De senaste inläggen

Konsekvens? Är du inte klok? Vi lägger oss helt enkelt i…

Alliansen (minus Kd förstås) vill tillåta insemination för ensamstående (hittills bara ensamstående kvinnor, men vi ser fram emot att folkpartiet driver frågan om att även ensamstående män skall kunna insemineras…).

I grunden har jag ingen emot detta, även om jag undrar om landstingens budget skall belastas. Att inte vilja ha sex är väl ändå ingen sjukdom? Det är ett val som naturligtvis skall respekteras som alla andra individuella val, men det är ingen sjukdom. Emellertid subventioneras skattebetalarna så mycket dumheter — inklusive lyxbilar för diktatorer — så varför inte även detta?

Men den utmärkte Johan Ingerö påpekade på Fb att vi har en svindyr jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen med argumentet att barn har rätt till båda sina föräldrar. Så nu skall vi både muta (i huvusak) pappor att vara hemma lite extra med sina barn och betala för att barn skall kunna födas utan någon pappa…

Det kan knappast bli tydligare att alliansregeringen på åtminstone detta område har social ingengörskonst som överideologi. Man har slutat fundera över vilka argument man använder eller vilka resultat man uppnår. Bara man i varje ögonblick får utlopp för sina senaste nycker.

 

 

 

Hur kan någon bli upprörd över SCUM-manifestet?

Ibland får man sin världsbild en aaaaning förändrad. Jag har under åratal hört sansade och omdömesgilla personer i min närhet indignerat hänvisa till SCUM-manifestet (här i en svensk översättning men som i väsentliga avseenden gör orginaltexten rättvisa) som en sorts bevis på att i vilket fall vissa feminister är knäppa.

Men jag har aldrig själv brytt mig om att läsa det. Trots allt har jag ofta viktiga eller roliga saker för mig, och dessutom är jag lat.

Men i dag fick jag för mig att åtminstone ta en titt på texten och blev en aning förvånad. Hur kan någon överhuvud taget ta denna text på allvar som politiskt dokument? Det är inte bara en satir, det är en extremt grov satir. Om Solana skrev den på allvar visar texten att hon var galen. Min slutsats kan bara bli en. Ingen av de personer som hänvisat till texten kan rimligen ha läst den.

Ni som inte orkar följa länken kan till exempel läsa följande utdrag av orginaltexten och fundera på om ni tror att detta är en allvarligt menad text:

”There is yet another reason for the male to isolate himself: every man is  an island.  Trapped inside himself, emotionally isolated, unable to relate,  the male has a horror of civilization, people, cities, situations requiring  an ability to understand and relate to people.  So, like a scared rabbit,  he scurries off, dragging Daddy’s little asshole along with him to the wilderness,  the suburbs, or, in the case of the ”hippie”–he’s way out, Man! –all the  way out to the cow pasture where he can fuck and breed undisturbed and mess  around with his beads and flute.

The ”hippie”, whose desire to be a ”Man”, a ”rugged individualist”, isn’t  quite as strong as the average man’s, and who, in addition, is excited by  the thought of having lots of women accessible to him, rebels against the  harshness of a Breadwinner’s life and the monotony of one woman.  In the  name of sharing and co-operation, he forms the commune or tribe, which, for  all its togetherness and partly because of it (the commune, being an extended  family, is an extended violation of the females’ rights, privacy and sanity)  is no more a community than normal ”society”.

A true community consists of individuals–not mere species members, not couples–respecting  each other’s individuality and privacy, at the same time interacting with  each other mentally and emotionally–free spirits in free relation to each  other-and co-operating with each other to achieve common ends.  Traditionalists  say the basic unit of ”society” is the family; ”hippies” say the tribe; no  one says the individual.

The ”hippie” babbles on about individuality, but has no more conception of  it than any other man.  He desires to get back to Nature, back to the wilderness,  back to the home of the furry animals that he’s one of, away from the city,  where there is at least a trace, a bare beginning of civilization, to live  at the species level, his time taken up with simple, non-intellectual activities–farming,  fucking, bead stringing.  The most important activity of the commune, the  one on which it is based, is gangbanging.  The ”hippie” is enticed to the  commune mainly by the prospect of all the free pussy–the main commodity  to be shared, to be had just for the asking but, blinded by greed, he fails  to anticipate all the other men he has to share with, or the jealousies and  possessiveness of the pussies themselves.

