De senaste inläggen

I ett civiliserat samhälle upprätthålls inte alla lagar till 100 procent

I debatten om polisens jakt på människor som uppehåller sig illegalt i landet är det många som oreflekterat försvarar allt polisen gör med att den bara upprätthåller lagen. Och detta är alldeles riktigt.
Saken är den att det inte alls är säkert att vi medborgare har intresse av att alla lagar upprätthålls med alla medel.

Låt mig ge ett exempel från min begränsade illegala verksamhet. När jag kör ut på E4:an tar det inte många kilometer förrän jag ligger i 140 km/h. Då följer jag trafiktempot, det vill säga vi är då tusentals lagbrytare som skamlöst öser på i klart dagsljus.

Det finns sätt för myndigheterna att komma åt denna brottsvåg. Till exempel genom att avsätta enorma resurser på trafikövervakning. Belägga E4:an med farthinder, elektroniskt begränsa bilarna till den aktuella hastighetsgränsen, en skog av fartkameror, drakoniska straff för fartsyndare. Man kan säkert komma på fler metoder.

Men varför har detta inte skett? Problemet har funnits i över ett halvt sekel. Folk dödas av höga farter.
Beror det på att medborgarna är anarkister? Att de har fått för sig att det är viktigare än allt annat att komma fram fort när man kör bil? Och är inte fartgränserna meningslösa om de inte upprätthålls?
Svaret på frågorna är i tur och ordning nej, nej och nej.

De flesta av oss tycker det är rimligt med fartgränser och en viss övervakning av att de följs eftersom det ger polisen möjlighet att ingripa mot rena dårar. Vi tycker på goda grunder att 140 knyck är ok, men vill inte omdömeslösa människor skall köra 210.

Och även om vi i princip accepterar fartgränsen och att den övervakas, vill vi av en rad skäl inte att den skall övervakas till 100 procent. Polisen bör prioritera värre brott. Vi vill inte leva i ett totalt kontrollsamhälle.

Det här vet alla om och accepterar. Riksdag, regering, polis, medborgare. Helt enkelt för att vi alla vet att även om grundprincipen är att lagen skall följas så finns det andra och viktigare värden som den principen måste vägas emot om vi vill leva i ett civiliserat samhälle. Detta gäller naturligtvis inte alla brott. Vi accepterar inget slack när det gäller rån, mord, misshandel, inbrott. Förmodligen för att dessa brott har så tydliga individuella offer. Vi förefaller också ha lättare att acceptera blind slump än viljemässiga brott. Att någon blir mördad är värre än att någon drunknar, trots att resultatet är det samma: en person har dött trots att det kunde ha undvikits med ganska enkla medel.

Och jag skulle vilja säga att jakten på folk som befinner sig illegalt i Sverige i viss mån kan jämföras med trafikövervakningen. Rätt få hederliga medborgare drabbas och kopplingen till lagöverträdelsen är otydlig. Det finns andra värden än att upprätthålla lagen till 100 procent. Till exempel att de svenskar som inte ser ut som majoritetsbefolkningen skall slippa känna sig förföljda bara på grund av sitt utseende. 60-talet är slut. Den som ser ut som en turk, chilenare, arab är inte nödvändigtvis en turk, chilenare eller arab. Chansen är betydande att han är andra eller tredje generationens svensk.

Debatten gäller sällan Vasastansbuddhismen…

Den alltid intressante och kloke Eli Göndör skriver i tidningen Dagen om sekulär kritik mot religion. Han menar att de som i dag kritiserar religion utgår från en gammaldags föreställning om religion som monolitisk, organiserad och hierarkisk, medan den i dag snarare är en individuell angelägenhet som fyller flera viktiga funktioner när det gäller identitet och existentiella frågor.

