De senaste inläggen

Vad är fakta för journalister?

I valet 1991 jobbade jag på moderaternas informationsavdelning. Vid ett tillfälle hade en jornalist angett att moderaterna ville sänka skatten med X kronor, när den verkliga siffran var Y kronor.  Jag fick till uppgift att ringa journalisten och påpeka det lilla misstaget. Inte begära en rättelse eller liknande, utan bara ge den rätta siffran så att den aktuella redaktionen inte skulle upprepa felet.

Journalisten förstod dock inte problemet. ”Men det kan ju inte vara rätt eller fel, det är bara en åsikt” invände hon. Jag gissar att jag avslöjade en del irritation innan det gick upp för mig att hon faktiskt inte förstod skillnaden mellan satsen ”vi moderater vill sänka skatten X kronor” som är en åsikt och naturligtvis inte kan vara rätt eller fel, och satsen att ”moderaterna vill sänka skatten med X kronor”. Den senare är ett sakpåstående som kan vara rätt eller fel beroende på om moderaterna faktiskt vill sänka skatten med X kronor.

Det finns bland de pladdrande klasserna en sorts missförstådd postmodernism som utgår från att det inte existerar några fakta. Men en så korkad uppfattning är det naturligtvis få eller inga postmodernister som har. Däremot är det så inom framför allt historia, humaniora och samhällsvetenskaper att det kan vara svårt att eller omöjligt att fastställa fakta och att en helt del av det vi uppfattar som fakta är beroende av tolkningar som i sin tur styrs av kulturella kontexter. På armemuséet i Tokyo står det på en informationsskylt att anfallet på Pearl Harbour tvingades fram av den oförsonliga amerikanska embargopolitiken.  Det är förmodligen sant ur ett japanskt perspektiv. Ur ett amerikanskt perspektiv är det förmodligen också sant, men bör då kompletteras med att den amerikanska politiken mot Japan var synnerligen välmotiverad. Det finns hårdfakta, exempelvis att anfallet skedde den 7 december 1941, men när man börjar tala om motiv eller hur diskussionerna gick i den japanska milititärledningen eller vilka motiv som olika japanska militärer och amerikanska politiker egentligen hade och så vidare blir allt ett töcken. Och detta är ändå ett relativt banalt exempel. Det är en tydlig, isolerad händelse med formell beslutsprocess och det finns stora mängder dokumentation. Mer komplexa sociala och ekonomiska processer är närmast omöjliga att beskriva i form av ”fakta” på ett meningsfullt sätt. Vad folk säger ger sällan någon ledning. Varje historiker vet att självbiografier är närmast värdelösa som källmaterial.

Men det förefaller som om den mest hjärndöda föreställningen om att det inte finns fakta är ganska vanlig bland journalister.

I dagens DN (ej på nätet) finns en artikel om den nederländske politikern Geert Wilders besök i Malmö, anordnat av ”Tryckfrihetssällskapet”. I faktarutan under artikeln redovisas några punkter med just fakta — när Wilders är född, hans part, valresultat o s v.

Men där finns också ett citat av en Annika Hamrud (”SD-expert och debattör”) där hon beskriver Tryckfrihetssällskapet som ”ett sällskap där rättshaverister diskuterar med nazister”.

Beskrivningen är tillräckligt sann för att i sitt snärtiga sammanhang vara motiverad.

Men det är faktiskt inte rimligt att lägga citatet av Annika Hamrud under rubriken ”fakta”.  Problemet är inte främst att medlemmar i Tryckfihetssällskapet blir stötta. Problemet handlar om trovärdighet. Kan DN:s journalister faktiskt inte skilja mellan fakta och sådant som är subjektiva uppfattningar, om än kanske rimliga och grundade på stor bakgrundskunskap och kvalificerad analys?

 

 

 

Både fel och rätt om New Public Management

DN-debatt skriver två statsvetare om det som brukar kallas The audit Society.

