De senaste inläggen

De reglerade hyrorna hotar hyresrätten

I Svenska Dagbladet pågår en debatt om påstått fusk vid ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter. Alla som har sett processen vid nära håll vet att processen kring ombildningen kan vara rätt obehagliga tillställningar. Hyresgäsföreningen mobiliserar sina ombudsmän som ljuger och skrämmer folk om vad som händer om ombildningen blir verklighet. Hyresgäster som ser det kollektiva ägandet och värdestegring som livets mening försöker pesta ut dem som inte vill ombilda.

Anledningen är naturligtvis de stora prisförändringar som uppstår när en hyresfastighet som befinner sig på en marknad med hårt reglerade priser omvandlas till bostadsrätter som finns på en marknad med fri prissättning. Att hyresgästföreningen håller emot för allt vad tygen håller beror på två saker: 1) den värnar om sina inkomster från medlemmarna och 2) den är en integrerad del av socialdemokraterna och vet att folk som själva äger tenderar att bli mer borgerligt sinnade.

Skillnaden i pris mellan hyresrätter och bostadsrätter förklara varför bostadsföretag som vill sälja gärna gör det till en bostadsrättsförening. De får då ut ett högre pris för fastigheten än de kan få om de skulle sälja till en annan intressent som hyr ut.  Samma dynamik gäller vid nyproduktion. Att bygga nya bostadsrätter är mycket lönsamt, att bygga nya hyresrätter är i bästa fall inte en förlustaffär.

Tack vare de reglerade hyrorna håller hyresrätten sakta men säkert på att försvinna i attraktiva lägen. Detta ger dessutom effekten att hyresrätten mer och mer uppfattas som lågstatusboende.

Det är länge sedan den uppåtstigande medelklassen i Stockholm bodde i hyresrätt och få vet i dag att Strandvägens och Östermalms eleganta hus i huvudsak byggdes som hyresfastigheter. I 1800-talets dynamiska Sverige uppfattades inte boendet som en sorts livmoder som skulle ge trygghet. Den självmedvetne Stockholmaren flyttade ofta när familjens eller inkomsternas storlek så krävde eller medgav. Östermalmshusen ser ut som privatpalats, men var inte privatpalats (även om sådana naturligtvis existerade — de var förebilderna).

En avreglering av hyresmarknaden skulle ge fler hyresrätter och stoppa ombildningarna av hyresrätter till bostadsrätter.  Det skulle dessutom ge utrymme för exklusivt hyresboende. Snygga hus i attraktiva lägen med hög servicegrad snarare än sunkigt lågstatusboende.

Gu´vilka fantastiska kungligheter vi har…

Jag stöter då och då på personer som har haft förmånen att resa eller på annat sätt komma i kontakt med kungen och kronprinsessan.

De är alltid vederbörligen imponerade.

Vad är de då imponerade av?

Jo, till exempel följande:

Kungen är en riktigt avslappnad och hyvens kille.

Kronprinsessan tänker alltid på att hon har fotografer i närheten, är trevlig, kommer ihåg vad hon hör på dragningar, är påläst om det land/företag/organisation där hon för tillfället är på besök och klarar långa dagar med många studiebesök utan att bli trött och grinig.

Ok. Det är naturligtvis bra.

Kungen – en av Sveriges och världens mest privilegierade personer klarar alltså att upprätthålla normala relationer med sin omgivning och till och med vara kul och engagerad. Otroligt imponerande, eller hur?

Kronprinsessan, som bara är 30 år, kan sköta ett jobb som hon tränats på av en stab av rådgivare sedan födseln. I det ingår som sagt att exempelvis inte peta näsan offentligt, inte sucka och himla med ögonen när man hör något dumt, inte gå omkring med munnen halvöppen och inte stjälpa i sig skumpa bara för att den är gratis. Vidare bör hon klara av att memorera fakta som hennes medarbetare har tagit fram och gå på många studiebesök i rad, kanske avslutat med en bättre middag. Dessutom kan hon hålla politiskt korrekta men i huvudsak meningslösa tal på främmande språk.

Allt detta med stöd av bara ett mindre antal personer av den typ som förr kallades betjänter och lakejer, tillgängliga dygnet runt.

