk,
surdegsbaserad GI-gröt på proteinrik quinoa och nakenhavre med soltorkade
blåbär och lindblomsdoftande honung? Det borde väl locka?

Eller det Södermalmska arbetaralternativet: ”Stekt gröt med lingonsylt och
mjölk”. För den som vill bevara söders rötter och vara sant miljövänlig.
Självklart görs denna rätt på gårdagens grötrester.

Så måste jag ha en barnmeny. Det får bli mannagrynsgröt med jordgubbssylt. Som det sägs: ”If
you can’t beat them, join them!”

Du kanske vill vara med? Det vore bra för min marknadsföring.  Det är ok att du är moderat, men du måste i så fall sluta leva på biff.

Ekologiska kramar!

K”

Rätt av Juholt att stanna

Hans L Zetterberg skrev en gång att sossarnas styrka låg i att deras ledare satt länge. Det lönade sig inte för bråkmakare att utmana partiledaren. I detta var skillnaden tydlig mot andra partier som offrade sina ledare så fort det tog emot lite eller de gjorde bort sig.

Det finns ju en olycklig logik i att enskilda individer eller grupperingar på kort sikt kan gynna sig själva genom att bråka sönder en organisation.

Att Juholt klamrat sig fast kan därför vara bra för sossarna. Han har visat att det inte lönar sig att vara illojal mot den ledare partiet har valt. Att Juholt är en ”belastning” är möjligen sant. Men det är inte alls orimligt att låta väljarna avgöra detta om tre år, snarare än högljudda haverister eller media. Det är inte Expressens eller SvD:s ledarsidor som avgör valet.

Dessutom är väljarnas minne kort. Det är inte valår förrän om två år, vilket är en geologisk tidsålder i politiska sammanhang. Visst kan Juholt fortsätta att göra bort sig (han kommer fortsätta att göra bort sig) men ingen kan garantera att en eventuell ny sosseledare skulle kunna undvika att göra bort sig eller ha otur. En ny ledare skulle dessutom lida av att någon annan falang försökte få bort honom eller henne. Juholts blod hade varit kvar i vattnet och dragit till sig nya hajar.

Min poäng är inte att det är bra för sossarna att Juholt är kvar. Min poäng är att de skulle vara ännu sämre för dem om han hade gått.

Det intressanta är att s och Juholt har visat styrka genom att inte kasta in handduken. För första gången har en svensk politiker klarat att stå kvar. Det är inte självklart att väljarna tycker det är en nackdel, särskilt inte om s förmår att kommunicera detta som en styrka. Väljarna gillar inte fuskande politiker, men de är inte vidare förtjusta i redaktionshyenorna heller.

Kommer DN och SvT pumpa upp det här gänget också.

Occupy Wall Street förefaller bestå av en massa idioter. Till skillnad från Tea partyrörelsen har de inte ens ett spretigt budskap och ingen taktik. Att det är lätt att organisera demonstrationer med hjälp av Facebook gör dem inte nödvändigtvis mer effektiva.
Dessutom förefaller de redan ha övergått till ren kriminalitet och vandalisering.
Skall bli intressant att se hur utvecklingen i media blir.
I Sverige fick Attac-rörelsen förmodligen frivillig textreklam till ett värde av 500 miljoner av i huvudsak DN och SvT. Trots det försvann de fortare än de kom, efter att ha slagit sönder Göteborg (for the record: jag tycker det var dumt av dem…)
Gissningsvis försvinner det här gänget ännu snabbare.

Pinnstolar och buller

Starbucks på Virginia sq i Arlington. De öppnar tidigt för svenskar som har jet lag och har trådlöst nätverk samt kaffe.
Men det känns som om det finns en systematisk skillnad mellan Starbucksfiken i LA och DC. I LA har de ofta fåtöljer och ganska låg ljudnivå. I DC är det trångt, pinnstolar och ganska bullrigt. Man ser också färre personer med datorer som sitter och jobbar.
Undrar om det är en tillfällighet eller om de av någon anledning har bytt policy.

