De senaste inläggen

Det är dumt att vara rädd

Eva Franchell skriver i dag i Aftonbladet om AIDS-paniken som spred sig på 80-talet. Den är ett exempel på att överdriven oro ställer till problem. Bögskräcken spred sig snabbt, och vi fick tillbaka en dos moralism vi fortfarande lider av. AIDS var visserligen farligt, men det var inte i närheten så farligt som folk lurades att tro av media och i vissa fall politiker och opinionsbildare. Man får inte AIDS av att krama någon eller gå till samma tandläkare. Först med ordentliga kyssar börjar man komma upp i risker värda att ta på allvar, men ytterst få av oss råkar börja hångla med okända människor. Gör vi det beror på det gissningsvis på att vi regelbundet är redigt fulla på krogen — ett tillstånd som innebär större risker än att smittas med HIV.

Artikeln får mig att tänka på hur media och i många fall politiker och opinionsbildare nästan dagligen försöker spela på skräck och oro. Inte en dag utan ett larm, typ.

Mig har detta lyckligtvis aldrig påverkat. Så länge jag minns har jag ryckt på axlarna åt folks oro och uppfattar människor som ängslas över saker som lite larviga. Denna attityd möts naturligtvis av kritik då och då, men jag anser att den är korrekt av flera skäl.

1. När en eventuell risk uppmärksammas i tidningen har den oftast funnits i åratal eller decennier. Om den hade varit så stor som panikmånglarna hävdar skulle vi alla varit döda eller åtminstone känt till den långt innan.

2. Risker som kräver större vetenskapliga studier för att detekteras är för små att bry sig om. Det som är farligt på allvar har vi redan åtgärdat. Kvar finns sådant som att röka, dricka sig full varje dag, klättra i Himalaya, dyka, köra motorcykel och en del andra stolleprov. Men att dessa saker innebär en förhöjd risk behöver man bara tala med några läkare och poliskonstaplar för att få veta. Inte göra en gigantisk studie.

3. Det finns en stark asymmetri som gör att risker överdrivs. Media, politiker och många företag har alla intresse av att vi är rädda. Media säljer lösnummer, politiker får uppmärksamhet och skäl att införa nya regleringar och förbud, företag levererar lösningar på påstådda problem. Läs vacciner mot fågel och svininfluensan.

4. Som individer bör vi alltid tänka på hur stor risken är på individnivå. Samhällsnivån är irrelevant för våra bedömningar. Exempelvis kommer Sverige garanterat att drabbas av terrordåd i framtiden. Vi har ju drabbats av terrordåd tidigare. Men för min del är detta ointressant när jag bedömer om jag skall vara orolig för terror eller inte: frågan för min del är hur stor risken är att jag drabbas? Därvidlag skiljer sig inte de mer spektakulära riskerna från exempelvis trafikdöd. Jag oroar mig inte för det faktum att några hundra personer dör i trafiken årligen och har heller ingen anledning att oroa mig för att ett antal personer kan dö i terrordåd eller av någon sjukdom. Vilka åtgärder som är motiverade bör styras av samma logik. Jag accepterar risken att dö i trafikolyckor för mig och andra för att få köra 120 på motorvägen. Om någon säger att lägre fartgränser räddar liv är mitt svar att det struntar jag i. Något skall vi ju dö av och det finns andra värden i livet än att överleva (evolutionärt är det inte viktigt att överleva utan att fortplanta sig – det är därför unga män tror att de är odödliga).

5. Visserligen påstår många att vår rädsla inte är rationell. Detta påstående är felaktigt. De flesta jag känner är inte rädda för häxor, onda ögat, utomjordingar eller att Sverige skall drabbas av jordbävningar. Det beror på att de vet att dessa risker är obefintliga eller små. Vore vår rädsla irrationell skulle ju folk vara rädda för vad som helst. Att folk är rädda för exempelvis att Islam skall ta över Sverige beror på att de är felinformerade.

Politisk naivitet på syra

Miljöpartisterna i Stockholm motionerar om att tvinga skolorna i staden att ha en köttfri dag i veckan.

Idén är, i likhet med de flesta mp-ideerna, på samma gång obehaglig och lite fnoskig.