Men cannot co-operate to achieve a common end, because each man’s end is  all the pussy for himself.  The commune, therefore, is doomed to failure:  each ”hippie” will, in panic, grab the first simpleton who digs him and whisk  her off to the suburbs as fast as he can.  The male cannot progress socially,  but merely swings back and forth from isolation to gangbanging.”

 

Om vad Thatcher egentligen sade och vårt ansvar att inte missförstå varandra

Maggie lär ha sagt att det inte finns något sådant som ett ”samhälle”. Det brukar tas till intäkt för att antyda att hon 1) inte var riktigt klok och 2) anhängare av det som kallas ”social atomism”, det vill säga föreställningen om att människor inte är beroende av varandra (ingen har såvitt jag vet någonsin påstått något så dumt, men det är en återkommande anklagelse i samhälldesbatten).

Självklart var det inte det hon menade. Hennes budskap var att folk inte bara kan kräva sin rätt till understöd från staten utan att först själva försöka lösa sina problem och att det inte finns något sådant som rätt till understöd utan motsvarande plikt. Här är det riktiga citatet som jag fått från Janerik Larsson:

”I think we’ve been through a period where too many people have been given to understand that if they have a problem, it’s the government’s job to cope with it. ‘I have a problem, I’ll get a grant.’ ‘I’m homeless, the government must house me.’ They’re casting their problem on society. And, you know, there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families. And no government can do anything except through people, and people must look to themselves first. It’s our duty to look after ourselves and then, also to look after our neighbour. People have got the entitlements too much in mind, without the obligations. There’s no such thing as entitlement, unless someone has first met an obligation.”
Women’s Own magazine, October 31 1987

Vad hon menar kan knappast missförstås. Men debatten är präglad av att folk från början valt att missförtå för att göra en politisk poäng.

Tyvärr är det inte enda gången och tyvärr förefaller tekniken bli allt vanligare.

Det senaste lika tydliga som deprimerande exemplet finns inom Alliansen där även mina egna partikamrater gjorde sig skyldiga, nämligen i debatten om skrivplattor i skolan.

1. Sollentuna meddelar att de skall låta barnen använda skrivplattor för att lära barnen läsa och skriva.

2. Jan Björklund låtsas tro att barnen i Sollentuna inte längre skall behöva lära sig skriva för hand (att de moderata skolpolitikerna således är fullständiga idioter).

3. Moderater låtsas tro att Jan Björklund vill förbjuda läsplattor i skolan eller till och med att han är emot läsplattor generellt (att han således är en fullständig idiot).

Debatten förs alltså mellan människor som väljer att inte bry sig om vad motparten tycker. Det kan inte bero på brist på information, all info ligger på nätet.

Detta beteende kommer aldrig kunna stoppas. Men det är värt att påpeka att den som gör så bidrar till en förslumning av debatten.

 

 

 
 

Vad händer med det sociala kontraktet i EU?

Annika Ström-Melin på DN har läst Habermas om EU. Han efterlyser att EU:s ledare blir mer tydliga. De skall deklarera vad de vill med EU och fatta tydliga beslut efter öppen debatt. Ström-Melin håller med. Det gör jag också.

Men det är nog tyvärr så att det kommer inte att hända. Dagens ledare i EU har inget intresse av att viktiga frågor skall diskuteras öppet och reslutera i tydliga beslut. En sådan process tar bort makten från ledarna och överförs först till folket och därefter till tydliga och välskrivna lagar och avtal.

Utrymmet för godtycklig och principlös personlig maktutövning minskar.

Det är därför vi kallar den processen för demokratisk.

Det stora problemet är att samhällskontraktet i EU håller på att upplösas. Ledarna har då och då lurat medborgarna — med katastrofala följder. Är det exempelvis någon som tror att ingen visste om att Grekland var bankrutt redan när landet togs om i valutasamarbetet? Medborgarna vet om det och har förlorat förtroendet för ledarna och eliterna i EU.