Artikeln sätter fingret på något mycket viktigt. Detta oaktat att de har helt fel i sin föreställning om att New Public Management är en högeridé. Nya Zeeland och Sverige har sedan 80-talet gått i spetsen för utvecklingen mot vad man uppfattat som ett rationellt sätt att organisera offentlig sektor, nämligen genom tydliga och mätbara mål och utvärderingar.  Och ett viktigt argument har varit att just stärka politikernas inflytande över professionerna: lärare, läkare och andra yrkesgrupper med traditionellt hög status skall minsann inte tro att de kan sköta sina jobb som de vill! Här skall vi styra med fast hand!

Men självklart har de näringslivsinspirerade metoderna fått stöd även av borgerliga politiker. Dels är de flesta borgerliga politiker lika intresserade av att detaljstyra som sina socialistiska kollegor, och dels kan de flesta inte skilja mellan marknadsekonomi och företag (som är små planekonomier). Ett företag har i princip samma organisatoriska utmaningar som en kommunal förvaltning: hur formulera målen (vad innebär det att tillfredsställa kunden/brukarna?), hur skapa incitament och hur överföra information. De två sista problemen löses i en marknadsekonomi genom prissystemet som både ger incitament och överför information om vad som efterfrågas (tillfredställer kunden). I ett företag har man inte någon prismekanism, det är en liten planekonomi. Detsamma gäller offentlig verksamhet. NPM är bara mer planekonomi, även om metoderna är hämtade från företag. Med andra ord har artikelförfattarna fel: NPM är inte ett symptom på ”den marknadsstyrda staten” utan på ett försök att effektivisera offentlig verksamhet.

Däremot har författarna helt rätt i att dessa försök ofta har resulterat i stora problem i offentlig verksamhet. Framför allt handlar det om tre saker:

1. Stora administrativa kostnader: Målstyrning kräver detaljerade policys, instruktioner, checklistor. Tydliga, mätbara mål uppkommer inte av sig själva och personalen kan inte ha allt i huvudet. Uvärderingar kräver dessutom enorma mängder dokumentation. Om man har detaljerade instruktioner om vad som skall göras, och någon kollar detta, måste man dokumentera allt man gör. Det räcker inte att patienterna är nöjda, de gamla har det bra och barnen lär sig läsa — man måste i detalj kunna beskriva hur man åstadkom detta — kosta vad det kosta vill. Blir något fel måsta men kunna avgöra vem som gjorde fel, när, hur och varför — kosta vad det kosta vill.

2. Utvärderingarna styr efterhand verksamheten. Det är inte bara inom polisen man ägnar sig åt pinnjakt eller lägger ner dagar på att bryta ner Kalle-kofots inbrottsturné i 882 ”uppklarade brott”. På en högskola i Stockholm måste man alltid boka klassrum, vare sig men behöver det eller inte, för att man mäter undervisning genom klassrumstid. Den docent som glömt att boka klassrum för sin handledning av doktorander blir ifrågasatt av byråkraterna på ekonomiavdelningen. Således bokas klassrum som inte används. Exemplen kan lätt mångfaldigas av alla som arbetar i en förvaltning (eller i ett företag).

3. En stor del av verksamheten är svår att mäta och dessutom saknas det kunskap om hur det man kan mäta hänger ihop med kvalitet i verksamheten. På äldreboenden kan man till exempel mäta utevistelse. De gamla körs ut på gården en viss tid vare sig de vill det eller inte.  Men sanningen är att ingen riktigt vet om detta verkligen höjer kvaliten, det vill säga om de gamla generellt upplever sin tillvaro som bättre eller sämre för att de får komma ut. Det är naturligvis en individuell bedömning. Personalen vet att gamle Per tycker om att komma ut, medan tant Ida mest sitter och huttrar. Men tar man hänsyn till Ida blir det svårare att uppnå målet om utevistelse. Och så vidare.

Oavsett om det är en höger eller vänsteridé med den omfattande målstyrnings- och utvärderingskulturen vi har i offentlig sektor har författarna av artikeln en poäng. Det finns skäl att fundera över i vilka sammanhang är det är av godo att mäta och utvärdera.  Ibland kanske det räcker att konstatera att ”så länge det inte verkar kosta orimligt mycket och alla förefaller nöjda antar vi att det är bra ”.

