De senaste inläggen

Avdelningen tidstypiska ord: ”livspusslet”

Ett ord som får mig att osäkra revolvern är ordet ”livspusslet”. Det är i och för sig inte en alldeles oäven metafor för en tillvaro med många olika krav och verksamheter som skall klämmas in i dygnets 24 timmar. Men samtidigt har ordet en olycklig innebörd. Ord har makt över tanken och därmed över hur vi känner och beter oss.

Vi talar ju inte bara om livspusslet utan om att livspusslet skall ”gå ihop”, det vill säga läggas färdigt med var bit på sin plats. Först då uppstår en njutbar bild.

Konsekvensen av den bilden är en föreställning om livet som något som skall göras klart snarare än levas. Ett gott liv är ett liv där vi på ett rationellt sätt har klämt in maximalt antal nyttiga och värdefulla verksamheter och där det gäller att ”hinna med allt”. I värsta fall leder det till uppfattningen att allt som är vardagsliv — jobb, arbetsresor, dagislämning, veckohandla, städa – är i vägen för det ”viktiga” — vad det nu kan vara…

Större delen av livet skall helt enkelt stressas igenom på ett rationellt sätt för att ge tid åt de verksamheter och upplevelser som skall ge tillvaron guldkant och mening.

Det är inte självklart att en sådan föreställning leder till ett särskilt tillfredsställande liv.

Att ordet dykt upp de senaste åren är ingen tillfällighet.

Straffan Burenstam-Linder förutsåg utvecklingen redan 1969  i sin bok ”Den stressade nutidsmänniskan”. Han sade ungefär såhär. När vi tjänar mer pengar på att arbeta kan vi också göra och äga mer spännande saker. Det leder till att vi kläms mellan arbetet och de intressanta fritidssysslorna.

För min mammas generation var idén att man skulle resa till London eller New York en helg för att shoppa och gå på exklusiva restauranger något för rockstjärnor och kungligheter. I dag är det vardagsmat för medelklassen i Stockholm. Problemet är bara att hitta en jobb- och konferensfri helg och göra den rationella prioriteringen mellan shoppingresa, skidåkning, yogaretreat och den eftersläpande Vättern-runt-träningen.

Det är helt enkelt stressigt att få tid att vila och en kamp att frigöra tid för att njuta.

Klart RUT-avdraget – som ger fyra timmars städfrihet för två timmars arbete — är poppis.

 

 

 

 

Moderaterna är trots allt inte allsmäktiga

Då och då dyker det upp anklagelser om att moderaterna tar de andra allianspartiernas röster. Nu har det gått så långt att alliansen riskerar att förlora makten vid nästa val på grund av att något av småpartierna (läs Kd) åker ur Riksdagen. Vi moderater borde därför låta de andra partierna behålla lite fler röster.

Men detta är en helt absurd föreställning. Den utgår ifrån att moderaterna bestämmer hur många röster partiet vill ha. Sanningen är att vi är i huvudsak maktlösa inför väljaropinionen. Just nu har vi genom en kombination av skicklighet och tur (andelarna är oklara) en hygglig del av väljarkåren. Men det beror exempelvis på att sossarna har haft två odugliga ledare på rad och bråkar internt. Det kan ju ta slut om ett par veckor. Sossarna är inte dummare än andra människor. Risken är betydande att de till sist fattar att det är allvar och samlar ihop sig. Vad som händer då vet ingen.

Tanken att moderaterna skulle kunna bestämma att ”nu ger vi Kd 2 procent mer av väljarkåren” är helt enkelt orimlig.

Sanningen är att om vi moderater kunde bestämma vår andel av väljarkåren skulle vi rimligen inte nöja oss med en promille mindre än 100 procent.

 

Blev Juholt mobbad?

Det påstås att Håkan Juholt blivit mobbad av borgerliga media och journalistern i största allmänhet.

Det påståendet är helt sant. En förklaring till mobbingen skulle kunna vara att karln ser ut som en sol-och-vårare i en svensk 50-talskomedi. Men det är knappast hela förklaringen. En viktig del av förklaringen är att Sverige och svenska media är ett mobbingträsk. Det är bara att läsa valfri krönika eller titta på vilket idiotiskt TV-program som helst för att konstatera att taskighet är den dominerande formen av underhållning, på samma sätt som platta insinuationer är den dominerande journalistiska arbetsmedotde vid sidan av att bara låta intervjuoffret prata på.

Men alla som som varit på en skolgård vet att det bara är vissa människor som går att mobba. Och det har nästan ingenting med utseende eller andra yttre egenskaper att göra. Både Carl Bildt och Göran Persson ser ut som självklara mobboffer, men de har något som gör att mobbingen inte tar. Deras uppblåsta egon är av titan.  Juholt har också ett uppblåst ego, men det har pyspunka. Han  har ett lite oroligt, irriterat drag när han blir pressad, och blir lite pladdrig av glädje när han möter vänlighet. Pyspunkeegot måste alltid pumpas och han blir en bekräftelsetorsk.