Studentexamen skulle ge stöd och enhetlighet

Centern har föreslagit återinförande av studentexamen. Björklund är försiktigt positiv. Sossarna protesterar med argumentet att alla inte lyckades. Några fick gå ut bakvägen. Trist, men alla lyckas inte med gymnasiet i dag heller. Och att gå ut bakvägen äe förmodligen det minsta problemet med att sakna gymnasiebetyg.
När jag skrev en del av bok för Timbro om skola hade jag anledning att fördjupa mig en aning i saken. Jag är rätt positiv till iden.
Anledningen är att de statliga inspektörerna inte bara åkte runt och höll förhör. De bidrog till en hög, jämn och enhetlig standard över hela riket. De hjälpte lärare och rektorer att peka på svagheter och hur dessa kunde avhjälpas. Lärare och rektor fick varje år en skarp utvärdering av sitt arbete. Till saken hör att de som fick gå ut bakvägen oftast fick en andra chans att klara sin examen. Det fick skämmas ett par dagar men råkade knappast ut för någon katastrof.
Självklart skall inte en modern studentexamen se ut exakt som den gjorde för över 50 år sedan. Men grundtanken, att oberoende granskare deltar i en examination och bedömer hur skolan har klarat sin kärnuppgift – att lära eleverna något – är god. Trots allt har vi ett nationellt skolväsende som är tänkt att vara hyggligt enhetligt. Dagens centrala prov och inspektioner är uppenbarligen inte tillräckligt bra instrument.
Självklart skulle en modern studentexamen

Dags för ett par antirojalistiska funderingar

Det värsta med monarkin är förmodligen att normalt sett
förnuftiga personer gör och säger saker som är helt befängda? Exempelvis
följande.

1. Påståendet att monarkin är en sammanhållande kraft i
samhället. Exakt vad betyder det? Förefaller länder utan monarki ha mer
kravaller och motsättningar än länder med monarki? Som Finland jämfört med
England, kanske?

Eller känner dessa personer då och då en nästan
oemotståndlig lust att dra ut på gatorna för att misshandla, mörda, våldta och
vandalisera? En lust som bara kan stillas genom att plocka fram temuggen med bilden
av kronprinsessan, läsa Svensk Damtidning eller gå in på hovets hemsida?

2. Påståendet att det är ”fantastiskt” att kronprinsessan
har blivit på smällen. Men varför är det fantastiskt? Tusentals personer blir
på smällen varje ögonblick. Jag förstår att det känns fantastiskt för de närmast inblandade, men för alla oss
andra?

De allra flesta rojalister måste rimligen se andra vilt främmande
kvinnor som är gravida, typ på bussen och IKEA, på kontoret eller på TV från
något flyktingläger i Sudan. Det är ju inte ett direkt ovanligt tillstånd.
Känns det också ”fantastiskt”?

3. Rojalister gratulerar kronprinsessparet till att de skall
ha barn trots att de inte känner dem. Självklart finns det anledning att gratta
människor som skall få barn, men varför grattar man vilt främmande människor?
Går de exempelvis fram till okända gravida kvinnor på sta’n och säger ”ohhhh-va-fantastiskt-rooooooligt-guuuu-va-gla-ja-blir-åh-så-roligt-för-svärje!”

Men möjligen tror rojalister att de faktiskt känner
kronprinsessparet? ”Ho’vinka’faktist’t’mäj’n’gång!”

4. Påståendet att kronprinsessan är så duktig och begåvad. Ja,
det kan man ju tycka. Om man tycker det är så imponerande att vara hyggligt bra
på sitt jobb efter att ha tränats på uppgiften av experter ända sedan födelsen.
Är det även imponerande att den som fötts in i en akrobatfamilj kan stå på
händer vid 30 års ålder? Tja, kanske. Det är rätt svårt att stå på händer…

Det är verkligen något mycket märkligt med den rojalistiska
föreställningsvärlden. Till exempel att samhällets stabilitet hänger på
existensen av ett litet antal personer som av allt att döma inte ens bidrar
till BNP. På nymoderatsvenska skulle vi säga att de lever i utanförskap
eftersom de saknar anställning och inte är självförsörjande.

Men självklart är det bra att kunna glädjas med andra
människor. Men hur kommer det sig att så många känner att de vill glädjas just
tillsammans med kungafamiljen som de till att börja med inte känner och i vars sällskap
och umgänge de förmodligen skulle känna sig bortkomna och vara lätt föraktade?

Bara 100 procent är nog!!!