Han sammanfattar:

Inte i något fall är det självklart att religiositet eller religiös övertygelse, såväl i grupp som på det individuella planet, också innebär en totalitär, antiliberal eller odemokratisk hållning med anspråk på politisk makt. Vardagslivsforskningens fokus på individen visar hur var och en formar sin vardagslivsreligiositet utifrån vardagens behov och möjligheter. Tolkningen av texter görs individuellt utifrån det egna behovet och den personliga förståelsen. Religion eller religionsutövning blir således alltid resultatet av dess utövare vid varje givet tillfälle.
Samtalen mellan de sekulära och det religiösa försvåras inte minst av att den ideologiskt sekulära bilden av religiositet är stagnerad. För att möjliggöra ett fruktbart samtal mellan sekulärt och religiöst vilar det således på ideologiskt sekulära omgivningar att ompröva sitt förhållningsätt till religion så att den anpassas vardagslivsreligiositetens samtida verklighet.

Ja, det kan man ju tycka. Men återigen ger Göndör exempel på debatteknik som går ut på att man tillskriver sina debattmotståndare egenskaper som är lätta att angripa, men som de i allmänhet inte har.

De flesta av oss som är religionskritiska i samhällsdebatten är väl medvetna om att religionen i moderna samhällen är anpassad till sin omgivning. Jag stöter i Sverige ytterst sällan på privatpersoner som tror att gud skapade universum på sex dagar och vilade den sjunde, att världsalltet vilar på en stapel av sköldpaddor eller att man bota cancer genom handpåläggning. Inte heller träffar jag människor som uppfattar präster, rabbiner, imamer eller motsvarande som några större auktoriteter i sina praktiska vardagsliv (om de i min omgivning har några auktoriteter förefaller PT:n, Hayek, Gandalf och Anders Borg tävla om inflytandet (och i ungefär den ordningen…))

De allra flesta religiösa människor jag känner bekänner sig mer eller mindre omedvetet till vad jag kallar ”Vasastansbuddhism”, det vill säga någon rätt allmän uppfattning att det finns ”något större än de själva” eller att ”vetenskapen inte kan förklara allt” samt lite osorterat New Ageande.

Själv går jag regelbundet i Katarinamässan på söder för att det är trevligt och därför att många av mina vänner går där. Jag är med i andra gemenskaper med ganska tydlig religiös tradition och ägnar mig åt både yoga och meditation. Men det är solklart att jag är ateist: jag är absolut övertygad om att det inte existerar något som fyller ens en mycket vid definition av Gud, andeväsen, evigt liv eller andra fenomen som strider mot naturlagarna.

Även de flesta mer seriöst religiösa människor uppvisar stor tolerans och befinner sig långt ifrån någon form av dogmatiska föreställningar. Och detta är en överlevnadsstrategi. I ett samhälle präglat av upplysningstidens ideal och där människor är hyggligt bildade går det inte att kräva underkastelse eller försöka prångla ut uppenbar galenskap.

Och självklart är det inte dessa välmenande människor som angrips i debatten. De är ju i allt väsentligt ateister — om man nu kan vara ateist trots en viss mild vidskeplighet…

Men debatten handlar som sagt inte om denna aspekt av religiositet, varken här i Sverige eller i den anglo-saxiska världen där sådana som Dawkins, Hitchens (salig i åminnelse) eller Sam Harris är verksamma.

Om vi tar de två senaste exemplen av angrepp på religiositet i den allmänna debatten i Sverige, Tonio Borg som kommissionär och Mitt Romney som republikansk presidentkandidat så är det uppenbart att dessa inte motsvarar Eli Göndörs beskrivning av moderna, individualistiska religionsutövare. Båda bekänner sig till en mycket tydligt definierad tro, ingår i hierariskt organiserade religiösa organisationer och har föreställningar om bland annat etik som 1) bygger på religiösa auktoriteter snarare än rationell debatt och 2) är fullt på det klara med att dessa föreställningar om möjligt skall ligga till grund för tvingande lagstiftning.

När det gäller Borg var det många som i debatten försökte påstå att kritiken mot honom handlade om att han var religiös i största allmänhet: att de som menade att Borg var olämpligt också ansåg att ingen katolik borde få ha ledande befattningar i EU. Krokodiltårarna rann. Men självklart var det ingen som hade en så bisarr uppfattning. Det handlade om politik och Borgs ståndpunkter uppfattar ex. jag som oacceptabla oavsett om den som framför dem är religiös eller inte.

Och det är ofta detta det handlar om. Kritiken mot religionen inriktar sig mot två saker:

1. Religiösa människor som anser sig ha tolkningsföreträde i etiska eller politiska frågor på grund av sin religion, allt från abortmotstånd och gayäktenskap till sharialagar.

