De senaste inläggen

Varför vänstern är beroende av sina konspirationsteorier

Jag deltar närmast på heltid i ”samhällsdebatten”.

En sak jag lägger märke till är att vänstersidan idémässigt domineras av konspirationsteorier och föreställningen om att vänstern är god medan deras politiska motståndare är onda.

Det senare är inte så konstigt. Att bygga upp en föreställning om ”vi-och-dom” för att känna sig lite bättre och stärka den egna gruppen är vanligt. Man ser det till och med bland urbefolkningar som utmärks av permanenta krigstillstånd med grannstammarna, trots att dessa ofta består av släktingar som startat eget för ett par generationer sedan. När det saknas skriftspråk och folk som regel dör vid 30 glömmer ett samhälle snabbt sin historia. I moderna samhällen är det tydligast bland fotbollsupportrar vars liv får mening av att odla obrottslig kärlek och trohet mot vissa varumärken och hat mot andra. Det sker i huvudsak fredligt, men ett antal människor dör årligen i sviterna av att ha manifesterat sitt fina kamratskap.

Att kollektivistiska rörelser som vänstern och fascismen/nationalism bygger på motsättningar och odlar hat som politisk metod är därför inte förvånande. Inte heller att politisks rörelser som bygger på individualism är rätt dåliga på att odla hat i grupp. De är en samling sparrisar som söker sig till sammanhang där man får ligga med smårunda tjejer om man läst tillräckligt mycket politisk filosofi och kan citera Heinlein. Den revolutionära handlingen är att sälja öl och dansa utan tillstånd. Därefter blir de smarta professorer och vi andra politiker och konsulter.

Men vad som är mer förvånande är vänsterns konspirationsteorier; vad beror de på? De kan inte vara tillfälligheter eftersom de är så allmänt förekommande.  Det räcker att läsa AB:s kultursida, ETC eller valfri vänsterblogg för att hitta exempel.

Grundschemat är att folk är fattiga för att den imperialistiska kapitalismen (USA) konspirerar. Att araber i mellanöstern gör sitt bästa för att förtrycka och slå ihjäl varandra beror på att USA och Israel lurar dem — och har lyckats med det i decennier.

Det finns delvis fog för uppfattningen. USA:s regering har genom åren ägnat sig åt en rad politiska stolleprov som slagit fel eller av största välvilja genomfört gigantiska projekt som gått mindre bra. Men att konstatera att förhoppningen om att skapa en demokratisk rättsstat av ett klassamhälle av Iraks typ var orealistisk är en sak. Att tro att USA hade en långsiktig plan att skapa IS är en helt annan sak. Samma sak i Afghanistan där det snabba och framgångsrika bortdrivandet av talibanerna från regeringsbyggnaderna och försöken att införa demokrati har lyckats mindre bra.

Slutsatsen av detta är att stora projekt inte går att kontrollera och att demokrati bygger på mer än bara formella strukturer. Även USA och hela världssamfundet misslyckas trots ansträngningar av folk med de mest imponerande kunskaper och miljarder dollar i sina budgetar.

Men vänsterns slutsats är att resultaten vi ser är de avsedda. Kaoset är där för att någon har velat ha det så. Det är en mystisk uppfattning. Enligt vanlig kapitalistisk logik skulle väl USA vara intresserad av ordning och reda? Målet för en kapitalist är rimligen välfungerande industristater där det finns välutbildad arbetskraft , underleverantörer och marknader för allt dyrare och mer lönsamma produkter. Inte länder på gränsen till inbördeskrig som är beroende av bistånd och där det ledande bilmärket är dieselmercor från 70-talet med evigt liv?

Men uppfattningen att det handlar om en konspiration är en oundviklig konsekvens av vänsterns sätt att se på samhället och politiken.

Deras politiska vision bygger på att samhället och samhällsekonomin går att styra i detalj. Det är så de tror att samhället fungerar.

Om ett samhälle är i kaos måste det bero på att någon vill ha kaos. Om någon istället ville ha ordning och reda och välstånd skulle det bli ordning, reda och välstånd.

Skulle de ser situationen som den verkligen är, att allt inte kan styras och att även USA och FN är maktlösa inför uråldriga, destruktiva samhällsstrukturer och värderingar, skulle också grunden för den socialistiska världsbilden falla.