 

 

 

 

 

 

Behrang Miri gjorde misstaget att tala om vad han tänkte göra…

Carlos Rojas, en av svensk offentlighets bästa illustrationer av kejsarens nya kläder, självömkar i Aftonbladet. Det är synd om antirasisterna, minsann. De kämpar mot en övermäktig fiende. Så fort de försöker blottlägga ”vardagsrasismen” slår systemet tillbaka:

”Miri är bara den senaste i raden av antirasister att hamna i den här
situationen. En av de första och tydligaste situationerna i ”modern” tid som jag minns är när dåvarande Centrum mot rasism kritiserade marknadsföringen av GB:s glass Nogger black för att vara rasistisk. Det fanns ingen kapacitet alls i det kollektiva offentliga samtalet att ta tillfället i akt och diskutera den vardagsrasism som finns ibland oss – så omedveten att den i all välvilja blir del av en harmlös produkts reklam.”

Well…

Nej, det finns lyckligtvis ingen ”kapacitet i det kollektiva offentliga samtalet” att ta teorin om att lakritsglassen Nogger Black var en del i en omedveten rasistisk agenda på allvar. De flesta såg teorin som exakt vad den var: ett skruvat försök av en liten grupp att hitta något att bekämpa. Av det enkla skälet att medlemmarna av gruppen lever på att bekämpa något som knappast existerar.

Sverige är ett av de minst rasistiska länder som finns. Folk har en del oreflekterade fördomar och är misstänksamma mot sådant som är annorlunda. Svensk arbetsmarknadslagstiftning håller effektivt stora grupper utanför arbetsmarknaden. Det gäller invandrare, men inte enbart invandrare, utan även ungdomar, äldre eller människor som är en aning udda eller har något litet handikapp.

Riktig rasism finns, men den är ett marginalfenomen. Obehagligt nog för dem som råkar ut för den. Polis och rättsväsende är likgiltig och undfallande, men det gäller ju nästan all brottslighet med undantag för skattebrott. Invandrare har också hamnat i vidriga bostadsområden. Men alla som vet något om svensk politik de senaste 50 åren inser att detta är en oavsedd konsekvens av en ytterst välmenande politik. Miljonprogrammet planerades och byggdes som framtidens moderna boende för svenskar av politiker som inte kunde tänka sig att Sverige skulle bli ett land med stor invandring. Mycket har blivit fel, men det handlar inte om rasism.

Rasism är helt enkelt inte som Rojas påstår en dominerande samhällsfaktor:

”Mönstret att så fort någon utför en handling med avsikt att minska rasismen i samhället, blir den handlingen förlöjligad och hånad av etablissemanget.”

Men alla som lever i verkligheten vet att det knappast går en månad utan nya kampanjer, demonstrationer, mångfaldsstrategier och så vidare. Antirasism är en sekulär religion i Sverige. Är det någon som har etablissemanget i ryggen är det personer som Carlos Rojas och Behrang Miri.

Därför uppfinner man något som kallas ”vardagsrasism. Vi är på något sätt alla rasister oavsett om vi är rasister eller inte. Ungefär som vi i religionens ögon ofta alla är syndare oavsett vad vi gör. Arvsrasism i stället för arvssynd, typ…

Men kampen mot rasism är ofta en del i karriärplaneringen och en radikal agenda med helt andra förtecken är tolerans och öppenhet. Det går att lufta politiker och myndigheter på projektpengar. Behrang Miri skaffade sig ett toppjobb med rätt oklara kvalifikationer. Det måste finnas tjogvis offentliganställda surrkusar med kepsen bakfram.

Det går också att driva politisk extremism under täckmantel av antirasism. Det är vad debatten om Tintin på kulturhuset bör handla om.

Antirasismen är första steget, som inte kan invända emot, i en mer långsiktig politisk strategi.

Behrang Miri blev övermodig och talade om vad han tänkte göra. Hans plan var inte att ta bort Tintin i Kongo (den var säkert redan borttagen) utan att skapa sig själv en plattform för att till sist rensa ut även vuxenlitteratur han behagar ogilla.

Då brakade debatten lös. Exit Behrang.

Men hur många Behrang Miri finns där ute som inte är dumma nog att avslöja sin strategi?

Ingen tror ju att Tintin är på riktigt…

Blir barn rasister av Tintin? I så fall skulle jag vara fullblodsrasist. Läste Tintin långt upp i tonåren. Kunde länge citera hela avsnitt.