2. Religiösa människor som menar att för- eller ovetenskapliga föreställningar om människans ursprung och universums tillkomst skall behandlas på samma sätt som den vetenskapligt underbyggda kunskapen i ex. skolundervisningen.

Den typen av dumheter kan naturligtvis inte bemötas med någon form av respekt för den enskilde debattörens individuella tro eftersom det inte längre handlar om den enskildes individuella tro. I det ögonblick en person presenterar sina övertygelser i den offentliga debatten om etik och politik är de nämligen inte längre privata angelägenheter.

Även Hakelius har (förhoppningvis) principer

Johan Hakelius är en fantastisk skribent. Men i dagens krönika i AB har han skrivit fortare än han tänkt. Det blir ju lätt så när man hittar en oemotståndligt billig poäng.

Han hånar centerns programförfattare för att de tillämpar principerna om kontraktsfrihet och rätten till fri rörlighet för personer på några områden där vi är lite ovana. Det är fjortisartat att ha principer och framför allt att dra konsekvenserna av dem.

Johan hade också principer i sin ungdom. Dem har han nu övergivit. Gissningsvis kallar han detta ”mognad” och är stolt.

Men problemet med billiga poänger är att de är billiga av samma skäl som de fula skjortorna som ligger nedslängda i ”fyndkorgen” i slutet av en rea. Ingen förnuftig människa vill använda dem.

1. Hur skall man skriva ett ideprogram annat än genom att tillämpa principer? Alternativet till ett principellt förhållningssätt är att man tycker lite hipp som happ, alternativt formulerar marginella förändringar i politiken av den typ som Riksdagen fattar tusentals beslut om årligen utan att det ens upmärksammas.

2. Jag är till skillnad från Johan politiker på riktigt och ser dagligen kompromissandet mellan olika partiers pricipellt grundade ståndpunkter. Det är så man får fram fungerande politik. Men det gäller att ha tågordningen klar för sig. Först formulerar man vad man vill, sen sätter man sig i förhandlingar och omöstningar där man vinner, förlorar eller kompromissar. Man kan inte börja med att kompromissa bort sina visioner på kammaren i någon sort gissninglek kring vad meningsmotståndarna kan tänkas acceptera. Exakt samma sak gäller ideprogram. Visioner, debatt, omröstning: nya reviderade visioner som alla kan ställa sig bakom.

3. Johan Hakelius nämner avskaffande av värnplikten som ett exempel på huvudlöst principrytteri. Fyi, Johan, det är genomfört…

När jag var yngre än i dag, för typ 25-30 år sedan och blev aktiv i Fria Moderata Studentförbundet kommer jag ihåg hur bögäktenskap och möjlighet för homosexuella att adoptera uppfattades som just omoget hyllande av principerna om lika rättigheter och människovärde. Det fanns folk som hotade med att sådana åsikter skulle skada förbundet, moderaterna och dem som drev åsikterna. I dag är detta verklighet. Annat som uppfattades som omoget och orealistiskt var just avskaffad värnplikt och oberoende riksbank med prisstabilitet som mål.

4. Är då Hakelius i dag en helt principbefriad person, en öppen pragmatiker beredd att tycka vad som helst som ger flockens gillande, klirr i kassan eller allmän bekvämlighet? Sannolikt inte. Han har i stället bytt ut sin ungdoms principer mot andra som är lättare att försvara därför att de är mer allmänt omfattade. En till intet förpliktande söndagskonservatism i kombination med en lagom sexliberal uppslutning bakom den demokratiska rättsstaten, välfärdsstaten och EU.

Men även detta är principellt grundad politik som en gång betrakades som kontroversiell, omogen, löjlig eller farlig. Allt det vi ta för givet, från religionsfrihet och avskaffandet av husagan, till yttrandefrihet, rösträtt, skillsmässor till avreglerad valutamarknad, är principer som gjorts till verklighet, ofta i hård kamp mot dem som försvarade priviliger eller bara inte hade förmågan att tänka nytt och annorlunda. All bra politik, all bra pragmatism, har vid ett eller annat tillfälle passerat skrivbordet hos någon principfast visionär.

