Moderaternas hårda ”liberalkonservativa” motsättningen är en illusion

Debatten om ”liberalkonservatismen” i moderaterna flammar upp med jämna mellanrum. I huvudsak för att renläriga personer utanför moderaterna eller i partiets periferi behöver profilera sig och/eller att andra partier är förtjusta i sprickbildning. De som profilerar sig är i huvudsaker personer som svårligen kan kategoriseras som konservativa eller klassiskt liberala (libertarianer). Det handlar snarast om reaktionärer och anarkokapitalister vilka inte debatterar mot varandra, utan snarare var på sitt håll använder den moderata interndebatten som en förevändning att rida fram sina käpphästar.

Den senaste debatten är speciell då den avsatt inlägg från förnuftig och intressanta personer. Främst Olof Ehrenkrona, Fredrik Johansson som PJ Anders Linder.

Deras inlägg kan alla med stort nöje läsas men det är knappast meningsfullt att försöka avgöra vem som har rätt. Debatten är i sig av den naturen att det förmodligen är omöjligt.

Följande text kommer inte heller handla om dessa tre debattinlägg.

Det återkommer i andra sammanhang föreställningen om att ”liberalkonservatism” skulle innehålla en motsättning som egentligen var ohanterlig och att moderaterna förr eller senare därför kommer att splittras. En våt dröm för alla från egocentriska libertarianer, tvära reaktionärer och sura SD:are, över förgrämt självgoda folkpartister i Liberalerna till förbittrade vänsterpartister.

Men detta är en felsyn. Liberalkonservatismen som moderat ideologi är inte mer motsägelsefull än någon annan ideologi som fungerar i ett parti med ambitioner att bli mer än en sekt.

Det hela är extremt enkelt.

Den liberala delen är stödet för den demokratiska rättsstaten i vilken ingår sådant som fria val, maktdelning, lagstyre, oberoende domstolar, kontraktsfrihet, yttrandefrihet, fria media, marknadsekonomi, religionsfrihet. Den konservativa delen handlar i huvudsak om motståndet mot att med politikens hjälp försöka genomföra snabba samhällsförändringar vilket med nödvändighet betyder att man försvarar existerande institutioner. Det krävs en rätt robust kombination av principiella skäl och praktiska skäl för att med politiska medel ta bort existerande samhällsinstitutioner, försöka motarbeta traditioner och vanor eller förbjuda vissa beteenden.

Som enkelt exempel kan man säga att klassisk liberaler i moderaterna är republikaner, men inte tycker det är viktigt nog att bråka om eftersom monarkin inte direkt ställer till någon skada, medan de konservativa försvarar monarkin men sällan hörs argumentera för att dess makt skall ökas på demokratins bekostnad. Lite skämtsamt säger man att en konservativ är försvarar den samhällsordning hans företrädare misslyckades med att förhindra. Men i en föränderlig värld är detta inte så dumt. Skillnaden mellan den konservative och liberalen är att medan den konservative beklagar att utvecklingen går för fort, beklagar liberalen att den går för långsamt.

Båda är dock enade om att social ingenjörskonst generellt sett är av ondo av både praktiska och principiella orsaker. Att med lagstiftning styra människors beteende bör ske av mycket goda skäl — att skydda mänskliga fri- och rättigheter och upprätthålla de institutioner som det civiliserade samhället bygger på.

Det finns kort sagt ingen direkt ohanterlig motsättning även om många gärna vill att den existerar.

 

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.