Vänstern är helt enkelt beroende av sina konspirationsteorier där allt från IS till bilbränningar i Husby och fallande skolresultat beror på att någon med dolda agendor har planerat det. Om bara någon tillräckligt välvillig person finge styra skulle allt bli bra.

Varför vänstern har fel om omfördelning

Kajsa Ekis Ekman skriver i ETC om omfördelning.

”Fördelade vi resurserna lika mellan alla vuxna människor på jorden skulle var och en få drygt 328 000 kronor, har tidningen Proletären räknat ut.”

Det låter ju bestickande.

Men resonemanget bygger på en ren illusion. Nämligen att marknadsvärde på tillgångar är samma sak som ”resurser” i meningen materiella ting som vi kan använda.

Ta ex Bill Gates. Han är rik. Men om vi försökte fördela hans rikedom som består av tillgångar som är högt värderade på börsen skulle de snabbt falla i värde. Det skulle också övriga Microsoft-aktier.

Och det gäller alla som är rika, oavsett om det är privatpersoner eller exempelvis pensionssparande. Försökte vi sälja ut deras tillgångar för att fördela till alla på jorden skulle börserna kollapsa.

Det rimliga att fråga sig är hur mycket mer ”de rika” faktiskt konsumerar av mat, kläder, energi, konsumtionsvaror mm jämfört med ”de fattiga”. Då får vi fortfarande stora skillnader, men potentialen för omfördelning blir plötsligt ganska liten.

Hur många har t ex mer än en bil? Rätt många. Mer än fem? Nästan ingen. Mer än 100? Några få personer i hela världen. Låt oss fördela dessa. Men vad är poängen att omfördela Ferraribilar och gamla Bugatti till Afhganistans bergstrakter? ingen alls. Detsamma gäller bostäder, lyxjakter, privatplan, sidensmokingar, diamanter, svindyra handväskor.

Ekis Ekmans illusion bygger på den självklara koppling mellan tusenlappar och välstånd som vi gör i en väl fungerande marknadsekonomi där slantarna kan växlas in mot prylar på ett ögonblick. Men papperslappar (eller värden på ett aktiekonto) är faktiskt inte samma sak som välstånd. Överflödet av mat i butiken räcker några dagar om matproduktionen upphörde. Det tillverkas helt enkelt inte så mycket mer mat, bilar, läkemedel, datorer eller annat än som konsumeras löpande.

Lösningen är med andra ord inte omfördelning oavsett vad man anser om principen. Lösningen är rättsstat och marknadsekonomi så att det blir möjligt att investera och bygga upp produktionsresurser och distributionssystem i hela världen.

Dagens citat

”It is a fine thing do be honest, but it is also very important to be right.”

Winston Churchill

Skoaffärer och Coffeeshops i Amsterdam

En ytterligare reflektion under förra helgen i Amsterdam:

1. Staden måste ha världens största antal skobutiker per capita. På de centrala affärsgatorna föreföll två butiker av tre vara skoaffärer. Dessutom sålde de alla ungefär samma typ av skor. Huvuddelen groteskt fula. Sneakers, sneakers med drag av vanliga skor, eller vanliga skor med drag av sneakers. Damskorna föreföll inspirerade av modet i 80-talets prostitutionskvarter i Belgrad, blandat med sockiplast.

2. Coffeeshopsen, det vill säga fik där man kan köpa olika former av cannabis. Jag hade för mig att de alla låg i källarvåningar på skumma bakgator. Och det stämmer till stor del. Rätt mycket i Amsterdam ligger på skumma bakgator, eftersom sådana traditionellt sätt har varit idealet för samhällsplanerarna i Amsterdam. Men de fanns också på ställen som Rembrandtplats, ett mycket trevligt torg. Komplett med neonskylt och uteservering. Ungefär som att det bredvid Lisa på torget på Östermalm skulle ligga en uteservering där folk sitter i solens sken på lördagen och njuter sin förmiddagsbrajja. Den angränsande glassbaren måste anses ha fått en av det kända universums bästa lägen. För medan den som har fått en punch och blivit en ny människa också vill ha en punch (som det heter i visan), vill den som blivit en ny människa av cannabis sällan ha mer cannabis. Han vill ha GLASS!*

Enligt svensk ideologi borde detta vara ett samhälle i snabb kollaps. Men som sagt, Holland och Amsterdam är ett trevligt och väl fungerande samhälle. Känslan i folkvimlet på lördagskvällen vara enbart positiv med softa glada människor, en del fulla. Men alla vänliga.