Sånt märker mobbare. Och vi är alla mobbare. Några av oss är passiva, andra aktiva.

Kappvändadets tid del II

Efter Bengt Ohlssons uppgörelse med kulturvänstern undrade jag om fler kappor skulle komma att vändas.

Ytterligare ett ytterplagg snurrades snart. Men kanske inte riktigt från kultur(garanterat inte)vänstern(möjligen inte).

I stället var det Idrottens affärers gamle gode svartmålare Dan Persson som kom i mål som stark tvåa.

Nu konstaterar han plötsligt att arenabygget i Solna kanske har förutsättningar att bli en rätt hygglig affär. Visst, Persson gör en och annan reservation, men i huvudsak så är hans analys saklig på gränsen till positiv. Han förklarar sin kappvändning med Mall of Scandiavia, men de planerna har funnits länge. Att kontrakten inte blivit klara förrän nyligen är en helt annans sak. Alla stora projekt har egenheten att man arbetar ganska länge med planerna innan det går att skriva kontrakt.

Jag vill understryka att jag i grunden gillar att folk gör analyser av stora projekt som de närmaste intressenterna ogillar. Allt för mycket elände har orsakats av okunnighet och önsketänkande bland kommunernas starke män (och kvinnor).

Men jag konstaterar samtidigt att när jag satt med Dan Persson i paneldebatt i Almedalen i somras för att kommentera en av Skattebetalarnas Förenings rapporter om kommunala arenaäventyr var analysen att politikerna i Solna Stad var grundlurade och att Den Stora Kommunalekonomiska Katastrofen stod för dörren.

Till sist ett påpekande till Dan Persson och många andra som fått en sak om bakfoten. Han skriver att PEAB fått bygget ”utan upphandling”. Men den kritiken utgår ifrån att PEAB bygger en arena åt Solna Stad. Men Solna Stad har inte beställt arenan och skall inte äga arenan. Jag skriver det för säkerhets skull igen: Solna Stad har inte beställt arenan och skall inte äga arenan. Därför är det irrelevant att fråga efter en formell kommunal upphandling.

 

 

 

Till satirens försvar mot det medvetna missförståndet

Låt oss säga att jag skriver en text som börjar på följande sätt:

”Det var ett par minuter innan vänsterpartiets styrelsemöte skulle starta. Partiordföranden strök i fantasin den mustasch hade inte hade. Just det, ingen mustasch. Det var mycket i som inte längre var som som det skulle i den kommunistiska rörelsen. Annat var det på 50-talet.

Han vaknade ur sina dystra funderingar och harklade sig:

— Kamrater, jag förklarar sammanträdet öppnat…”

Därefter följer en text som går ut på att vänsterpartiets styrelse drömmer om att kunna skicka meningsmotståndare inom och utom partiet till arbetsläger eller skjuta dem på fläcken.

Vore det en kul text? Kanske.

Vore den saklig? Absolut inte eftersom den var avsedd som satir. Satir fungerar genom att vara överdriven och samtidigt skämtsam, så att ingen kan tro att skribenten menar allvar. I ovanstående exempel skulle syftet vara att påminna om att vänsterpartiet har ett förflutet som odemokratisk rörelse som hyllade världens största massmördare, men på ett sätt som kanske når även dem som inte läser Staffan Skott och Per Ahlmark.

Men den vore som sagt inte avsedd att tas på allvar.

Den som tar en sådan text på allvar saknar antingen helt och hållet kunskaper om de senaste 2500 årens västerländska litteraturtradition eller gör sig dum för att kunna spela upp ett litet indignationsnummer:

”Moderaten Magnus Nilsson jämställer vänsterpartiets ledare med Josef Stalin! Ett lågvattenmärke utan dess like!  Är det verkligen på det viset debatten skall föras i en demokrati? Det ökar politikerföraktet och hotar demokratin! Vad säger den förnuftige Fredrik Reinfeldt om detta tilltag? Står han bakom sin partikamrat och bla bla bla…”

Ungefär detta öde drabbade en satir på Aftonbladets ledarblogg under veckan. En rad av mina fb-vänner och ofta partikamrater blev oerhört upprörda på ett sätt som antyder att de tog satiren på allvar.

De måste rimligen ha valt att göra det. Åtminstone väljer jag att tro det. Många var nämligen förtjusta i Groteskos lilla sång och dansnummer ”Allt är bögarnas fel”. Om mina vänner inte förstår satir tvingas jag till slutsatsen att deras gillande beror på att de tog texten på allvar och helt enkelt håller med om att allt ont i världen beror på de homosexuella. Det är en skrämmande tanke.