Norberg beskriver regeln — inte undantaget

Läser Johan Norbergs eurokrasch. Excellent som vanligt. Rolig och skrämmande på samma gång.

Det roliga är hur EU:s pompösa makthavare (särskilt fransmän, varför är franska politiker alltid så otroligt inkompetenta och löjeväckande?) får brallorna neddragna.

Det skrämmande är två saker:

1. Att det är uppenbart att Euron till sist hade blivit ett skenande tåg. Ingen hade kontroll eller kunde stoppa processen. Lite som första världskrigets utbrott. Och framför allt att det handlar om en generell process. På det viset kommer mycket politik till.

2. Att allt förnuft och all rationalitet är som bortblåst. Grupptänkande och mobbing tar över. Ingen kan längre skilja mellan sanning och lögn. Förnuftiga personer med en annan åsikt faller in i kören, tystnar frivilligt eller mobbas ut. Jag minns tydligt från  kronförsvaret och den senare EMU-debatten i Sverige hur i övrigt anständiga människor offentligt antydde — även om sina (fd) vänner — att  dessa var psykiskt instabila eller missbrukare. Många av de utmobbade blev dessutom knäppa. Det är det som gör utfrysning så effektivt: den som blir utfryst knäppar oftast ihop och (simsalabim): Vad var det vi sa!

Jag vill inte på något sätt påstå att det inte fanns omdömesgilla personer som var för ett svenskt euromedlemskap. Det var fullt rimligt eftersom det ännu inte fanns erfarenhet av hur lite överenskommelser av typen stabilitetspakten och liknande utfästelser betyder. I dag vet vi att inget — bokstavligt talat inget — av det som EU:s ledare säger eller kommer över ens om gäller. De högtidligaste deklarationer kan brytas fullständigt inom en vecka eller ett par månader. Min poäng är bara att den rationella debatten helt och hållet upphörde.

Det som gör mig lite illa till mods (men gläder den del av min personlighet som är omåttligt cynisk) är att jag tror att även denna process är generell. När politisk makt och prestige står på spel spelar fakta och förnuft inte längre någon som helst roll.  Det Norberg beskriver är inte undantaget utan regeln.

 

 

 

Är städning kanske kärnverksamhet på ett sjukhus?

När Ann-Charlotte Marteus skriver om något hon förstår sig på blir det ofta mycket bra (när hon skriver miljö, ekonomi, politik blir det ofta helt knäppt).

En reflektion över sjukhusstädning. Jag är en varm anhängare av upphandling av tjänster som inte tillhör kärnverksamheten eller som av olika skäl passar för att upphandlas: lätt att förmulera mål och kvalitetskriterier eller där mål och kvalitetskriterier inte är jätteviktiga.

Frågan är om sjukhusstädning är en sådan verksamhet? Jag är förvisso bara amatör på området, men antar att hygienen en del av kärnverksamheten för ett sjukhus. Samtidigt är det inte så lätt att definiera vad ”tillräckligrt rent” är.

Och om det inte är ”tillräckligt rent” måste detta kunna åtgärdas pronto. Inte ”nästa år när vi genomfört en ny upphandling.” Vilken kan leda till ytterligare en ny upphandling om den nya leverantören inte klarar sina åtaganden, eller om kriterierna var felaktigt utformade. LOU medger inte att kunden säger till leverantören att ”det funkar inte som vi trodde, gör så här i stället. Det tar mer tid, men vi betalar”. Så funkar relationen mellan kund och leverantör på en privat marknad, men inte på den offentliga.

Min enda erfarenhet av sjukhusstädning är från besök på Huddinge Sjukhus. Där är muggarna i de mer offentliga avdelningarna av sjukhuset otroligt skitiga: bokstavligt som en tågstation i tredje världen. Stackars trötta invandrarkvinnor drar här och där en otroligt skitig mopp över golven. Visserligen är detta i de offentliga delarna, men inte ens där är standarden acceptabel. Den är inte acceptabel i någon del av det svenska samhället.

Frågan är om sjukhusstädning inte borde vara en egenregiverksamhet ganska högt upp i  hierarkin? Chefen för städavdelningen sitter i ledningsgruppen och har operativt ansvar för att det är ”tillräckligt rent”. Om det inte är det behöver man inte vänta på ny upphandling utan kan ge direkta order, byta metoder, prioritera om (eller byta ut städchefen).

