Heberlein om den 7 april; finalplats som årets dummaste artikel

I mitt fb-flöde och på andra håll dyker det plötsligt upp kritik från vissa till höger som är arga över att manifestationerna (både spontana och mer eller mindre organiserade) efter terrordådet på Drottninggatan den 7 april präglades av kärlek och sammanhållning snarare än hat och hämndlystnad. Heberlein skrev en sällsynt dum artikel på området som delades och gillades.

Jag tror det är en helt felaktig inställning. Det är en styrka att majoriteten av både medborgare och politiker förmår samla sig och manifestera vad som är viktigt i ett samhälle, nämligen fredlig samexistens även när den normen utmanas av terrordåd.

Låt mig säga två saker för att inte bli missförstådd.

För det första är jag ingen d-la snällpelle som gillar allt folk säger som låter tjusigt. Jag är och har varit ytterst kritisk  mot sådana som Schyffert och Ernman, likväl som en del av mina libertarianska eller socialliberala (och moderata) vänner som ägnat sig åt godhetsposerande. Jag är en cyniker och är helt övertygad om att de har gjort ställningstaganden för att putsa sina personliga varumärken och framstå som goda.  Alternativet till godhetsposerande är förstås inte att posera med sin ondska, utan att försöka undvika att posera alls. Då inger man inte falska förhoppningar och ställer ut löften man inte kan hålla.

För det andra har jag full förståelse för alla som känner hat, ilska, förakt och liknande. Jag är mästare i genren. Och vem blir inte arg? Lägg märke till att inget av Guds bud lyder ”Du skall icke bliva förbannad!”. Alla blir arga. Jesus blev arg.

Men, ilska, hat, förakt är ingen bra grund för politiska ställningstaganden. Faktum är att känslor inte är en bra grund för politiska ställningstaganden. Inte heller ädla känslor är någon vidare ledning när det gäller politik. Förmodligen är den absoluta majoriteten av dåliga politiska beslut resultat av extremt goda föresatser. Så goda att verkligheten blir irrelevant.

Hittills har vänstern varit den tydligaste exponenten för känslor som huvudskäl för politiska ställningstaganden. Inte minst har de gillat ”vrede”, ”klasshat” och manat till kollektiva utbrott. Kravaller, stenkastning, vandalisering är en integrerad del av vänsterns politiska arbetssätt.

Men nu ser man plötsligt olika osorterade delar av högern efterlysa kravaller. Det går inte att ta miste på deras förbittring över att manifestationerna efter den 7 april inte handlade om hat och ilska.

Heberleins av många delade och gillade artikel driver tesen att det faktum att folk samlades kring enighet och kärlek snarare än ilska och förbittring är ett tecken på svaghet. Hon liknar det vid misshandlade kvinnors oförmåga att lämna sina våldsamma män:

”Två dygn efter att en man kapade en lastbil, och i akt och mening att döda så många av oss som möjligt i hög hastighet körde nedför en gågata, samlas tusentals människor på samma plats för att manifestera kärlek. Otaliga texter på temat ”kärleken övervinner allt”, ”godheten ska segra över ondskan”, och ”vi låter inte rädslan vinna” har publicerats och så många floskler har uttalats i tv-soffor och radioprogram att de kunnat fylla Sveriges samtliga bibliotek och bli över.

Man kan ju tycka att det är vackert, att det är storsint, att det är civiliserat att svara på ondska med kärlek. Man kan vända andra kinden till och man kan hoppas att de där andra, de som helt uppenbart inte är uppfyllda av kärlek till mänskligheten utan faktiskt hatar och vill det som är ont ska ta intryck och förstå att kärlek är bättre än hat, godhet vackrare än ondska. Så där har varenda misshandlad kvinna i världshistorien resonerat.”

Detta är i sammanhanget fullständigt idiotiskt.

De som gillar och delar denna text borde rannsaka sig själva och sina motiv.

 

 

 

 

 

 

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

3 Kommentarer »

 
  • Sixten Johansson skriver:

    Sammanhållning och ryggrad nog för att kunna stå emot yttre och inre hot skapas inte genom känslosvall, ordmagi och manifestationer. Visst, det skulle kunna vara en liten, liten början, men floskelballongerna tyder inte på det. Ett folk som under decennier har dresserats in i en sorts kollektivistisk skenindividualism med mobbvälden på alla nivåer har en mycket lång väg att gå innan det kan klara sig mot mordiska barbarer, som kan stödja sig på starka pelare som klanvälde och en fundamentalistisk religion.

    Hela idén med att sammankalla och packa ihop tiotusentals människor på ett torg tyder på totalt hjärnsläpp och infantil ansvarslöshet hos alla parter. En enda person hade med mycket enkla medel kunnat åstadkomma vild panik. Hundratals barn och vuxna skulle ha trampats ner till oigenkännliga, blodiga bylten. Människor som inte har minsta självbevarelsedrift och vuxet förstånd kan inte bygga upp ett hållbart samhälle. Den här manifestationen visade återigen att större delen av svenska folket har låtit sig mobbas och hjärntvättas så att de nu bara är en samling feminiserade, pladdrande och självbespeglande barn och tonåringar utan vuxna ledare.

  • Kristian skriver:

    ”Förmodligen är den absoluta majoriteten av dåliga politiska beslut resultat av extremt goda föresatser. Så goda att verkligheten blir irrelevant.”

    Hmm … migrationspolitik, höger och vänster, de senaste 30 åren?

  • Magnus Ström skriver:

    Hela andra världskriget var kanske helt onödigt? Tänk om man hade kunnat samlas under enighet och kärlek istället?