Tintin var nog inte ens det värsta jag läste när det handlar om fördomar, stereotyper eller i dag mindre acceptabla värderingar.

I min läsebok i ettan illustrerades bokstaven ”N” bland annat av en spolformad neger med jättelika plattfötter, spjut och sköld. I en annan bok jag hade fanns dikten ”Japanen är liten och gul, tycker du att han är ful?” komplett med bild av liten gul japan. Minns även sagan om Lilla svarta Sambo och visan om ”Negerdoktor pillerman”. För att inte tala om visan om att i ”kina går kineserna med långa bamburör, de piskar missionärerna och steker dom i smör…” Och så vidare.

En av mina första stora litteraturupplevelser i tioårsåldern var en kioskvästernserie om en revolverman som hette Fargo. Det var en orgie i detaljerat våld och enorma mängder av vad som bara kan etiketteras som pornografi. Mina föräldrar skulle ha tagit ifrån mig böckerna om de vetat, men trodde förmodligen att det var vanlig vilda västern.

Men jag vågar påstå att jag inte är rasist. Jag har inte ens några fördomar mot andra nationaliteter eller kulturer. Jag har sannolikt en del felaktiga uppfattningar och en del stereotyper som bygger på egen observation men kanske inte skulle klara en noggrannare undersökning. Till exempel präglas min bild av japaner av att man kan gå på den offentliga toaletten (och till och med sätta sig ner) på Tokyos största t-banestation medan man knappt vågar sig in på en offentlig mugg i Stockholm på grund av stanken. Jag uppfattar således japaner som renliga medan svenskar är ovanligt äckliga typer som accepterar att offentliga miljöer förfaller och inte ens orkar sikta när de pinkar. Även turkar förefaller vara betydligt renligare än svenskar. Men det är kanske helt och hållet fel…

Till saken hör att min barndom upp till tioårsåldern även präglades av massiv religiös indoktrinering. Men jag är inte religiös och kan inte minnas att jag någonsin trott på Gud. Det är ju möjligt. Jag borde någon gång i min barndom även ha trott på tomten, att Fantomen existerade o s v. Men då var jag så liten att jag inte minns det. Alternativt hade jag som barn ingen uppfattning om att berättelser kunde vara annat än påhittade. Jag kanske uppfattade allt som någon sorts sagor. Inte vet jag.

Hur som helst har inget av detta avsatt några uppfattningar eller värderingar hos mig i vuxen ålder. Så länge jag kan komma ihåg har det nämligen stått klart för mig att Tintinböckerna inte är på riktigt. Det tror nog ingen. Det är förvisso först i vuxen ålder man förstår hur orealistiska de är i alla sina detaljer. Tintin kan helt oförklarligt flyga, hantera handeldvapen som ett proffs och slåss. Kapten Haddock är år ut och år in i sista stadiet av alkoholism med suporgier som leder till regelbundna delirium – men däremellan är han välfungerande om än vresig.

Men som sagt. Jag har aldrig tagit Tintinböckerna på allvar, lika lite som jag tagit någon annan underhållningslitteratur på allvar. Inte heller tror jag att James Bond eller Dirty Harry är förebilder för modern säkerhetstjänst eller rättssamhälle.

Det är helt enkelt inte så vi funkar. Jag säger ”vi” eftersom i praktiken hela min omgivning av anständiga och vidsynta människor utan några som helst tendenser till rasism har exakt samma bakgrund när det gäller barnböcker och uppfostran.

Det är en viktig insikt när någon får för sig att censurera kulturarvet för att skapa en ny ”homo politicorrecticus”.