Det är inte utan att man blir både rörd och lycklig över att våra kungligheter besitter dessa otroliga, ja närmast övermänskliga, förmågor.

Är lika höga staplar högskolans syfte?

I en rapport som redovisas på DN-debatt föreslås att högskolor för att bli mer jämställda bör få en bonus på 50 miljoner.

Det handlar till exempel om att könsfördelningen på professorsnivå skall vara jämn.

Målet med högskolan är alltså att staplarna i excelldiagrammen skall vara lika höga.

Man kanske skulle kunna tänka sig andra faktorer att belöna. Kvalitet inom utbildning och forskning till exempel?

Nationalreligionen

Bra om FN av Fredrik Segerfeldt. Påminner mig om det bisarra i att generation efter generation av barn i svenska skolor idoktrineras i en närmast religiös vördnad för FN. Redan när jag gick i plugget på 60-talet tjatades det om vilken fantastisk institution FN är. Och vad jag förstår fortsätter indoktrineringen.

Det är underligt att en genomkorrumperad institution kontrollerad av diktaturländer till skillnad från allt annat behandlas med  löjeväckande vördnad i det svenska samhället.

Ju mer vi är tillsammans ju blåare vi blir

Sossarna styr 70 procent av Sverige när det handlar om yta. Men nästan hälften av medborgarna bor i moderatstyrda kommuner.

I en kommun med moderat ledning bor det 126 personer per kvadratkilometer. I en sossekommun är motsvarande siffra 18 invånare. Och i centerkommuner bara 12. Allt enligt Dagens Samhälle.

Den moderata typkommunen har 43 00o invånare, den socialdemokratiska 13 000. Tyresö och Olofström är exempel.

Sossarna har faktiskt tagit ytterligare 20 kommunstyrelseordförandeposter i landet jämfört med valet 2006. Men det beror inte på att s har gått fram. Det är (Mp) som har gått fram, men sossarna är så bra förhandlare att de snuvat (Mp) på hela kalaset. (Mp) har kammat noll i maktkampen.

Det är uppenbart att människor som gillar andra människor röstar moderat och att en röst på (Mp) har varit en röst på (s).

Vi saknar förstås gruvor i Solna…

Glesbygdskommuner är inte bara sossiga. De borde också tillåtas halka efter.

Enligt Dagens Samhälle menar nationalekonomerna Yves Zenou och Mikael Stenkula på Institutet för Näringslivsforskning (INF) att satsningar på glesbygden är till mer skada än nytta för samhällsekonomin. Dyr infrastruktur och stimulanser för att få företag att etablera sig kostar mer än det smakar. Att smeta ut resurserna är inte ens ett nollsummespel utan leder till resursförstöring.

I stället borde satsningarna göras på storstäder och tättbefolkade områden, både när det gäller fou, infrastruktur och företagande.

Regionminister Anna-Karin Hatt (hört talas om henne förr?) håller dock inte  med.

Hon påpekar att det finns tillväxtindustrier utanför storstadsområdena och nämnder som exempel de nystartade gruvorna i Pajala och anra delar av Norrbotten.

Och det har hon onekligen rätt i. När det gäller just gruvindustri ligger Stockholmsregionen inte så bra till. Klok tjej, den där ministern.

Det går aldrig att utesluta något…

DN redogör för ytterligare en rapport som inte finner några risker med att ringa i mobiltelefon. Det är närmare bestämt 200 rapporter som har granskats.

Men slutsatsen är som vanligt att det inte går att ”utesluta” risker.

Nej. Det går inte att vetenskapligt bevisa att något saknar samband med något annat. Det enda man vet är att man inte observerat några korrelationer eller har andra data som stöder en eventuell teori om ett samband.

 På frågan ”kan ni bevisa att X inte är farligt” måste en seriös forskare svara ”nej”.  Journalisten skriver då att man inte kan påvisa några risker men att det inte är bevisat att något är ofarligt. Detta är ett av skälen till att myter om olika risker kan leva vidare i media i decennier.

Religionsneutrala röda dagar utmärkt idé

Debatten kring förslaget om religionsneutrala helgdagar är visserligen överblåst, men i tidningen Riksdag och Department hävdar Riksrevisionsverket att de sedan länge ha det systemet och att det fungerar bra.