*Nej. Jag rökte förstås inte. Men jag åt glass…

I Amsterdam är cykeln livsstil — inte jihad…

Jag besökte Amsterdam i helgen. En närmast odelat positiv upplevelse. Konst, god mat (även om det inte är en stad för den som verkligen är intresserad av mat), otroligt sympatiska människor; även expediter, servitörer och museivakter skrattar och skämtar.

En sak var mycket intressant, nämligen Amsterdam som cykelstad. I Stockholm ser ju många politiker och cykelaktivister Amsterdam som ett föredöme när det gäller cyklande: ”i Amsterdam minsann satsar de på cyklisterna”.

Men det finns faktorer som ger anledning att nyansera den bilden och inte minst ifrågasätta om Amsterdams cykelkultur någonsin kan överföras till Stockholm.

1. Det är inte riktigt sant att cykeln är så hårt prioriterad på bilens bekostnad. Det finns gott om bilar. Vidare är det spårvagnen som dominerar gaturummet. Eller rättare sagt så verkar inte trafikplaneringen i Amsterdam vara så hårt polariserad. Trafikslagen får samsas på ett sätt vi inte ser i Stockholm. Spårvagnen kan gå mitt i gågatan eller helt enkelt dela körfält med bilarna i kurvor och korsningar. Det sköts med trafikljus. Resultatet är att spårvagnen inte orsakar så stora barriäreffekter som i Stockholm. Samma sak med cyklar/bilar/gående. Trafiken bygger mycket mer på ömsesidig hänsyn än på separering. Det funkar eftersom Amsterdamborna inte verkar präglas av samma föreställning om att ”här skall JAG fram”.

2. Cykelbanorna är inte bredare än i Stockholm trots att cyklisterna är fler.

3. Man ser inga cyklister som tävlingstränar för Vätternrundan på cykelbanorna. Kanske nån procent av cyklarna jag såg hade utanpåliggande växlar. Standardfordonet är en damcykel med ordentlig packlåda fram och cykelväskor bak. Gångtrafikanterna går ibland på cykelbanorna, men möter ingen aggressivitet. Cyklister plingar lite eller svänger helt enkelt förbi.

4. Detta hänger förmodligen ihop med att det inte finns några backar. Amsterdam är bokstavligt tala platt. Det betyder att ingen behöver en cykel med aluminiumram och växlar som går fort på plan mark. Det gör också att folk kan köra sina halvstora barn i lådcyklar eller storhandla med cykel: något som vore helt ohanterligt i Stockholm.

5. Ingen använder cykelhjälm. Inte ens barn. Man skjutsar ofta barnen på cykeln, ganska ofta två barn. Ofta i samband med att man samtidigt talar i telefon, messar eller röker.

6. Det är nästan aldrig snö eller is i Amsterdam.

Det är kort sagt så att i Amsterdam är cykeln en del av vardagens livsstil. I Sverige har cykeln blivit jihad: heligt krig mot bilister, fotgängare, gamla, barn och handikappade. Som cyklist är man ju bevars moraliskt högtstående. Miljövänlig, vältränad, i samklang med tidsandan. En riktigt cyklist har dyr cykel och framför allt d-ligt bråttom. Cyklister är helt enkelt en folkgrupp som inte riktigt vill låta sig integreras.

Tyvärr får vi nog konstatera att verkligheten talar emot att vi någonsin skall kunna bli en cykelstad som Amsterdam. Klimatet, topografin, geografin (Asterdam ligger inte på några öar utan i ett träsk — det finns kanaler men de har broar så gatunätet är obrutet) och den svenska mentaliteten. Att behöva samsas och visa hänsyn är en aning kränkande. Var och en skall ha sin egen infrastruktur att forsa fram på.

Klart vi alla är rasister…

Per Wirtén skriver i Expressen om rasism och att vi alla är rasister.

Jag tror han har alldeles rätt. Däremot har han fel i vad som förefaller vara ett antagande att rasismen är ”strukturell” i meningen kulturellt grundad och inlärd, likaså i att den alltid består att i att vita är rasistiska mot svarta.