Ett tydligt exempel är svenskarnas inställning till just EMU. Det var en gång moderaternas favoritprojekt, nödvändigt för att Sverige inte skulle gå under. I dag vågar inte ens Anders Borg vara tydligt för. Han vet att inte ens hans auktoritet som unikt kompetent och populär finansminister räcker till. EMU-frågan i Sverige skulle inte vinna på hans stöd. Han skulle istället förlora auktoritet. Att vara för EMU har nästan blivit en kuf-åsikt även i breda lager av bildade svenskar.

Och det beror naturligtvis inte på Miljöpartiet eller Vänsterpartiet har så extremt stort genomslag i just EMU-frågan.

Det beror på att frågan förknippas med ledarna och eliten i EU. Och ingen förnuftig människa har längre kvar något större förtroende för dem.

Detta är ett problem och frågan är hur det skall kunna lösas?

Politiska nyord: främja

Svenska myndigheter ägnar sig i hög grad åt propaganda. Propagandan i George Orwells 1984 är i jämförelse primitiv, brutal och orealistisk. Ingen går på dumheter som att att ”krig är fred” eller ”slaveri är frihet”. I Orwells dystopi skulle få människor tro på propagandan. De skulle låtsas tro eftersom den som inte spelar med i galenskapen bestraffas. Detsamma gällde i det forna Sovjet och förmodligen även i dagens Nordkorea. I vilket fall om man frågar någon form av bildad, urban del av befolkningen.

I Sverige fattar politikerna beslut som saknar folkligt stöd, men som i efterhand ”förankras” genom att myndigheterna ges generösa propagandabudgetar.

Detta kallas naturligtvis inte propaganda. Under en tid försökte man kalla det ”information”, men medborgarna var inte dumma nog att gå på det. De känner igen propaganda när de ser den. Ingen skulle ju uppfatta reklam som ”information” bara för att ett företag puffade för en produkt genom faktapåståenden. Vi vet ju att påståendena är noga utvalda, vinklade och formulerade för att uppnå ett visst syfte.

Så ”information” går bort.

Istället talar myndigheterna i dag om ”främjande”. ”Vi har ett främjandeuppdrag från regeringen” kan de säga.

Det ordet fungerar bättre. Det andas inte falsk objektivitet. Men det har inte samma trista associationer som ”progaganda”.

Men det är förstås exakt vad det handlar om.

Att smälta in kan vara bättre än att sticka ut

En vanlig föreställning är att in-och utvandring är en 1900-talsföreteelse. Innan dess bodde människor som regel kvar där de föddes på grund av tradition, fattigdom och begränsade transportmöjligheter.
Den uppfattningen är grundfalsk. Människor har i alla tider flyttat på sig. Två grupper som emigrerat i stor utsträckning ända sedan 1600-talet är skottar och irländare.
Det intressanta är att dessa båda grupper — som förefaller ganska lika kulturellt — valde helt olika strategier i sina nya hemländer.
Irländarna slog sig samman med andra irländare och bildade små irländska kolonier som vårdade sina kulturella rötter. Vi ser det än i dag som irländska pubar, firandet av S:t Patriks day och liknande. I USA är vissa yrkesgrupper eller verksamheter närmast synonymt med irländare — exempelvis poliser och fackföreningsverksamhet.
Där det finns irländare syns det att de är irländare och de syns tillsammans.
Skottar däremot valde i allmänhet att assimileras. De fortsatte att vara skottar, men slog sin inte samman med andra skottar för att odla sin särart gentemot majoritetsbefolkningen.
Det intressanta är att skottarna i genomsnitt har blivit extremt framgångsrika både socialt, professionellt och ekonomiskt i sina nya hemländer. Irländarna däremot, utmärks inte av någon anmärkningsvärd ekonomisk eller professionell framgång.
Självklart kan man inte omedelbart dra någon slutsats av dessa historiska fakta. Men det är inte orimligt att tänka sig att vad vi ser är två olika strategier som ger olika utfall. Att smälta in i omgivningen och jobba på är en bättre strategi än att offentligt odla sin etniska egenart och därigenom skapa en klyfta som måste överbryggas varje gång man skall interagera med omgivningen.