Bakgrunden är en debattartikel av Qiasar Maahmod i Aftonbladet om att anställda borde kunna välja vilka dagar de är lediga för att fira större helger. Hela Sverige är stängt över jul, men alla svenskar firar inte jul. De röda dagarna borde göras om till semesterdagar som man får ta ut efter överenskommelse med arbetsgivaren.

Dumkonservatismen anförda av sin överstepräst Tuve Skånberg sågade förstås förslaget. Skånbergs argument var bland annat att det vore lika dumt som att kräva ”fri stavning” (Skånberg tror alltså att stavningen är lagstadgad — hur dum är han egentligen?).

Men friheten fungerar uppenbarligen på Riksrevisionen. Den som vill ersätta exempelvis långfredagens ledighet med en annan dag kan göra det efter att ha kommit överens med chefen. Nu ser jag omedelbart de dumkonservativa utropa ”ha ha ha, det krävs en överenskommelse”. Visst, men det krävs idag även en överenskommelse för att vara ledig en långfredag om man har ett jobb där man är schemalagd på långfredagen.

Vilket leder över till nästa argument. Det är faktiskt rätt många som arbetar nätter, kvällar, helger. Rätt många kan inte kräva att få vara lediga storhelger.

Det vore faktiskt utmärkt om vi kunde slippa den närmast komatiska tillstängdhet och usla servicenivå vi drabbas av under jul- och nyårsehelgerna, i samband med påsk och de där osorterade helgdagarna som hackar upp våren.

Är det bra med nya företag

Enligt Svenskt Näringsliv startas rekordmånga företag.

Spontant känns det som en positiv nyhet. Men det finns också de som är kritiska och menar att det inte nödvändiigtvis är något bra. Resonemanget går ungefär så här: anledningen till att det startas företag är att stora arbetsgivare skär ner. Det handlar alltså inte om att folk har nya företagsidéer utan enbart om att de måste kunna försörja sig. Som egenföretagare har de sämre trygghet och måste jobba hårdare. På LO talar man föraktfullt om ”levebrödsföretagare”.

Ur en synpunkt har naturligtvis LO rätt. Det handlar inte om tusentals sprittande entreprenörer med unika idéer som kommer att göra dem rika och förändra världen.

Men ur två andra synpunkter har kritikerna helt fel.

För det första är en del av de nya företagarna just sprittande och kommer att förändra världen.

Men främst är värdet ett annat. Den som tvingas att själv börja driva företag lär sig något helt nytt jämfört med att vara anställd.

Han (eller hon)  lär sig till exempel vad saker kostar. En person med en lön på 25 000 i månaden kostar inte 25 000. Han kostar 50 000 i månaden.  Han lär sig vad kassaflöde är och att det kan ta tre månader mellan en första säljkontakt och de första pengarna på kontot.

Han lär sig vad initiativ innebär. Vad det innebär att verkligen leverera i tid och med kvalitet. Hur mycket ordning och reda och koll betyder för att överleva som företagare. Och han lär sig vad personliga egenskaper innebär. Hur viktigt det är med engagerade, drivande och pålitliga personer.

Och inte minst lär han sig att bry sig om andra människor. Att bli anställd innebär att en knippa rättigheter kommer med dina skyldigheter. Att bli företagare innebär inga som helst rättigheter.

Det innebär att vara tvungen att fundera på hur man gör andra nöjda och ta ansvar för sin egen situation.

Den erfarenheten är en viktig del i ett gott samhälle.

Därför är det bra att många startar företag.

Länge leve Johanna Graf som s-ledare i Solna

Sossnarna är klara med sin valanlys i Stockholm. Enligt en artikel i SvD framhåller utredaren Nina Wadensjö tre personer som föredömen, nämligen Ilja Butler-Batljan från Nynäs, Stig Johansson från Sigtuna och Johanna Graf i Solna.

Det är lätt att konstatera att Ilja Batljan sedan snart ett år inte längre är aktiv i Nynäs. Han  misslyckades som vallokomotiv till landstinget.

Stig Johansson klarar visserligen att vinna val, men har tagit sin kommun Sigtuna till ruinens brant. Och Johanna Graf är, ja vad skall man säga, populär i vissa kretsar i Solna.

Vi moderater älskar henne.