”Rasism” i meningen misstänksamhet mot människor från andra folkgrupper är av allt att döma biologiskt betingad. Människan är utvecklad under hundratusentals år och vi har en lätt modifierade afrikansk aphjärna. Vår naturliga miljö är små grupper av individer där alla är nära släkt. Andra grupper utgör hot även som enskilda individer. De jagar våra bytesdjur, rekar för krigshandlingar, sprider sjukdomar (och vill åt våra kvinnor). Det finns goda skäl att vara minst misstänksam mot främmande hannar. Säkrast att slå ihjäl dem. Främmande honor är däremot inget problem. Kommer det in tre svarta tjejer på krogen tänker min aphjärna ”gulligt med mångfald”. Kommer det inte tre svarta killar säger samma aphjärna ”vad f-n gör dom här?”. De av er manliga läsare som säger något annat ljuger. Chimpanser gör ungefär likadant. Utomstående hannar dödas, utomstående honor tas glatt upp i flocken…

Det är därför naturfolk ständigt ligger i krig med varandra. Även vi i Europa har krigat oss genom världshistorien även om det för tillfället är något bättre, men inte för att vi har blivit annorlunda än vilken naturfolksstam som helst, utan för att vi mödosamt har lyckats skapa institutioner som hindrar vår natur att få utlopp.

En viktig skillnad är att vi i västvärlden har vidgat vår krets av människor vi uppfattar som vår egen grupp. I exempelvis Sverige har vi gått från att komma i slaggis med folk från grannbyn eller det angränsande landskapet, över att vara misstänksamma mot Danskar och Tyskar till att (som i min barndom) se på invandrade greker och italienare med misstänksamhet. I dag uppfattar vi greker och italienare som vanliga EU-medborgare — vår egen grupp. Riktigt misstänksamma blir vi idag först när vi träffar på människor från Arabvärlden och Afrika, och då i huvudsak om de ostentativt bär annorlunda kläder. Den muslimska fezen, burkan, huvudduken, ser vi som sätt att medvetet visa att ”vi är inte er grupp”, det vill säga en sorts krigsförklaring. Det är inte konstigare än att en AIK:are tycker det är viktigt att bära sitt lags färger, men allra viktigast är det den dag det är ett derby. Då vill man visa vilken grupp man tillhör och vilken grupp man inte tillhör, och smockan hänger i luften. Därmed inte sagt att de invandrare som väljer traditionella kläder gör det för att provocera. Det vanligaste skälet är att känna identifikation och stolthet över sin egenart. Men folk underskattar ofta vilket signalvärde kläder har. Jag minns när punkmodet kom och människor plötsligt blev rädda för 45-kilos tonårsbrudar för att de hade för mycket kajal och en säkerhetsnål i kinden.

Det förefaller som om vi människor ständigt söker tillhörighet och identitet i en grupp, och att föreställningen om ”de andra” är lika viktig som idén om vilka ”vi” är.

Om man släpper den underliga vanföreställningen om att det är de vita européerna som hittat på ”rasismen” i meningen misstänksamhet och fientlighet mot andra grupper av människor är det tydligt att fenomenet finns bland alla folk. Ofta i form av en grundläggande religiös föreställning om att den egna folkgruppen skapades först och har en särskild relation till Gud(arna), vilken är påbyggd med idéer om på vilket sätt de andra är underlägsna, eller allmänt udda och borde slås ihjäl. Att upplysningen och den vetenskapliga revolutionen i vår del av världen avsatte pseudovetenskapliga teorier om raser och rashygien som fick legitimera förtryck och utrotningskrig är inte så konstigt. Människor är inte mindre djur för att de uppfinner logik, matematik och skjutvapen. Men år andra sidan förbjöd britterna till sist slaveriet och resten av Europa och USA följde efter. I många andra delar av världen finns det fortfarande kvar.

Och det ”rasistiska Europa” är förmodligen kraftigt överrepresenterat när det gäller budgetkronor till flyktingmottagning, integrationsprojekt och värdegrundsarbete mot rasism per capita. Förutom att vi trots allt en gång formulerade idén om universella mänskliga rättigheter.

Sammantaget är det nog lika bra att acceptera att rasism i form av misstänksamhet mot andra folkgrupper är en känsla som vi fått av evolutionen och därför är svår att göra något åt i sig. Men när vi väl vet det är det fullt möjligt att hålla sin gamla aphjärna i strama tyglar. Det är faktiskt inte konstigare än att vi alla har en provkarta av andra totalt oacceptabla beteenden och önskningar som vi aldrig låter komma fram eller ens tillåter oss att tänka på. Det är det som är att vara civiliserad.

