De senaste inläggen

Klipp till med böterna, bara…

Ordentliga böter för nedskräpning tycker jag är en utmärkt idé. Håller med om att de gott kunde vara ännu högre.

Framför allt på somrarna är nedskräpningen av parkerna i Stockholm störande. I Hagaparken lämnar folk engångsgrillar och hela sopberg efter sig när de haft pick nick.

Några punktinsatser kommer säkert att göra skillnad. De som skräpar ner är inte några förhärdade brottslingar. Det är ofta ungdomar (visst, det är en generalisering men den har fog för sig) och för de flesta svider det i plånboken med några hundringar.

Ett par veckors samhällstjänst för dem som kastar tuggummi vore också på sin plats. Låt glina skrapa Plattan med mejsel, på knä.

Singapore är en vidrig halvdiktatur, men deras föreställning om att det skall vara rent och snyggt på gator och torg är värd att ta efter.

Personligen tycker jag man skall få göra vad man vill så länge man inte skadar andra mot deras vilja. Men det gäller på sin egendom eller i sitt hem eller andra platser där ägaren tillåter det.  Rökförbudet på restaurang är till exempel fel eftersom det är ägaren som bör bestämma villkoren. Däremot vore det helt acceptabelt med rökförbud på allmänna platser.

Finns Gandalf på riktigt?

Lars Norén intervjuas i DI:s helgbilaga.

Han säger sig vara ateist, men påstår samtidigt att om man säger att man inte tror på gud tror man ändå på ett sätt. Man förutsätter en gud som man inte tror på.

Detta är en ovanlig uppfattning bland ateister men stärker mig mest i min allmänna uppfattning att de flesta ateister inte är särskilt genomtänkta ateister.

Den norenska uppfattningen är desto vanligare bland religiösa människor.

De påstår i korthet att ateism är en sorts religiös tro eftersom den inbegriper en föreställning om gud, låt vara att gud har egenskapen att inte existera.

Påståendet är naturligtvis sant, men det är också trivialt. Min föreställning om gud finns naturligtvis i min hjärna. Men där finns också föreställningar om Amon Ra, Gandalf, tidsresor, jultomten och mycket annat som förmodligen inte ens de mest övertygade religiösa människor tror existerar – annat än i det vi i dagligt tal kallar fantasivärlden.

Ovanstående är i princip sant för alla människor men det gör inte att de på något sätt egentligen tror på Gandalf.

Hellre utplåning än avreglering

Det är bara drygt tre år sedan moderaten Lars Lindblad sade att ”hyresmarknaden fungerar bra” och att moderaterna skall ”stänga diskussionen” om marknadshyror. Lindblad var då ledare för riksdagsgruppen och talade för partiledningen.

Nu visar det sig att den marknad som ”fungerar bra” i själva verket fungerar så dåligt att hyresrätter inte ens hör hemma i områden där det finns en ordentlig efterfrågan på bostäder.

Enligt Fredrik Reinfeldt i DN ”fungerar inte” hyresrätten ”som idé” i Stockholms innerstad. Han bejakar helt enkelt att hyresrätten försvinner som upplåtelseform innanför tullarna därför att det råder svartmarknad och att folk uppfattar ett förstahandskontrakt på en sunkig trea i vasastan som om det var Koh-i-nor-diamanten.

Uppenbarligen är vad som helst är bättre än att erkänna att hyresmarknadens problem är att den är sönderreglerad.

I praktiken innebär detta inte konsekvenser bara för Stockholms innerstad. Hyresrätten är hotad överallt där folk vill bo. Finns det en efterfrågan lönar det sig att bygga bostadsrätter och ombilda existerande hyresrätter till bostadsrätter. Att bygga hyresrätter är däremot inte lönsamt på grund av att hyrorna är inlåsta i ett förhandlingssystem som inte tar hänsyn till ekonomiska realiteter. Detta gäller inte bara i innerstaden utan även här i Solna eller Sundbyberg.

Utan regleringssystemet skulle det förmodligen byggas stora mängder hyresrätter. Stora delar av Östermalm byggdes som hyreshus, inklusive husen på Strandvägen och Karlavägen. Men det var som sagt före andra världskrigets krigsreglering – vilken i alltså lever med än i dag.

Vad som dessutom är märkligt med intervjun är att Reinfeldt uppenbarligen inte vet att vi sedan årsskiftet dessutom har ett reformerat förhandlingssystem. Det är tänkt att på sikt undanröja de problem han pekar på genom att det skall ta större hänsyn till lägesfaktorn.

Är det inte läge att införa marknadshyror innan det är helt omöjligt att bo i Stockholmsregionen utan att låna fem-tio millar?

Förmodligen den farligaste för Alliansen

Läser DN:s intervju med Mikael Damberg som möjlig ny partiordförande i (s).

Får dåliga vibbar.

Han är helt vanlig och normal. Ung, men inte anmärkningsvärt ung. Ser trevlig ut. Hans utseende skulle kunna vara en såndär datagenererad bild som är ett genomsnitt av tusentals svenska grabbar. Fru, två barn.  Bostadsrätt i Solna. Löper och läser. SSU, Riksdagen.