Aftonbladets satir var kanske inte roligast i världen, och säkert ett inlägg i någon form av intern maktkamp inom (s). Men den var definitivt satir. Hand upp den som på allvar tror att Aftonbladets ledarskribent menar att Ylva Johansson är jämförbar med ett par av de största krigshjältarna från Vinterkriget och Stalingrad?

Anledningen till att jag försvarar Aftonbladets satir mot att medvetet missförstås är att jag gillar satir. Det vore extremt tråkigt om alla skämt och all satir skulle försvinna därför att folk valde att låtsas som de inte förstod att det handlade om satir. Det är trots allt en politisk debattform med ett par tusen år på nacken.

Ett par personer påpekade att Aftonbladet satir var dålig. Men det är totalt ointressant. Bra satir blir naturligtvis inte immun mot att missförstås medvetet. Dessutom är min erfarenhet att bra satir snarast löper större risk att bli tagen på allvar än den dåliga. Bra satir är ofta subtil, medan dålig satir ofta är smaklös och grov.

 

 

 

 

 

 

Är det stora kappvändandets tid inne?

Jag känner inte Bengt Ohlsson och vet inte mer om honom än att han är en mycket bra skribent och framgångsrik författare/dramatiker. Jag har således inte någon anledning att misstro hans motiv till den artikeln om kulturen och vänstern han begick i DN under veckan. Men jag har inte heller någon anledning att tro annat än att Ohlsson är en rätt normal människa.

Jag undrar om det är en tillfällighet att hans artikel kommer vid samma tidpunkt som en församlad journalistkår närmast vällustigt ger sig på en försvarslös Juholt, eller DN publicerar en stor artikel om Anders Borg som är, om man säger, positivt hållen. Ja, hade den varit ett examensarbete vid Nordkoreanska Journalisthögskolan skulle den utan tvekan fått MVG.

Missförstå mig inte. Jag tror det finns goda skäl för Ohlsson att skriva — till sist måste även den mest härdade aktivist bli lite generad över slussenmotståndet (uppenbarligen katalysatorn i Ohlsson s omvändelse). Det finns goda skäl att ge sig på Juholt. I huvudsak är riset på hans rygg bundet av honom själv. Det finns också goda skäl att vara positiv till Borg som finansminister.

Men det är lika självklart att journalister väljer sitt tonfall och att frekvens och amplitud när det gäller angreppen varierar. Härvidlag är den sociala dynamiken bland journalister närmast identisk med vad som händer när någon mobbas på en skolgård. Den som förefaller försvarslös blir än mer försvarslös. Alla ger sig på honom, ingen tar honom i försvar. På många skolor ställer sig även lärare och rektor på mobbarnas sida.

Jag vet inte. Men min magkänsla är att journalisterna med sin känslighet för tidsandan har uppfattat att socialdemokraterna inte längre är skolgårdens tuffaste mobbare och moderaterna offret. De inser plötsligt att sossarna inte kommer tillbaka – i vilket fall inte i sin gamla form. Vägen till att bli informationschef på ett departement eller statligt verk är inte längre att visa sossarna trohet. Tvärtom gäller det nu att smeka Alliansregeringen medhårs och slicka så gott man kan. Alla journalister vet ju att vägen till en bekvämare tillvaro och/eller hygglig lön är att bli konsult eller informationschef.

Johan Norberg konstaterade för ett par veckor sedan  att journalistkåren förmodligen aldrig varit särskilt vänster, utan mest opportunistisk. Jag tror han har helt rätt.

När det gäller Ohlsson är jag mindre säker. Han klarar sig nog på bara sin rena kompetens oavsett politisk hemvist. Men en sak tror jag kommer hända. Han är inte den sista i kulturvänstern som vänder sin kappa efter de nya vindarna. Oavsett motiv.

Nu lämnar jag sekten!!

I julhelgen läste jag Thor Goothas (stavning?) bok om löpningens historia. En bra bok, men är man inte mer än genomsnittligt intresserad av löpning bör man inte lägga veckopengen på just den.

Hur som helst kom jag på att jag genom åren förändrat (försämrat) min attityd till löpningen. Jag har intalat mig själv att kvalitet är viktigare än kvantitet. Det skall vara fint väder, dagsljus, bra underlag, pigga ben och jag skall ha tid att njuta av löpningen i lugn och ro inklusive uppvärmning och stretching. När man blir äldre skall man inte samla kilometer för träningsdagboken och bladder, bludder bla bla bla…

Hur mycket löpning blir det med den inställningen?

Exakt rätt svar! Ganska lite löpning. Några fina löppass, visst, men alldeles för få. Och man blir bättre löpare av att genomföra tunga, usla träningspass. Inte av att drömma om perfekta träningspass.

Irriterad har jag lagt märke till att allt fler i min omgivning är snabbare och varit tvungen att svälja sanningen:

Jag hade blivit medlem i Sveriges största sekt: ur-sekten.