Obehaglig för att den vittnar om synen på politik som gränslös. Ingenting är för småttigt, personligt eller privat för att bestämmas av några mp-tomtar i ett kommunfullmäktige.

Men det mest obehagliga symptomet på vår svenska omåttliga naivitet inför politiken står DN:s redaktion för. De har en enkät i samband med artikeln. Frågan är ”Kan du tänka dig en köttfri dag i veckan”. Svarsalternativen är ”Ja, jag klarar mig utan kött” och ”Nej, jag vill ha kött.

DN:s enkätkonstruktörer kanske är monumentalt intellektuellt slappa. Men jag tror det är värre. De uppfattar helt enkelt frågan om huruvida politiker bör tvinga på folk sina egna uppfattningar om vad man skall äta som likvärdig med en synnerligen allmän uppfattning om vad man har lust att äta och när och vad ”man klarar sig utan”.

Man kan tänka sig DN:s enkät den dagen regeringen föreslår att FRA skall kunna sätta kameror i folks sovrum.

Fråga: Är det ok att ha en kamera i sovrummet.

Svar:

Nej. Jag och min partner har svårt att slappna av när andra tittar på.

Ja. Jag är singel och har aldrig sex.

 

 

 

Nalin Pekgul väcker en viss respekt

Det omdömeslösa användandet av termen ”klappturk” hänvisar till ett klipp på Youtube där Nalin Pekgul (som är kurd, inte turk f ö) energiskt applåderar Mona Sahlins tal efter valförlusten 2010.

Klippet är rätt kul. Men det säger också en del om Nalin Pekgul.

Gissningsvis vill Pekgul stödja sin kompis Sahlin i den svåra stunden genom att visa sin entusiasm. Det väcker respekt. Mona Sahlin är på väg ner. Alla som begriper politik inser det. Självklart även Nalin Pekgul. Trots detta ställer hon sig så nära hon kan och visar stöd för sin kompis. Inget hade varit lättare än att glida in i bakgrunden och applådera avmätt med neutral min och fundera över nästa karriärdrag: vem är det nu dags att börja svansa för?

Rimligt fråga om religiösa personer tror på gud

Roland Poirier Martinson angriper i SvD folk som kritiserar religion. De är enligt honom dumma. Hens huvudargument är följande:

”Tyvärr präglas kritiken av fördomar, okunskap, irrationalitet och – sorry – dumhet. Nyss hörde jag en inspelning från en debatt mellan en katolsk präst och den framlidne Christopher Hitchens. Den senare frågade prästen, ”Tror du att Jesus är Guds son?” Prästen: ”Ja. ”Hitchens: ”Du tror verkligen det?” Prästen: ”Ja, det gör jag.” Hitchens: Du menar på fullaste allvar att han skulle vara son till Gud!?”

Den ibland briljante Hitchens var så övertygad om sin tankes förträfflighet, att han trodde att den skulle slå rot hos den som tänker tvärtom, om bara han lyckades få till intonationen. Om intelligens är att förmå betrakta världen ur olika perspektiv, då var Hitchens uppenbart seriöst dum när det handlade om religion – och många religionskritiker med honom.”

Hitchens var inte alls dum. Hans upprepade fråga till biskopen var tvärt om motiverad. Många personer som omfattar olika former av religion eller vidskeplighet tror ju inte på vad de säger. Häromveckan var jag på en yogaretreat. Där träffade jag på (minst) en person som trodde på currykryss, helande kristaller och att yogan aktiverar ”kroppens energier” och har en ”renande effekt”. Men när jag klämde dem lite visade det sig att de faktiskt inte trodde att bitar av mineral de köpt på Kungsgatan kunde bota sjukdomar genom sina ”vibrationer”. Det var bara så att i deras sociala omgivning av kristalltanter och batikhäxor hörde det till konventionen att säga sådant och låtsas som om det var rimliga påståenden.

Poängen är att det är ganska vanligt med sociala sammanhang där man tillsammans utvecklar olika konventioner kring hur man talar – där språkets funktion är rituell och meningsskapande i stället för att överföra information om fakta. Där man exempelvis säger att Jesus var guds son, eller att meditation harmoniserar kroppens ”vibrationer” med universums ”energier”. Jag deltar själv med stort nöje i sådana sammanhang utan att tro på vad som ju är uppenbara orimligheter.