Talar om ordning och reda i statsfinanserna. Vill ha kvar RUT, men förändrad för att passa barnfamiljer.  Tredelad föräldraförsäkring (lite mer tvång än Alliansens jämställdhetsbonus — men den är å andra sidan manipulativ på ett obehagligt sätt och kostar hiskeligt mycket pengar). Kompetensförsäkring för alla i arbetslivet för livslångt lärande.

När jag läser intervjun slår det mig att det är första gången på åratal en sosse säger saker som inte är nostalgiskt, knäppt eller perifert. Jag letar desperat efter Palme, en butler eller könsneutrala toaletter.

Damberg känns inte bra. Jag hoppas på Veronica Palm, jag.

Vadå ”teknikneutralitet”?

DN skriver om att Yttrandefrihetskommittén vill ändra reglerna för vem som har ansvar för vad som står i böcker. I dag är det författaren som är ansvarig. Kommittén menar att förläggarna i stället bör vara ansvariga.

Motivet är strävan efter ”teknikneutralitet”. Alla olika medier skall lydan under samma regler.

Detta är ett typexempel på att ett ord styr tänkandet så att tänkandet upphör. Termen låter förföriskt bra. ”Teknik” låter fint och neutralt, och ”neutralitet” låter också fint. Det är fint och förnuftigt med neutralitet.

Men exakt varför skall vi ha teknikneutralitet? Ingen har svårt att skilja på böcker, TV, Radio, public service, privat etermedia, internet, film, reklam, flygblad, handskrivna brev, innehållsdeklarationer på köttbullar, riksdagstal och småprat.  Det finns visserligen en gemensam nämnare, symbolanvändning för att kommunicera.

Men för övrigt är det helt olika entiteter med tydligt olika roller och funktioner i vår kultur.

Skälet till att dessa företeelser skall behandlas på samma sätt ur yttrandefrihetssynpunkt är om olikheterna skulle leda till problem. Men exempelvis skillnaden mellan böcker och tidningar har funnits i drygt 100 år och har aldrig ställt till några bekymmer.

Det verkar som om yttrandefrihetskommitten ägnar sig åt onödig klåfingrighet och motiverar detta med problem som inte finns. Dessutom är det uttalade syftet en EU-anpassning. Men vem har bett om den? Inte svenska medborgare. Och det finns såvitt känt ingen opinion bland medborgarna i övriga EU-länder för en anpassning.

Milde himmel vad karln låter sin egocentricitet plåga sig…

Jag skriver ibland om Marcus Birro. En utmärkt författare men ett skräckexempel som expert på självpåtaget, onödigt lidande.

Nu lider han alltså över att bli gammal. Men inte över smärtor eller sjukdom eller annat. Bara över att han plötsligt upptäckt att han inte är 20 längre. Över att tiden går i största allmänhet och att just Han, den store Birro, drabbas av detta.

Det är faktiskt närmast sjukligt egocentriskt och obegripligt omoget av en person som gör anspråk på att vara någon form av kulturpersonlighet.

Allvarligt talat. Jag är 50. Jag drömmer aldrig om att vara 20, 25, 30 eller någon annan ålder. Jag är fullständigt nöjd med att vara 50, att vara fullt frisk, ha en underbar hustru, vänner, förtroendeuppdrag, kunna löpa, paddla, gå till gymmet, resa, läsa och lyssna på musik eller bara fika och flamsa med mina vänner. Ingen lovade mig att jag skulle få bli 50. Jag kan dessutom dö i morgon eller när jag cyklar iväg för att äta lunch.

Jag kommer att förlora allt. Jag kommer i bästa fall bli d-ligt gammal och till sist dö utan allt för mycket smärta, hjäplöshet och förnedring.  

Sen är jag naturligtvis fåfäng, går på gym, solar, lägger ut pengar på kläder och ger mig den på att försöka förbättra mina löpresultat trots att tiden och biologin ivrigt motarbetar detta. Men det är ju för att det är kul! Vad skall jag hitta på mer än leva?

Det är inte utan att jag tycker rätt synd om Birro. Om han kunde lära sig att leva här och nu skulle han vara mycket lyckligare.

Klart s skall driva kvotering…

I en intervju i SvD säger Nalin Pekgul att en ny s-ledare måste driva frågan om kvotering av föräldraförsäkringen.

Som moderat är det lätt att hålla med. Kvotering är en typisk förlorarfråga. Ett stickspår som bara understryker sossarnas dirigistiska och utopiska sida.

Sossarna har förlorat folk som lever i vanliga hetereofamiljer, kör Volvo, har bilbarnstol och där båda jobbar. Det som gör att att vi i Alliansen kan förlora dem är om de upplever att det finns en fundemental osäkerhet om vad som händer om de blir allvarligt sjuka eller förlorar jobbet.  Där har s en oro att exploatera politiskt.

Om de snöar in på kvotering för att tillfredsställa en opinion som består av medelklassen på Söder i Stockholm är det bara till glädje för Alliansen.

Varför Zlantanmetoaforen inte fungerar särskilt bra

Per Gudmundson skriver i dag i SvD om LO:s rapport om skillnaden mellan VD-löner och genomsnittliga arbetarlöner.