Bra beslut för Överjärvas framtid

I går fattade kommunfullmäktige i Solna beslut som gör att Överjärva gård  i norra Solna kan bli ännu bättre. Gården som är en del av Igelbäckens naturreservat är populärt och har en del unika kulturhistoriska värden. Verksamheten på gården är en naturskola, fik, djur, statarmuseum, julmarknader och liknande. Men oklar organisatorisk struktur har under många är lagt en död hand över gårdens utveckling. I praktiken har Solna stad drivit verksamheten genom ett bolag som försökt göra allt möjligt, från naturskola till byggnadsvård och hyresvärd. Relationerna till andra aktörer på gården har ibland varit oklar och tills nyligen hade bolaget en egen VD — för en verksamhet bestående av några få anställda pedagoger och ett fik…

Nu har vi fått ett beslut som gör att verksamheterna renodlas och byggnaderna restaureras för vettiga fuktioner. En ny tanke är att anlägga en förskola, främst tänkt för det nya bostadsområdet som växer fram på Ulriksdalsfältet. Det kommer också att göras en detaljplan.

Sammantaget kommer detta att leda till större kännedom och fler besökare samt inte minst en professionalisering av verksamheten — med ett fokus på naturskolan som redan i dag är den avgjort populäraste och mest välfungerande verksamheten på gården.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet motsatte sig framför allt förskolan då de menar att barn inte passar in i området och kommer att leda till mer biltrafik.

Onödig hälsoångest bland soffpotatisar

Jag tränar rätt mycket. Skälen är att jag gillar att åka skidor, paddla, kunna lyfta upp min motorcykel om jag råkar tappa den samt fånfänga (ett felslag, men det får bli kvar ”fånfänga” är ett ganska kul ord…).

Jag har lagt märke till att folk i min omgivning som inte tränar oroar sig för sin hälsa på grund av detta. ”Va´hälsosamt du är, säger de beundrande”. Samma tonfall kommer från diverse hälsocoacher i media. Träning är en förutsättning för god hälsa.

Men jag tror inte att träning har särskilt mycket med hälsa att göra.

De som i dag drar upp statistiken på förväntad medellivslängd är inte jogginggenerationen. Den består av folk som jag, dryga 50.

De som idag blir 85 har (statistiskt sett):

Nästan aldrig tagit ett löpsteg efter lumpen.

Inte gått på gym (särskilt inte kvinnorna).

Inte följt någon särskild modediet.

Inte haft fysiskt hårda jobb.

Växt upp med med blyad bensin, dålig inomhusmiljö och långt innan man blev medveten om riskerna med olika kemikalier.

Inte ägnat sig åt yoga, mediation, retreater, raw food-festivaler.

Växt upp under en tid då rökning var oerhört vanligt jämfört med i dag.

Med andra ord finns det ingen anledning att oroa sig för hälsan för att man inte tränar. Är man i medelåldern hyggligt frisk, inte akut smällfet och promenerar då och då kan man sannolikt vänta sig att leva uppåt 80-90-årsåldern.

Sen kan det vara roligt att träna av andra skäl och man kan uppfatta att ett rikt liv innefattar att ha hög fysisk arbetsförmåga — men ingen behöver kunna löpa 10 kilometer, yoga, träna med vikter flera gånger i veckan eller cykla 100 km om lördagarna för att hålla sig frisk.

 

 

Det är inget mål att förstå andra…

Biologen Richard Dawkins väcker känslor eftersom han kritiserar religionen. En sak de som rasar (ordet är för en gångs skulle motiverat) mot Dawkins skjuter in sig på är att han säger att han inte förstår hur intelligenta människor kan vara religiösa. De menar att man måste kunna sätta sig in i andra människors föreställningsvärld och förstå hur de tänker. Att Dawkins säger sig inte kunna göra detta betraktas som en avgörande svaghet och som ett tecken på ”brist på ödmjukhet”.

Men detta är naturligtvis rena dumheter. Alla människor har gränser för vad de kan acceptera intellektuellt eller känslomässigt, i den mening att genuint kunna föreställa sig hur en annan människa uppfattar världen. Jag kan t ex förstå hur man kan vara sosse. Jag känner starkt att jag skulle kunna vara sosse, det finns tillräckligt stora likheter mellan den moderata och socialdemokratiska världsbilden för att det skall framstå som rimligt att vara sosse. Men jag kan faktiskt inte sätta mig in i hur man kan vara kommunist eller nazist. Det är för stora skillnader både i etiska uppfattningar och i verklighetsbild ex. vad gäller hur välstånd skapas. Jag inser att det finns intelligenta och till och med välvilliga kommunister och nazister, men jag anser då att deras politiska uppfattningar då beror på fundamental okunskap.  Och en person med mina kunskaper som ändå är kommunist eller nazist bör tvivelsutan betraktas med största misstro: den personen förstår i så fall konsekvenserna av sin ideologi och är således ond eller galen eller både och.