Kungafjäskandet i landet tar sig allt mer underliga former. I dag ”analyserar” Per Gudmundsson det marginella motståndet mot monarki och frånvaron av nationalistisk chauvinism i Sverige med utgångpunkt från filmen The King’s speach.
Han undviker att nämna Edward VIII:s nazisympatier. Om det beror på okunskap, ideologisk minneslucka eller bara av utrymmesbrist är naturligtvis svårt att veta. Det är dock uppenbart att ämnet nazism och kungligheter är känsligt i Sverige.
Skälet till att det finns en liten grupp svenskar som inte faller i farstun för en otidsenligt institution som förkroppsligar antidemokratisk blodsmysticism är dock Sovjetunionens inflytande. 20 år efter dess fall orsakar alltså kommunisterna Kreml att människor kritiserar kungen. På något sätt inser Gudmundson att hans resonemang är lite fnoskigt och skriver tvekande att det kan låta som en ”dum konspirationsteori” och att svenskarna inte har varit ”några marionetter” (tack för det…).
Men sen öser han vidare i tangentens riktning. Inte bara har Sovjet orsakat att det finns några procent republikaner utan även att våra valda företrädare ”förringar majstänger” (nu är han som synes inne på de riktigt svåra tankebrotten…).
Det intressanta är att Gudmundson känner sig föranledd att använda nästan hela ledarsidan i SvD för att presentera något som han själv uppfattar låter som en konspirationsteori för att förklara och argumentera emot ett helt marginellt fenomen, nämligen svenska republikaner. När det gäller just den frågan är opinionen nästan Nordkoreansk. Men det kanske är detta ”nästan” som skaver. Bara ett hundraprocentigt, storsvenskt leva för nationen och monarkin är nog.

Skandalen är ett faktum

Enligt text-TV kostar det bara 15 miljarder att utrota barnfattigdomen (i Sverige). Åtminstone hävdar socialforskaren Tapio Salonen det.

15 miljarder är ungefär 0,4 procent av Sveriges BNP.

Det betyder att vi politiker plockar åt oss i runda slängar 50 procent av BNP men har missat just de 0,4 procent som kan göra slut på barnfattigdomen.

Det är faktiskt skandal att vi har missat något så enkelt. Skäms på oss.

Vad är det för fel på humanisterna (och de religiösa)?

Jag har aldrig haft någon barnatro. Så länge jag minns har jag varit ateist (långt innan jag hört ordet eller förstått att man kunde vara ateist).

Detta trots att min barndom präglades av intensiv religiös indoktrinering i lekskola och lågstadium och att jag är konfirmerad.

Men det är inte självklart oproblematiskt att behöva förknippas med Christer Sturmark och Humanisterna.

Det är naturligtvis fel att kalla det de ägnar sig åt för religion. Det är klart att det inte är vad det handlar om.

Problemet är att de inte ser ateism som en sorts livsstil eller existentiell uppfattning.

Men frågan om guds existens är en naturvetenskaplig fråga av samma typ som frågan om det existerar en eter i världsrymden som ljusvågorna fortplantas igenom. För 150 år sedan var etern den enda rimliga förklaringen till att ljusvågor kunde sprida sig. En vågrörelse måste ju vara en vågrörelse i någonting. Men med tiden blev eterteorin allt mer orimlig och nya kunskaper gjorde att etern inte längre behövdes för att förklara ljusets utbredning.

När det gäller Gud var det helt rimligt att anta en skapare för att förklara livets uppkomst. Innan evolutionsteorin fanns det inte någon annan förklaring till att så komplexa strukturer som liv kunde uppstå. Men med tiden har gud blivit lika orimlig och onödig som etern.

Problemet med religiösa människor är dock inte att de tror på något som råkar vara fel. Vi går alla omkring med felaktiga uppfattningar och mycket av det som vi idag uppfattar som sanningar kommer att behöva ompröva. Det är hela poängen med modern vetenskap.

Problemet med religiösa människor är att många uppfattar att de har en exklusiv kontakt med universums skapare och därigenom på något oförklarligt sätt har blivit auktoriteter på moralfilosofi. De är helt enkelt övertygade om att de (eller snarare deras organisation och ledare) med automatik vet vad som är gott, sant och rätt.

Och det är naturligtvis en ganska dålig utgångspunkt för att föra en respektfull dialog med människor som inte delar den egna uppfattningen.