En annan reflektion kring Marteus artikel är att man ofta har för sig att man kan rationalisera genom att en yrkeskategori skall fuska i något annat yrke. Detta stämmer med min egen erfarenhet och gäller både offentlig och privat sektor. Men då har man glömt värdet av arbetsdelning och specialisering, en av de viktigaste faktorerna bakom ökad produktivitet. När det gäller städning på äldreboenden och liknande är det ofta extremt olämpligt att den sköts av vårdpersonalen.

 

 

 

 

Jacob Rudolfsson avslöjar sin cynism

I SvD skriver Jacob Rudolfsson, samordnare för Svenska Evageliska Alliansen, om abort. Han argumenterar mot en tidigare artikel av Mattias Irving från Seglora Smedja. Rudolfson är emot den svenska abortlagstiftningen, men det är inte det som är anmärkningsvärt med hans artikel. I stället är det ett stycke som är avsett att bemöta argument som går ut på att abortförbud leder till illegala aborter:

”Men abortkritiker kan ju knappast beskyllas för något som de i princip är motståndare till. Alla som utför illegala aborter delar Irvings abortsyn – de är för abort.”

Läs citatet en gång till. Han skriver exakt så. Här ser vi ett exempel på en person som måste ta hem sin poäng även till priset av att ha avslöjar både sin dumhet och cynism.

1. Han låtsas som att folk som önskar fri abort är ”för abort”. Som om majoriteten av Sveriges Riksdag är jämförbara med dem som genomför illegala aborter.  Det är naturligtvis inte alls fallet. De flesta av oss tycker naturligtvis det vore önskvärt om inga aborter genomfördes. Men det är inte samma sak som att vilja förbjuda abort.

2. Rudolfsson påstår också fri abort  ”inte är en rättighet”. Det stämmer. Men att få bestämma över sin egen kropp är en rättighet. Han raljerar också över RFSU gläds över att antalet aborter minskar och menar att det är ytterligare argument för att abort inte är en rättighet. Men det är en missuppfattning att det nödvändigtvis är bra att rättigheter utnyttjas.  Jag tycker exempelvis också att det vore bra om ingen någonsin skulle behöva slåss i självförsvar (en konsekvens av rätten till liv). Få i Sverige hävdar f ö rätten att slippa bli torterad. Rudolfsson kanske kan passa på att vara lite hånfull även över det?

3. Rudolfsson drar sig inte för att exploatera mänskliga tragedier för att ta hem en billig poäng. Han kunde åtminstone ha formulerat en mening som uttrycker medkänskla med dem som drabbas av den politik han förespråkar.

Irrelevanta argument för Borg

Den avgrundsreaktionäre Tonio Borg kommer av allt att döma bli kommissionär. Han efterträder sin landsman som fick avgå på grund av mutbrott.

Invändningarna mot Borg har varit fullt rimliga. Nämligen att han är emot abort, emot mänskliga rättigheter för homosexuella (nej, jag vet att det inte är en mänsklig rättighet att få gifta sig, men det är en mänsklig rättighet att slippa bli diskriminerad) och vill förbjuda skillsmässor.

Det intressant är att försvaret för Borg inte har varit att han hans åsikter är önskvärda. Istället har det byggt på tre andra argumentationslinjer.

1. Religionsfrihetsargumentet. Man har låtsats som om Borgs motståndare främst är emot hans katolicism. Men det är inte fallet. Man är emot hans åsikter. Att de eventuellt (alla katoliker delar inte hans åsikter) följer av hans religion är irrelevant. De hade varit fel även om han hade varit ateist, buddhist eller muslim.  Dessutom är religionsfrihet enbart att ha rätt att utöva sin religion, inte att få en gräddfil till offentliga ämbeten, att bli respekterad eller slippa kritik. Jag lägger märke till att det sker sällan att de som kräver respekt och tolerans för religioner bryter en lans för scientologin, vår (med rätta förvisso) mest mobbade religion.