När blev svenskarna ett skitigt och ansvarslöst folk?

Har just varit i Wien och studerat avfallshantering med det kommunala avfallsbolaget SÖRAB där jag sitter i styrelsen. För er som undrar så ”nej”: det kostade inte skattepengar, SÖRAB tjänar pengar på marknaden, och ”ja”: wienarna är världsledande på sophantering och ytterligare ett ”ja”: styrelsen både bodde på hotell, åt och drack ”gratis”.

Men det är inte det den här bloggposten skall handla om. Utan det faktum att i Wien finns det samma typ av insamling av förpackningar som vi har i Stockholmskommunerna. Men med flera skillnader:

1. De har vanliga sopkärl med lock — inte någon form av bunkrar. Det vill säga man skulle kunna rota i dem. Men det är ingen som gör.

2. Kärlen är på hjul. Det vill säga man skulle kunna dra ut dem i gatan eller välta dem eller ställa till annat ofog. Men det är det ingen som gör.

3. Och självklart skulle folk kunna ställa dit en massa annat skräp som inte går ner i kärlen, typ mattor, spisar, hushållssopor mm. Men det är det ingen som gör.

Det är rent och snyggt kring stationerna och sopkärlen står på rad, närmast i givakt. Inget skräp. Inget klotter.

Motsvarande anläggningar i Stockholm, även på Lidingö, Danderyd och Östermalm, påminner mer om tredje världen. Ohyggligt skitigt och rörigt. Det verkar vara omöjligt för människor att förstå att det handlar om insamling av förpackningar och att gamla TV-apparater som inte går in i hålen inte bara skall lämnas på marken.

Saken är den att för 30 år sedan var Sverige som Österrike. Rent och välordnat. Men det har hänt något. Vi har blivit ett folk av vandaler och ansvarslösa skitgrisar som är närmast oförmögna att ta ansvar för vår offentliga miljö. Vi kan inte ens ha ett bokinkast på stadsbiblioteket därför att människor kastar in brinnande föremål.

Frågan är vad som har hänt? Österrike har både välfärdsstat och invandring och är kvävande politiskt korrekt. Visserligen har de bordeller och säljer sprit på bensinmackarna, men det kan knappast vara förklaringen till att folk tar ansvar.

Avskaffa religiösa undantag

Denna nyhet är några dagar gammal men jag kan inte låta bli att ta upp den.

Allra helst som både SvD:s och DN:s ledarsidor uppfattade Kammarrättens dom som rimlig.

Ur en synpunkt är den det. Att dansa är inte nödvändigt för att vara i god form. De allra flesta jag känner som är i god form dansar inte, och om de dansar är de inte onödigtvis nyktra.

Men frågan är varför bara religiösa elever har rätt att slippa dans? Borde inte alla elever kunna hänvisa till sin kroppsliga integritet och slippa? Är religiösa människors kroppsliga integritet lite finare eller mer värd än icke religiösa (eller sådana elever som exempelvis bara är vanliga statskyrkokristna? Det är ju inte bara ateister som skall tvingas dansa).

Det är förvånande att samhällets institutioner fortfarande daltar med folk för att de är religösa.

Rimligen finns det bara två lägen. Antingen är något så viktigt att det skall genomdrivas med tvång. Simkunskaper, färdigheter i foxtrot, kunskaper om hur man använder kondom och får orgasm eller dyl. Då bör statens järnnäve fram. Alla får packa och rätta sig.

Eller så är det inte tillräckligt viktigt för att genomdrivas med tvång. Då bör det vara frivilligt för alla.

Men om något är så oviktigt att man kan strunta i det bara för att man tillhör en viss religion eller sekt, är det rimligen inte tillräckligt viktigt för att det skall påtvingas någon.

Social atomism är rätt bra om man ser till alternativen…

Robert Hannahs artikel om att att vara assyrier och komma ut som homosexuell har med rätta hyllats. Den är modig på flera plan, vilket påpekats av många.

Jag har inga invändningar.