Livskriser är för puckon

Expressen har hittat en brutta som har 25-årskris. Hon ser inte vidare lidande ut men är orolig för allt hon måste hinna med innan 30 — ta examen, skaffa snubbe och bli på smällen, typ.

Expressen listar andra ålderkriser.

Jag känner inte så många som haft ålderskriser.  Det förefaller mest vara lite hånfulla kommentarer när folk gör sådant de drömt om men inte hunnit med eller haft råd med tidigare. Köpa Porsche eller motorcykel, cykla vätternrundan, gå klätterkurs eller åka på andliga retreater.  Det är ju inte så konstigt att folk måste bli etablerade innan de köper leksaker för 250 000 – 500 000 sek. Och ingen sund 22-åring har anledning att cykla 30 mil eller betala tusentals kronor för att sitta tyst i ett kloster.

Men uppenbarligen finns det folk som deppar ihop för att åren går. Men det är faktiskt otroligt dumt.

1. Att bli äldre är kanske tråkigt, men det är det oundvikliga priset för att leva. Alternativet är värre. Att klaga över att tiden går är som att gnälla över gravitationen.

2. För de flesta är det inte tråkigt att bli äldre. Jag och de allra flesta jag känner i min ålder (kring 50) och uppemot 70-årsåldern har det bättre än någonsin. Jag saknar inte att vara 20, och de flesta som tror att de saknar att vara 20 saknar inte heller att vara 20. De skulle vilja ha de erfarenheter de har i dag (och den materiella standarden) men med en 20-årings kropp och energi och 70 år kvar att leva. De saknar helt enkelt att leva i en fantasivärld. Men hur korkat och småttigt är inte det? Varför inte sakna att vara universums härskare med evigt liv och en egen haremsplanet om man nu skall ha en fantasivärld att vilja leva i?

3. De gnäller över att livet inte blev som de tänkte sig, de blev varken statsministrar, rockstjärnor, börs-VD:ar eller internationella fotomodeller. Visst, det är helt rimligt att vara bedrövad över att ambitioner inte uppfylls. Nästan allas liv innehåller ett visst mått av besvikelse. Men samtidigt är det ett faktum att de flesta människor är genomsnittliga och att den rimliga förväntan på livet man kan ha är att det blir genomsnittligt. Dessutom kan man ju lika gärna vara tacksam över sitt genomsnittliga liv om man nu skall ha åsikter. Det kunde ja ha blivit riktigt eländigt också. En betydande del av våra förutsättningar bestämmer vi inte över själva. Varje gång men passerar gatan kan man bli rammad av ett rattfyllo.

4. Allas liv slutar med åldrande, sjukdom, ensamhet, lidande och död eller ta slut om ett ögonblick. Det enda vi har är här och nu. Att slösa bort det på livskriser och på att jämföra sig med andra eller bekymra sig över att verkligheten är som den är, är puckat. Att en 25-åring inte fattar det är begripligt. Men det är förvånande att 40- eller 50-åringar inte har insett denna banala sanning.

Varför har ideer och traditioner mer skydd än individer?

Slöjdebatten går vidare. Enligt Skolverkets jurister (i DN) går det inte att förbjuda slöja. Det vore diskriminering. Men det beror inte på att det finns en rättighet att klä sig hur som helst i skolan.  För det finns inte. Ingen får bära hakkors eller andra provocerande symboler (men Che Guevara eller Lenin på T-shirten går förmodligen bra…). Och gissningsvis går det inte att komma i någon udda uniform med hänvisning till att man uppnått nivån ”Operativ Thetan, klass IIX” inom scientologikyrkan.