2. Toleransargumentet. I korthet hävdas det att kritik mot Borg också innebär uppfattningen att människor med hans åsikter inte skulle ”få ha” offentliga ämbeten. Att kritiken skulle vara ett uttryck för intolerans. Men det är ren dumhet. De flesta jag känner är ytterst kritiska mot exempelvis SD och Vp. De anser att Sverige skulle vara ett bättre samhälle om dessa partier helt saknande representation i något beslutande organ. Men de anser inte att det betyder att SD eller Vp inte skulle ”få ha” några positioner. Och gissningsvis innebär inte ”tolerans” att man måste tycka det är ok med SD och VP i Riksdagen.

3. Ett ytterligare argument till förmån för Borg har varit att de frågorna inte ligger inom hans kompetensområde. Men det är ett sällsynt dumt argument. Klart det spelar roll vilka uppfattningar en kommissionär har. Han får en plattform, lånar auktoritet av EU och företräder EU som helhet. Viviane Redings pråmande för kvotering till bolagsstyrelser visar att det inte är bekymmersfritt att olika typer av extremister får en plattform, även om de inte direkt bestämmer över en en fråga.

Religionen förgiftar allt – eller i vilket fall Republikanerna

Många borgerliga debattörer ägnar sig sedan ett par dagar åt att analysera varför Romney förlorade och vilket Republikanernas problem är.

Till att börja med skulle man kunna säga att problembilden är starkt överdriven. Mitt Romney förlorade med liten marginal mot sittande president, Republikanerna har fortfarande representanthuset och tillräckligt stor andel av senaten för att kunna driva politik där.

Å andra sidan är det uppenbart att man går bra i de delar av USA som avfolkas, men dåligt i storstäderna och expansiva, dynamiska stater. Texas är undantaget. Man är ledande på marknader som försvinner. I den delen liknar — som PJ Anders Linder i SvD påpekar — Republikanerna våra svenska Socialdemokrater.

Allmänt beskrivs Republikanernas problem som att partiet har radikaliserats och man varnar för att valförlusten skall leda till ytterligare radikalisering.

Men analytikerna går som katter kring het gröt. Och den gröten är religionen. Republikanernas problem är inte att de blivit anarkokapitalister, driver allas rätt till fritt kitt, fri fart, gayäktenskap åt alla, polyamorös aktivism (ja, det skall i så fall ha varit mormonen Romney) eller ens frågor om medborgarliga rättigheter i strid med antiterrorismvansinnet som motiverar nästan vilka övergrepp som helst när det gäller integritet och rättssäkerhet.

Och Republikanernas problem är definitivt inte att de betonar att människor skall vara hederliga, flitiga och ta hand om sina nära och kära, ta ansvar för sin omedelbara omgivning och vara lojala med nationen. Det är allmänt omfattade normer som Republikanerna uttrycker väl medan Demokraterna är otydliga på grund av sina kopplingar till vänsterradikala fackföreningar och en väljarkår med betydande andel offentliganställda och bidragsberoende.

Nej, det är uppenbart att en stort problem är religionen. Även om USA utmärks av aktiv religiositet på ett helt annat sätt än Sverige och många andra Europeiska länder är det ett problem att Republikanerna har allt för många religiösa hattifnattar bland sina företrädare. Alla dumheterna om våldtäkt och abort, motståndet mot preventivmedel, allmän sexualfientlighet (i praktiken ofta uppenbar dubbelmoral) motståndet mot stamcellsforskning, samkönade äktenskap och utvecklingsläran har religiös grund.

De religiösa knäppgökarna är säkert inte många men de är högljudda och de ställer till problem. Inte minst genom att de stöter bort moderna storstadsväljare och högutbildade.

Man kan ha hur stort förtroende som helst för en kille som Mitt Romney. Men det är inte självklart att man tycker att atombombskoderna skall förvaltas av en kille som (kanske, om han inte hycklar) tror att Gud bor på planeten Kolob…

 

 

 

 

 

 

 

Alliansen saknar systemkritik

Förr kunde moderater låta hånfulla över att sossarna ofta gick i opposition mot sig själva. Trots att de hade regeringsmakten marscherade de på första maj.  ”De underkände sin egen politik” var slutsatsen. Dock föreföll få medborgare uppfatta det problemet, och anledningen var att det inte var ett problem. Sossarna protesterade nämligen inte mot sin egen politik.