Däremot vill jag lägga till ett perspektiv. Nämligen att artikeln väl illustrerar skillnaden mellan radikal individualism och traditionalistisk kollektivism när det gäller moraliskt ansvar.
Den rätt skrämmande situation som Hannah beskriver — och som drabbar inte bara homosexuella utan i princip alla som inte anpassar sig till ett extremt intolerant normsystem främst när det gäller sex och familjebildning — beror på föreställningen att kollektivet har rätt att ställa moraliska krav på individerna utöver att dessa inte skall skada andra individer.

Jag har en bror och en syster. Vi har bra relationer (jag tycker i vilket fall att det känns så… :=). Men det vore helt otänkbart att jag skulle ha åsikter om deras sexualmoral, vem de gifter sig med, om de skiljer sig eller inte eller om hur de uppfostrar sina barn. Hur illa jag än skulle tycka om deras partners skulle jag aldrig kunna kräva av dem att ta hänsyn till mig, allra minst med hänvisning till ”familjens heder”, ”kristendomen” eller ”svenskheten”. De skulle omedelbart ta ställning för sin partner och säga till mig att om det inte passar behöver jag inte träffa dem mer. Det individuella valet — exempelvis partnern — är enormt mycket viktigare än fiktiva tillhörigheter som familjeband, religion eller nationalitet. För att klargöra menar jag här med ”familjeband” formellt släktskap eller ”blodsband”, inte de starka relationer som normalt finns mellan medlemmarna i en familj eller storfamilj som lever tillsammans.

Hade jag däremot varit medlem i en traditionalistisk kultur med klanstruktur vore det självklart att jag och min bror skulle ha åsikter om varandras familjebildning och framför allt vår systers. Vi skulle även ha åsikter om vara barn, syskonbarn, barnbarn, kusiner. Och vi skulle till och med ha åsikter om våra grannars släktingar. En homosexuella bros skulle vara en skam, likaså en syster med barn utanför äktenskapet, likväl som en kusin som gifte sig med en person från fel klan eller av fel religion. Det gemensamma moraliska ansvaret leder till gemensam skuld när någon inte passar in i normen, och den skulden måste i värsta fall betalas i blod.

Det är värt att tänka på när individualism, modernitet och rationalitet i konservativa sammanhang hånas som ”social atomism” och social kontroll hyllas tillsammans med föreställningar om ”samhällsansvar”. Traditionella konservativa förställningar om blod, jord, heder och religion är inte en bra grund för ett gott och civiliserat samhälle.

Om allt är regeringens fel, varför går din syrra på KTH?

En av mina vänner som är universitetslärare skojade en gång att hon tyckte att hennes lärosäte skulle kvotera in invandrartjejjer. ”De tar alla sina tentor, är artiga och flitiga och ställer aldrig till besvär”.

Hon berättade att invandrartjejjerna motiverades av att de fått chansen att plugga. I sina hemländer var det ofta uteslutet att kvinnor skulle få högre utbildning, och ofta dessutom ekonomiskt svårt. När de inser att i Sverige är utbildning tillgänglig för kvinnor och dessutom avgiftsfri väljer de att ta chansen.

Även om jag inte sett statistik är det många lärare som vittnar om samma sak. Invandrartjejjerna är duktiga i skolan.

Detta är intressant mot bakgrund av kravallerna i Husby. Medan tjejjerna sitter hemma och pluggar gör deras bröder ett helt annat val. De struntar i plugget och blir därför arbetslösa. Till sist skyller de på det svenska majoritetssamhället för sitt misslyckande, kastar sten och eldar upp sina grannars bilar.

Detta är något att tänka på för vänstern som menar att strukturerna, rasismen, underordningen, bristen på köpcentra o s v är orsaken till kravallerna.
Det kan ju knappast vara så att de unga kvinnorna i Husby och i andra förorter är ensamma om att ha fri vilja eller i hemlighet har fått veta något som deras bröder inte fått veta. De unga männen gör helt enkelt andra val trots att de har exakt samma förutsättningar som de unga kvinnorna.

Det enkla budskapet till de som kravallar är följande:

1. Du har fri vilja och således ansvar för ditt liv.

2. Gör som din syrra, det vill säga sitt tyst i klassen, lyssna på läraren, läs dina läxor. Ingen struktur håller dig tillbaka. Tusentals personer som varit invandrare eller bott i trista bostadsområden har blivit framgångsrika. I Sverige är utbildning avgiftsfri och tillgänglig för alla. Det är bara att ta för sig.

3. Marknadsvärdet i att vara okunnig, stöddig, självömkande och skylla på andra är noll.