Men exempelvis niqab går bra med hänvisning till religion, tradition och etnicitet är skyddade av antidiskrimineringslagstftningen. Det betyder att vissa religioner och traditioner har ett skydd som inte individer har. Vidare att detta gäller godtyckligt utvalda relgioner och traditioner. Och dessutom sådana som helt och hållet saknar sammanhållna eller enhetliga regler för kläder och beteenden. Muslimer bär generellt sett varken slöja eller niqab. Många som bär niqab eller heltäckande slöja gör det inte i sina hemländer. De har valt klädedräkten i Sverige. Den svenska diskrimineringslagstiftningen skyddar helt enkelt vare sig individer, etniskt grundade tradtioner eller religöisa uttryck. Den skyddar vissa personers godtyckliga smakpreferenser och traditioner som är kanske några månader eller ett par decennier gamla (traditioner är ofta påhittade av olika skäl). Anledningen är feghet och undfallenhet inför aggressiva politiska och religiösa påtryckningsgrupper.

Det enda rimliga i ett modernt samhälle är att alla individer har samma rättigheter. Skolan, eller arbetsgivaren, får bestämma reglerna givet att de är lika för alla. Är det ok att klä sig hur som helst så skall det även gälla dem som vill ha brun skjorta och koppel. Är det ok att hångla på skolgården skall detta gälla alla oavsett sexuell läggning. Får man ha slöja, fez eller kipa under lektionstid får man också ha basebollkeps eller mössa med texten ”Porn star”.

De flesta skolor skulle förmodligen reglera detta rätt hårt, vilket åtminstone jag tycker är helt riktigt. Inga provocerande symboler av någon sort, inga bara magar ner till skrevet, inga huvudbonader. Inget hångel i korridorerna. Det viktiga är att reglerna är lika för alla.

Konstig eller provocerande klädsel får man ha hemma och på gator och torg.

Det är dags att den svenska lagstiftningen rensar ut de sista förmoderna ideerna om särskilda rättigheter för religioner, folkgrupper och traditioner.

Bra på nationell nivå, mindre bra på kommunal nivå…

SKOP har under januari mätt opinionen både på kommunal nivå och nationell nivå. På nationell nivå är moderaterna större än sossarna. 35 procent mot 25 procent. En ordentlig skillnad.

Men på kommunal nivå är sossarna en liten aning större än moderaterna. Allt enligt Dagens Samhälle.

SKOP:s Örjan Hultåker menar att det tyder på att det i hög utsträckning är sossarnas oskicklighet på riksplanet som ger dem problem. Dock har moderaterna gått framåt i opinionen sedan valet 2010. Vi har alltså fortfarande vind i seglen totalt sett. Men det säger en del om sossarnas grepp över folkopinionen. Där de uppfattats ha i vilket fall armlängds lucka till Håkan Juholt håller de ställningarna rätt bra.

Valet 2014 blir en rysare. Om någon nu trodde något annat.

Att ta ansvar är bara bra om det man tar ansvar för är något bra…

Dagens ledare i DN är intressant. Allt – absolut allt – med europakten är dåligt (ja, inte allt, inte reglerna om budgetdisciplin, men de har funnits i snart 20 år utan att något har brytt sig om dem…). Men Sverige bör ändå gå med för att ta ansvar för någon sorts närmast metafysisk storhet som kallas ”Europa”.

Det argumentet är inte helt orimligt. Sverige bör vara med och ta ansvar. Men det kräver att de som håller i taktpinnen också tar ansvar. Och det är faktiskt tvivelaktigt om Tyskland och framför allt Frankrike (läst deras nuvarande ledare) vill ta ansvar. Det förefaller snarare som om de fortfarande driver sin egen federast-agenda utan större intresse för att egentligen lösa någon kris. De, deras närmaste vänner och släktingar kommer ändå inte drabbas av någon kris, oavsett hur djup den blir. Prestige, maktspel och en plats i historieböckerna är viktigare än att lösa krisen. Den kan man ju alltid skylla på Grekland, bankerna och Cameron.

Så länge de mindre länderna i EU ställer sig bakom vilka dumheter som helst för att slippa hamna utanför kan Tyskland och Frankrike forsätta driva en agenda som är i deras, snarare än i helhetens, intresse.

Frågan är hur länge en sådan ordning kan bestå innan en betydande del av EU:s regeringar får problem med sina egna medborgare? Men kanske är planen hos eliterna i axeln Berlin-Paris-Bryssel att det snart inte skall spela någon större roll.

Frågan är