I den socialistiska världsbilden kämpar nämligen socialdemokrater i regeringsställning mot både yttre och inre fiender till den egna politiken. Den yttre fienden är det kapitalistiska systemet, den borgerliga pressen och tendensen hos dem som fått det lite bättre att sluta vara solidariska. En stor del av folkrörelserna syftade till behålla klassmedvetandet trots att välståndet ökade. En borgerlig livsstil skulle inte leda till borgerliga värderingar.

Den inre fienden var de samhällsinstitutioner som formats tidigare i historien och därför tenderade att konservera värderingar och verklighetsbild från det gamla privilegiesamhället. Monarkin, kyrkan, militären, polis och rättsväsende, statsapparaten i allmänhet och justitiedepartementet och UD i synnerhet, läroverken och universiteten.

Genom dessa föreställningen kan man se fienden överallt trots att man har makten. Fenomenet är inte nytt. Sverige har aldrig varit mer kristet och kyrkan mäktigare än på 1600-talet. Men det var också då man såg djävulens verk i varenda skugga och häxor i varje pörte.

Här finns en källa till politisk energi: ”Trots att vi har makten finns en listig och stark fiende mitt ibland oss”. I viss mån var uppfattningen helt riktig och socialdemokraterna arbetade målmedvetet på att ta över eller undergräva de institutioner som de ansåg farliga. De politiska utnämningar vi på den borgerliga kanten uppfattade som ett sätt att ge kompisarna jobb hade som främsta syfte att ta makten över institutionerna. Att kunna ge lojala partister hygglig lön och status var naturligtvis viktigt, men det fanns också en strategisk tanke. Utnämningsmakten är den viktigaste makten.

På första maj protesterade inte sossarna mot sin egen regering. De stödde sin egen regering mot yttre och inre fiender. De påminde sig själva om historien. Om privilegiesamhället, om att det en gång fanns en punchdoftande borgerlighet som föraktade arbetare.

Problemet för Alliansen är att vi slarvat bort möjligheten att gå i opposition när vi själva har makten. Det faktum att politiker och byråkratier har sina egna agendor för att öka kontrollen och utgifterna låtsas vi inte om. Vi vågar inte längre kritisera offentlig sektor — tänk om någon tror att vi inte gillar dagis! Vi vågar inte kritisera EU, trots att vi är utsatta för en tzunami av korkade regler på nästan alla områden. Vi vågar inte skärpa till löjligt de låga straff vi har för misshandel och andra brott mot person (det enda svar regeringen har på ökad kriminalitet är ökad avlyssning). Det kan ju uppfattas som kritik mot polisen och juristerna.

Alliansen har ingen egen system- eller samhällskritik. Signalen från Alliansen till byråkraterna är att vi också är era bästa kompisar. Det är därför vi efter sex års maktinnehav inte har fått Försäkringskassans ledning att fatta att man kanske inte skall göra reklam för att fler skall söka mer bidrag, eller att Statens Ungdomsråd tränar dagens curlingbarn att bli framtidens högeffektiva kravmaskiner.

För guds skull, ge skolan arbetsro!

Jan Björklund är inte en nyskapande politiker. Och det beror inte främst på hans vurm för ordning och reda. Den tror jag i huvudsak är bra, trots att den inte direkt är ny.

Nej, snarare är problemet att han är en del i en dålig tradition som sträcker sig tillbaka till Olof Palmes tid som ansvarig för skolan. Nämligen att genomföra skolreformer i så snabb takt att en knappast hinner implementeras och ge resultat – och än mindre utvärderas – förrän nästa reform drabbar skolan. En del om detta i min bok Mångfald eller enfald, Nilsson, Johansson, Timbro 2011.

Nu senast har Björklund föreslagit betyg från årskurs 4 trots att vi ännu inte vet om betygen i årskurs sex har varit en bra eller dålig reform.

Jag har inga åsikter om betyg. Jag bara konstaterar att skolan även under en alliansregering förefaller komma allt längre ifrån vad den verkligen skulle behöva. Ett par decennier utan en ström av flugiga politikeridéer som förefaller kläckas mest på grund av att politiker måste skriva nya pressmeddelanden.