Det är alltså inte alls omotiverat att fråga en biskop om han verkligen tror på allt han och kyrkan säger. Och det är inte heller orimligt att en präst säger att han inte tror. Religion har förmodligen ett värde även om dess påståenden inte är sanna.

I själva verket är världen full av ”rörelser” som består av folk som säger sig dela olika mer eller mindre bisarra föreställningar men där de flesta av dem inte i bokstavlig mening tror på dessa. I politiska sammanhang är det legio att folk håller med varandra om uppfattningar de alla vet är fel eller i vilket fall tvivelaktiga.

RPM använder till sist ett generande simpelt retoriskt trix. Han påstår att intelligens är ”att förmå betrakta världen ur olika perspektiv”, vilket kan vara riktigt. Men därifrån drar han slutsatsen att Hitchens inte klarar detta och således är dum.

Men Hitchens var naturligtvis väl förtrogen med världen ur det religiösa perspektivet. Förmodligen mer än de flesta religiösa personer. Han höll bara inte med om att det perspektivet var korrekt. Det är därför han var ateist.

Detta är inte konstigare än att jag förmodligen har mer insikter i den idéhistoriska och filosofiska basen för islamofobi, antisemitism, nationalism och rasism än de allra flesta vit-makt och counter-jihad-typer. Jag förstår deras perspektiv perfekt.

Men jag delar naturligtvis inte deras uppfattning.

Jag förvånas ofta över att RPM förfaller till så platt och simpel argumentation (texterna saknar dessutom schwung och patos eftersom han försöker låtsas vara ”resonerande”).

Men han är väl tvungen. Den som på allvar försöker vara saklig, faktabaserad och logisk när han diskuterar religion blir helt enkelt – ateist…

 

 

I ett litet land finns det inte plats för vattentäta skott

En återkommande kritik i samband med politikerveckan på Gotland är att en där samlas media, politiker och intresseorganisationer. De senare understödda av PR-branschen som i många fall ger intryck av att vara huvudaktörer. Organisationerna förefaller finnas till för PR-konsulternas skull, snarare än tvärt om. Frågan är om detta egentligen är något problem? Det handlar om en branschmässa och där möter man branschens aktörer snarare än allmänheten som är ”kunderna”.

Men ett identifierbart problem på ett övergripande plan är givetvis växelbruket mellan journalistik, PR, intresseorganisationer och politik. Samma person kan ett år dyka upp som journalist, nästa år som informationschef på ett fackförbund, det tredje året som presschef åt en minister och ytterligare ett år senare som PR-konsult. Jag är själv ett exempel på den typen av person.

Det säger sig självt att framför allt journalistikens roll som granskare av makten hotas av detta fenomen.

Tyvärr tror jag det är oundvikligt på grund av att Sverige är ett så litet land. Den som vill göra karriär har svårt att hålla sig inom en sektor eftersom de attraktiva tjänsterna är för få inom varje sektor.

Detta är ingen katastrof, men det är värt att tänka på. Inte bara ur integritetssynpunkt utan även ur professionell synpunkt. Man blir helt enkelt inte särskilt bra på något yrke om man återkommande byter jobb och bransch. Vidsynt, allmänbildad och mångsidig, visst. Men inte genuint, hårdfört proffsig. Det är ett problem.

 

 

 

 

 

Ekonomins lagar gäller även i Istrien

Den utmärke Richard Swartz skriver i DN en kåserande artikel om att marknadsekonomins lagar inte gäller i den lilla by i Istrin där han har sitt sommarställe. Han menar att de där är ställda på huvudet.

Men uppenbarligen gäller de till 100 procent. Folk försöker ta fantasipriser för sina hus och får dem mycket riktigt inte sålda. Det är helt i enlighet med vad man kan förvänta sig. Om de faktiskt hade fått 5 miljoner euro för ett ruckel skulle man kunna börja undra. Men så är det inte.

Det är inte alls ovanligt att folk försöker sälja saker för dyrt och därför inte får dem över disken. Det är därför biltillverkaren SAAB inte längre finns…

Kvinnan som försöker sälja sina ägg för dyrt och till sist av prestigeskäl blir av med en god affär är tyvärr ett exempel på vanlig känslodriven irrationalitet. Inte heller det något konstigt.