När det gäller religion är dessa sällan så moraliskt förkastliga, men det är alldeles klart att de för mig är intellektuellt obegripliga. Jag tittar på svenska kyrkans trosbekännelse och försöker sätta mig in i hur det skulle gå till att faktiskt tro på det som står där. Det går inte. Jag lyssnar på prästen. Han låter välvillig, men jag kan inte sätta mig in i hur det skulle gå till att tro att just han har exklusiv kontakt med universums skapare och kan hjälpa mig att slippa evig fördömelse och få evigt liv. Lärde han sig det i Uppsala?

Enligt andra religioner får man inte tala med sin svärmor. Det lär finnas 40 000 gudar på Nya Guinea. De dyrkas av folk som är lika smarta som jag. Katolikerna tror att nattvarden bokstavligen blir till Jesu kött och blod. Scientologerna att vi är någon sorts rymdvarelser.

Inget av detta är intellektuellt tillgängligt för mig, lika lite som jag kan förstå en önskan att få bränna ett kors utanför den färgade grannens fönster.

Och jag är uppriktigt sagt inte säker på att detta är en brist hos mig…

 

 

 

 

Krav ger motkrav: resultatet blir kvävande…

Mycket bra. Men vad Helmersson inte nämner är att galenskapen delvis är ett resultat av vår arbetsmarknadslagstiftning och system för löneförhandlingar. Relationen mellan arbetsgivare och anställd är inte vad den borde vara: en enkel, osentimental affärsuppgörelse. I dag skall ”jobbet” ge trygghet, bekräftelse och vara utvecklande. Vi skall ha arbetskamraterna som ställföreträdande familj och kontorsmodulen blir en filial till hemmet, möblerad med blommor, barnteckningar och foton på husdjuren. Med de kraven på arbetsgivaren är det kanske rimligt att arbetsgivaren kräver en motprestation i form av hälsosam livsstil.

Personligen gör detta mig lätt illamåenden. Men jag har ju inte haft en anställning på över tio år. Det är otroligt skönt. Mina kunder vill ha leverans enligt överenskommelse. Då betalar de mig pengar. Bättre kan det faktiskt inte bli.

 

Vem har glädje av journalistiskt underhållningsvåld?

Uppdrag granskning har gjort fel. Ett högst mänskligt och normalt fel i en stor organisation där man arbetar under tidspress.

Men man kan tänka sig hur Janne Josefsson hade hanterat detta fel om det hade varit någon annan än en medarbetare på Uppdrag Granskning som gjort felet:

— Hur kan man göra ett så oerhört grovt fel?

— Jo, vi hade rätt mycket att göra och…

— Men vad då mycket att göra? Ni har ju ett ansvar för att saker blir rätt?

— Jo, det håller jag med om, och vi ber om ursäkt…

— Men ber om ursäkt! Ni har just målat upp ett svenskt fackförbund som nazister? Det är ju oerhört allvarligt!! Vad skall ni göra för att detta inte skall upprepas?

— Vi håller på att ta fram nya kontrollrutiner som…

— Men nya rutiner säger du, vad skall ni göra konkret?

— Jo, bland anna skall vi…

— Vem har egentligen ansvaret för att det inte begås oerhört allvarliga misstag hos er? Det här handlar ju faktiskt om ryktet för hela världens fackföreningsrörelse!! Hur gick egentligen detta oerhört allvarliga misstag till?

— Jag har inte undersökt i detalj vad som hände, men…

— Så du menar att du inte vet någonting vad som pågår i den verksamhet du har ansvar för? Någon måste ju ha gjort detta allvarliga fel?

— Jo, visst, vi är jätteledsna och…

— Menar ni att svensk fackföreningsrörelse är nazistisk? Det är en ganska allvarlig sak i så fall. Tar du avstånd från påståenden om att svensk fackföreningsrörelse är nazistisk?