Han använder exemplet med Zlatan som har betydligt högre lön än den genomsnittlige spelaren i allsvenskan.

Exemplet hör onekligen hemma i sammanhanget eftersom LO:s hänger upp sin indignation på de rena löneskillnaderna.  Zlatanexemplet visar att det finns rättmätiga löneskillnader.

Å andra sidan har vi inom borgerligheten använt olika idrottsstjärnor i detta syfte i flera decennier utan att vi har kommit så mycket längre i debatten.

Och anledningen är den fundamentala skillnaden mellan Zlatan och börs-VD:ar. Nämligen att det är uppenbart att Zlatan gör skäl för sin lön. Han gör mål. Och alla vet att den dag han slutar göra mål kommer inkomsterna försvinna ganska kvickt.

När det gäller börs-VD:ar är kopplingen mellan lön och prestation inte alls lika tydlig. Den kan den vara, och i många fall ligger det i sakens natur att man utifrån kanske inte kan bedöma en VD:s insats. Om en VD skapar eller räddar miljardvärden är det helt rimligt att  han får en saftig del av dessa.

Men i rätt många fall förefaller VD:ar belönas trots att de misslyckas. Regeln är alltid att succé är VD:s förtjänst medan misslyckanden beror på andra faktorer.

Därför slirar alltid Zlatanmetaforen. Den fungerar egentligen bara när det handlar om entreprenörer som blir rika för att de skapat ett nytt, framgångsrikt företag. Där har borgerligheten å andra sidan inget opinionsproblem. Till och med många sossar och vänsterpartister tycker detta är i sin ordning.

Att vi har en tjänstemannaklass av VD:ar som kan berika sig på oklara grunder och kapitalägarnas bekostnad är ett problem. Men det är förmodligen ett av många problem i samhället som vi bör acceptera att leva med eftersom lösningen kostar betydligt mer än problemet.

Varför satsa på vår bransch? För att vi är så ineffektiva, förstås!

I gårdagens DI skriver ekonomerna Radetzki/Lundgren om vindkraften och Sveriges långsiktiga energiförsörjning. De påpekar återigen det som alla vet men ingen låtsas om, nämligen att vindkraften är ekonomiskt vansinne – energipolitikens svar på havskappsegling, typ (minus glamouren).

I stället bör Sverige satsa på mer kärnkraft.

I dag får de i samma tidning svar på tal av tre VD:ar inom vindkraftsbranschen (samt Anders Wijkman som får ge lite kunglig glans åt artikeln).

Även om vi bortser från att dessa tre personer är totalt beroende av vindkraftssubventionerna för sin verksamhet är artikelns argumentation rätt udda.

Artikeln börjar med att veva klimathotet och anklaga dem som påpekar att vindkraft är dyr och ineffektiv för att vara klimatskeptiker. Jag vet inte vad Radetzki/Lundgren anser om klimatfrågan. Men deras artikel berörde inte klimatet. Den argumenterade dessutom för en annan klimatneutral energikälla, nämligen kärnkraft.

Men det underligaste argumentet är att vindkraften ”skapar nya jobb”. De fyra författarna hänvisar till en amerikansk studie som visar att ”vindkraften skapar fler jobb per GWh än traditionella energislag”.

Detta framhålls alltså som ett argument för vindkraft!

Det måste vara helt unikt att företrädare för något som påstås vara en framtidsindustri framhåller att man har vetenskapliga bevis för sin låga produktivitet.

Detta, om inte annat, bevisar slutgiltigt att vindkraftsbranschen är så beroende av subventioner och politiska privilegier att den helt tappat kontakten med ekonomiska realiteter.

Kalifornifiering

Maud Olofsson har gått från att vara en av Sveriges mest överskattade politiker till att vara ungefär så utskälld som hon förtjänar.

Hon har föreslagit att villaägare skall ”byta glödlampor” för att hantera de höga elpriserna. Sanningen är att många villaägare redan har genomfört de besparingsåtgärder som går. De som inte gjort det utan behöver byta till LED-lampor och treglasfönster står i så fall inför investeringar på mellan 50 000 och 100 000.

Nu har hon bytt spår och vill reglera priserna på el. Regleringen riktar sig till de 25 procent av konsumenterna som av något skäl har usla elavtal. Men dels löser det inte problemet för den 75 procent som trots hyggliga avtal betalar ohyggliga elräkningar (som till största delen består av skatter och vindkraftssubventioner samt skatt på de skatterna). Och dels riskerar vi att få de problem som alltid följer av prisregleringar, nämligen brist.

I Kalifornien har man haft en fri elmarknad i för producenter och distributörer, men reglerat priserna mot slutkonsument för att ”skydda” dessa. Resultatet är ”elbrist” med så kallade rolling blackouts, det vill säga att elbolagen släcker ner hela områden enligt ett rullande schema för att klara elförsörjningen.

Det är rätt anmärkningsvärt. Efter att i decennier ha varit en destruktiv kraft i svensk energipolitik vill centern nu hantera elbristen med prisregleringar.