Och hans sista exempel, att en amerikan inte fick köpa en markplätt trots att han bjöd en förmögenhet, är inte heller i strid med någon ekonomisk vetenskap. Den kräver inte att allt är till salu.

Hedersmord är exakt vad det handlar om

Hanne Kjöller skriver i dag om hedersmordet på en 19-årig kvinna.

Inget fel på artikeln. Däremot anser Kjöller att det är något fel på termen ”hedersmord”:

”Det talas om hedersmord, eller skammord som det borde heta eftersom det inte finns något hedervärt med att döda andra människor.”

Låter bestickande, men är ett feltänk. Språket fungerar inte på det viset att termen ”hedersmord” ställer till problem. Alla med hyggliga kunskaper i Svenska förstår att ordet inte betyder, typ, ”ett särskilt berömvärt och välmotiverat mord”.

Vi har till att börja med en rad sammansättningar av samma typ: sexmord, passionsbrott, religionskrig. Men vi tror ju inte för den skull att det handlar om att det är något särskilt sexigt med mord, passionerat över brott eller religiöst med krigföring. Vi förstår att det handlar om motiveringen till handlingen. Vi förstår också att det i allmänhet är en perverterad form av sexualitet, passion och religion som leder till krig och tragedier. Och på samma vis förstår vi att det är en primitiv, förmodern, kollektivistisk och därmed destruktiv föreställning om heder som leder till att folk mördar sina anförvanter (det är inte bara kvinnor som dödas av hedersskäl).

Termen ”skammord” är sämre. Den antyder att mordet sker på grund av skam, vilket säkert är en del av många hedersmord. Men den centrala faktorn är föreställningen om heder som går utöver att man bara slipper skämmas. Hedern är ett viktigt socialt kapital som hänger samman med egendom, släkten eller klanens storlek, att som familjeöverhuvud kunna hålla ord och därmed vad attraktiv som affärspartner. Att din dotter, som är en del i uppgörelser mellan familjer eller klaner, vill följa sin egen vilja är ett problem betydligt större än att skämmas.

 

 

Skatteromantik på syra…

Gunnar Wetterberg är en förnuftig man. Men i sin senaste artikel i Expressen går han över gränsen till pekoral när han hyllar Sverige och vår önskan att betala skatt.

Skälet att vi betalar skatt är trots allt i hög utsträckning att socialdemokraterna under ett långt maktinnehav har byggt upp den fria världens mest utvecklade och integritetskränkande kontrollsystem. Det är svårt att komma undan och skattebrott straffas i paritet med att, typ, tortera ihjäl sin hustru eller delta i en extremt rå och hänsynslös gruppvåldtäkt. En ytterligare faktor är att riksdagsmajoriteten och myndigheterna har lärt sig av misstagen. Man plockar inte över 100 procent i skatt av folkkära författarinnor eller hämtar kända regissörer på deras arbetsplatser som vore de terrorister. Så gör man bara med folk utan kändisstatus. Skatten är numera bara skamligt hög, inte groteskt hög.

Till sist bör man komma ihåg att stödet för det stora skattetrycket bygger på två illusionstrick:

1. I runda slängar hälften av skatten är dold som arbetsgivareavgifter och moms. Vem skulle inte uppleva en vara eller tjänst som prisvärd och leverantören kunde dölja halva kostnaden? Detta kallas i normafallet för bedrägeri.

2. En stor del av befolkningen tror dessutom på grund av det dolda skatteuttaget att någon annan betalar förmånerna de tar del av. Folk gillar inte att betala skatt. De gillar tanken på att de själva profiterar på systemet.

Det rimliga vore att avskaffa källskatten och tvinga butikerna att lägga på momsen vid kassan. Varje löntagare får varje månad ut hela lönen och betalar in sedan in ungefär hälften i skatt. Det är inte svårt. Varenda rörmokare, korvhandlare, konsult och frilansande journalist klarar av betydligt mer komplicerade processer.

Och när man handlar bensin så säger pumpen 100 spänn för full tank, och sen läggs en femhundring på i skatt vi kassan.