O s v…

 

Man skulle kunna tro att ovanstående satir är överdriven. Men jag har haft det tvivelaktiga nöjet att höra Janne Josefsson intervjua och jag kan försäkra att överdriften i så fall är ytterst marginell. När Uppdrag Granskning sänds är det mesta av Josefssons enorma aggressivitet bortklippt. Han förefaller ställa tuffa frågor, men om tittarna skulle få se vad som verkligen hände är jag övertygad om att de skulle bli chockade över hans beteende.

För det första har han en aggressionsnivå som gör att intervjun egentligen är en sorts utskällning. Ni vet det där sättet att skälla ut människor som bygger på att man utsätter dem för en tsunami av insinuanta frågor med i bästa fall ett vagt samband med eventuella verkliga förhållanden. Syftet är att intervjuoffret skall fås ur balans och göra bort sig, inte att tittarna skall få veta något om sakfrågan.

För det andra får den som intervjuas aldrig någonsin tala till punkt. Josefsson avbryter oftast efter bara några ord. Som journalist kan man vara tvungen att avbryta intervjuoffret om svaren blir allt för långrandiga och med allt för många perifera detaljer, men här handlar det om att avbryta efter några sekunder. Syftet är naturligtvis återigen att provocera fram ilska eller få intervjuoffret att tystna i en känsla av vanmakt. Vem som helst blir ju ställd när det som skall föreställa en dialog visar sig vara en situation där motparten inte lyssnar på svaren utan bara ställer nya frågor i form av aggressiva påståenden. Josefssons tonfall förekommer förmodligen annars bara på djupt dysfunktionella arbetsplatser med psykopatiska chefer.

Utgångspunkten för Josefsson är dessutom bisarr rent sakligt sett på minst två punkter:

1. Att det inte finns något som sådant som mänskliga misstag som inte är resultat av ont uppsåt eller brottslig ignorans. Vi som lever bland normala människor vet däremot att de flesta misstag sker som konsekvenser av okunskap eller förbiseenden och att detta är en fullt godtagbar förklaring. I Josefssons värld borde i princip alla misstag polisanmälas.

2. Att moderna organisationer bygger på att högste chefen detaljstyr alla sina medarbetare och vet allt som händer. Men alla som varit verksamma i större organisationer vet att dessa bygger på långt driven delegering. Ett stort antal personer har makt och ansvar och komplicerade arbetsuppgifter. Det är i princip meningslöst att ställa högre chefer till svars för vad som har hänt. Och ansvar tas genom organisatoriska förändringar därför att en modern organisation är just en organisation. I Josefssons föreställningsvärld består företag, kommuner och andra organisationer av betjänter som högste chefen detaljstyrs med order, belöningar och bestraffningar.

Självklart tror inte Josefsson detta. Men han gör sin indignationsjournalistik med ovanstående som dolda premisser i alla frågor han ställer.

I praktiken betyder detta att han serverar publiken en helt felaktig bild av hur samhället fungerar. Det finns sammanhang där ansvaret verkligen ligger på toppen och beslutsmakt inte är delegerad, situationer där chefer ger direkta order som skall åtlydas. Men det handlar om militär, polis, insatsstyrkor vid katastrofer och liknande. Men i vanliga förvaltningsorganisationer är det inte på det viset. Där kan det tvärt om vara ett bekymmer om chefer går in och detaljstyr eftersom verksamheten styrs genom generella instruktioner.

Man skall ha klart för sig vad som är målet här: det är inte att folkbilda eller ens avslöja missförhållanden, utan att först väcka indignation hos tittaren och sen servera en sorts underhållningsvåld. Mervärdet för tittaren är att först få känna rättmätig indignation och sen njuta av den ställföreträdande hämnden.

Det är för visso lika lite synd om makthavare som utsätts för granskning och drev som det är synd om proffsboxare för att de får på käften. De vet att det kan hända, det är frivilligt och de har betalt för att ta smällarna. Dessutom är det nödvändigt att journalister jagar i drev. Annars skulle missförhållande vara enormt mycket större.

Men det är ett problem när program som Uppdrag Granskning konsekvent skapar en dramatiserad verklighet helt utan kontakt med någon form av verklighet. Exakt vem gynnas av att man konsekvent bränner bort alla nyanser eller bygger indignationen på rena missförstånd och politiker och tjänstemän att framstå som halvkriminella dumskallar? Gynnas demokratin? Folkbildningen? En rimlig respekt och lojalitet med samhällsinstitutionerna?