Men jag har härmed begärt mitt utträde.

2012 skall jag strunta i allt utom att genomföra den löpträning jag anser behövs för att uppnå mina mål.

I regn och rusk, på nätter eller tidiga morgnar, på dödströtta, värkande ben och om så krävs på min egen begravning. Varje d-la kilometer är helig!

Målet? Det är modest. Jag skall gå under 50 på milen dagen innan jag fyller 52. Hur mycket under behåller jag för mig själv…

Dags att köpa aktier i kryssningsrobotsindustrin?

Det känns inte så smart av Iran att provocera USA  när landet står på tröskeln till presidentvalrörelse.

Inte för att jag hyser någon enkel konspirationsteori om att USA:s folk och regering gillar krig. Men det är klart att det finns starka intressegrupper i USA som har mycket att vinna på väpnade konflikter.

Och republikanerna kommer inte att missa chansen att utmåla Obama som svag om Iran provocerar, hotar amerikanska intressen och presidenten inte sätter hårt mot hårt.

En fullskalig insats är naturligtvis otänkbar. Men det finns nog en och annan kryssningsrobot att avvara och ett gäng unga pigga stridspiloter som gärna byter de dagliga rutinuppgifter mot lite riktig action.

Värdet av insatserna kan ju bli noll och intet. Men som så ofta inom politiken: ”Vi måste göra något. Det här är något, således måste vi göra det…”.

 

Varför måste jag välja vissa kanaler?

Har fått digital kabel-tv på landet. Leverantören erbjuder några olika kanalpaket som i och för sig verkar trevliga. De är konstruerade så att jag tvingas välja ett basutbud och dessutom kan välja ytterligare några kanaler ur deras totala utbud.

Saken är den att jag inte fattar varför det är på det viset. Ingen i kundtjänst kan förklara och jag lyckas faktiskt inte lista ut anledningen.

Jag förstår att leverantören måste ha en gräns för hur få kanaler jag kan välja (eller i vilket fall en grundavgift av någon form) men jag förstår inte varför jag inte fritt kan få välja ur deras utbud inom den gränsen. Olika kanaler kostar olika mycket för leverantören — det vore inte konstigt om BBC kostar mer än någon kanal som recyklar gamla deckare. Ok, men varför inte ha olika priser i så fall?

Finns det någon som kan förklara?

Man skall akta sig för gemenskap

En av de vanligaste värdeorden i politiska debatter är ”gemenskap” och hänvisningen till grupptillhörighet är ett ganska vanligt argument.

Gemenskap, är gemenskap bra? Kanske. Det beror naturligtvis med vilka och på vems villkor vi har gemenskapen och vilka villkor den ställer. Att strävan efter att känna gemenskap är en mänsklig drift gör inte saken enklare. Sexdrift, aggression, lögnaktighet och ointresse för individer utanför den omedelbara flockgemenskapen är också mänskliga egenskaper men därför inte automatiskt goda.

Vidare är de grupper vi antas vilja känna gemenskap med ofta påhittade. Ja, Gingrich hade rätt när han sade att palestinierna är en påhittad folkgrupp. Men även ”amerikaner”, ”svenskar” eller ”Europeer” är påhitt. ”Arbetarklassen”, ”borgerligheten”, ”den vita rasen”, ”kristna” och ”muslimer” är påhitt. Inte på det viset att vi inte kan göra användbara avgränsningar och skapa statistiska kategorier (det är exempelvis meningsfullt att beskriva mig som ”svensk” och ”kristen”), men föreställningen om att jag automatiskt skulle känna gemenskap eller ha någon form att moraliska förpliktelser som andra ”kristna svenskar” är naturligtvis mumbo-jumbo. Exakt lika mycket mumbo-jumbo som föreställningen om att jag borde känna gemenskap med andra medelålders män, andra vita människor, andra européer eller andra personer med skonummer 44. Att jag eventuellt kan identifiera gemensamma intressen med dessa grupper är en annan sak. Men då är mindre primära kategorier som egenföretagare, cyklist, bilist, Solnabo mm ofta viktigare än nationalitet, religion eller hudfärg.

Eftersom människans önskan om gemenskap och vår föreställning om att vi har förpliktelser mot vår egen grupp är så stark är hänvisning till gemenskaper en av de vanligaste sätten för politiker att manipulera folk. Vi mot dom är en klassiker som vi förknippar med SD, men som dyker upp överallt (diskutera den kommunala skatteutjämningen med en landsortspolitiker får ni se…).

Känslan av gemenskap är förmodligen den mest kraftfulla motivationen för människor. Vi är flockdjur och utan (den egna) flocken är vi dödens. Det är därför vi bör osäkra vår intellektuella revolver varje gång någon hänvisar till värdet av gemenskap.