Då — och först då — skulle vi får en realistisk bild av hur förtjust i skatter svensken egentligen är.

 

 

 

 

 

Politikerna har tyvärr planmonopol…

Den utmärkta Maria Ludvigsson på SvD ger sig på stackars Erik Slottner (Kd) för att han vill bygga skyskrapor i Värtahamnen. Hon påminner om att visioner om byggnader brukar vara en viktigt del av totalitära idéologier och ifrågasätter vad politikerna skall ha med hushöjder att göra.

Det är en riktig synpunkt.

Å andra sidan har kommunerna planmonopol och politikerna bestämmer över sådant som hushöjder mm. Det är därför full rimligt att ha en idé om sådant även om Albert Speer också hade åsikter om hus…

Modernisering och rationalitet är faktiskt bättre än traditionalism

Steven Pinker, tillsammans med Richard Dawkins en av mina absoluta favoritförfattare när det gäller vetenskap och populärvetenskap, skriver om att mänskligheten faktiskt blir smartare och att det är en förklaring till att vi också blir allt mer moraliskt högstående.

Det är en viktig insikt i dag. Mycket av den konservativa debatten om politik och etik riktar udden mot rationalitet och vetenskap. Logik och krav på konsekvens avfärdas som ”rationalism” och antas i förlängningen leda till tvångsstericilseringar och folkmord. Ingen kan riktigt förklara exakt vad det är som är rationellt med tvångssterilisering (som idag för övrigt förespråkas huvudsakligen av Kd och bara skall drabba dem som har fräckheten att vilja ”byta kön”) eller folkmord, men argumentet återkommer.

Ett symptom på misstron mot rationalitet är att det antas vara helt omöjligt för folk att göra upp med traditionalistiska föreställningar. Muslimer bara måste bli galna av ilska över att man skämtar med deras religion eller bli oerhört kränkta om de inte få klä sig (eller sina kvinnor) exakt som de vill i varje tänkbar situation. Judar påstår i debatten att deras religion hotas av ett eventuellt förbud mot omskärelse.

Båda dessa påståenden är naturligtvis lika befängda som att påstå att svenskheten eller kristendomen skulle hotas om man i Sverige förbjöd konsumtionen av griskött och alkohol, vilket är en central del av julfirandet vilken är en central del av svenskheten och kristendomen (sådant som ätandet av julskinka och nubbedrickande kallas ibland för ”identitetshandlingar” och är något oerhöööört fint och känsligt…). Jag skulle personligen bli d-ligt arg. Men jag skulle inte känna min identitet som kristen eller svensk som hotad. Min ilska skulle bero på att mina mänskliga rättigheter inskränktes. Men jag skulle bli ungefär lika arg över ett burkaförbud på allmän plats eftersom det är en mänsklig rättighet vara klädd som man vill på allmän plats eller i sitt hem — men inte i skolan, på jobbet eller på platser som någon annan äger. Jag tycker till och med att man har rätt att av religiösa eller andra skäl inte vilja hälsa på kvinnor. Men då skall man själv, inte skattebetalarna, också ta konsekvenserna av dumheterna.

Sanningen är att ett rati0nellt och modernt förhållningssätt till traditionella seder och bruk, trosföreställningar, etnicitet, tillhörigheter och tabun leder till goda resultat. Länderna i Skandinavien, Nordeuropa och platser som LA och NY utmärks som samhällen av hög rationalitet och modernisering. Det kryllar förvisso av olika religioner och kvasireligiösa livsstilsrörelser, men alla har det gemensamt att de underkastar sig den lika abstrakta som moderna idén om individuell frihet.

Flyktingsströmmarna går i princip enkelriktat från länder som prägas av dysfunktionella, konservativa samhällen med klansystem, religiös kontroll, vidskepelse och föreställningar om kollektivt ansvar mot till samhällen präglade av modernisering, rationalitet och individualism.

Man kan dra två slutsatser. För det första att det är fullt möjligt för människor att lära om. Det är inte särskilt länge sedan Sverige var ett annorlunda samhälle. Vi svenskar har kunnat lära om och det beror rimligen inte på att vi är fundmentals annorlunda än några andra folk.  Och för det andra att det är önskvärt med modernisering och rationalitet.