Svaret är enkelt. Den ende som gynnas av Janne Josefssons journalistik är Janne Josefsson.

Det är dumt att vara rädd

Eva Franchell skriver i dag i Aftonbladet om AIDS-paniken som spred sig på 80-talet. Den är ett exempel på att överdriven oro ställer till problem. Bögskräcken spred sig snabbt, och vi fick tillbaka en dos moralism vi fortfarande lider av. AIDS var visserligen farligt, men det var inte i närheten så farligt som folk lurades att tro av media och i vissa fall politiker och opinionsbildare. Man får inte AIDS av att krama någon eller gå till samma tandläkare. Först med ordentliga kyssar börjar man komma upp i risker värda att ta på allvar, men ytterst få av oss råkar börja hångla med okända människor. Gör vi det beror på det gissningsvis på att vi regelbundet är redigt fulla på krogen — ett tillstånd som innebär större risker än att smittas med HIV.

Artikeln får mig att tänka på hur media och i många fall politiker och opinionsbildare nästan dagligen försöker spela på skräck och oro. Inte en dag utan ett larm, typ.

Mig har detta lyckligtvis aldrig påverkat. Så länge jag minns har jag ryckt på axlarna åt folks oro och uppfattar människor som ängslas över saker som lite larviga. Denna attityd möts naturligtvis av kritik då och då, men jag anser att den är korrekt av flera skäl.

1. När en eventuell risk uppmärksammas i tidningen har den oftast funnits i åratal eller decennier. Om den hade varit så stor som panikmånglarna hävdar skulle vi alla varit döda eller åtminstone känt till den långt innan.

2. Risker som kräver större vetenskapliga studier för att detekteras är för små att bry sig om. Det som är farligt på allvar har vi redan åtgärdat. Kvar finns sådant som att röka, dricka sig full varje dag, klättra i Himalaya, dyka, köra motorcykel och en del andra stolleprov. Men att dessa saker innebär en förhöjd risk behöver man bara tala med några läkare och poliskonstaplar för att få veta. Inte göra en gigantisk studie.

3. Det finns en stark asymmetri som gör att risker överdrivs. Media, politiker och många företag har alla intresse av att vi är rädda. Media säljer lösnummer, politiker får uppmärksamhet och skäl att införa nya regleringar och förbud, företag levererar lösningar på påstådda problem. Läs vacciner mot fågel och svininfluensan.

4. Som individer bör vi alltid tänka på hur stor risken är på individnivå. Samhällsnivån är irrelevant för våra bedömningar. Exempelvis kommer Sverige garanterat att drabbas av terrordåd i framtiden. Vi har ju drabbats av terrordåd tidigare. Men för min del är detta ointressant när jag bedömer om jag skall vara orolig för terror eller inte: frågan för min del är hur stor risken är att jag drabbas? Därvidlag skiljer sig inte de mer spektakulära riskerna från exempelvis trafikdöd. Jag oroar mig inte för det faktum att några hundra personer dör i trafiken årligen och har heller ingen anledning att oroa mig för att ett antal personer kan dö i terrordåd eller av någon sjukdom. Vilka åtgärder som är motiverade bör styras av samma logik. Jag accepterar risken att dö i trafikolyckor för mig och andra för att få köra 120 på motorvägen. Om någon säger att lägre fartgränser räddar liv är mitt svar att det struntar jag i. Något skall vi ju dö av och det finns andra värden i livet än att överleva (evolutionärt är det inte viktigt att överleva utan att fortplanta sig – det är därför unga män tror att de är odödliga).

5. Visserligen påstår många att vår rädsla inte är rationell. Detta påstående är felaktigt. De flesta jag känner är inte rädda för häxor, onda ögat, utomjordingar eller att Sverige skall drabbas av jordbävningar. Det beror på att de vet att dessa risker är obefintliga eller små. Vore vår rädsla irrationell skulle ju folk vara rädda för vad som helst. Att folk är rädda för exempelvis att Islam skall ta över Sverige beror på att de är felinformerade.