Om att kacka i eget bo för att bli älskad av vänstern

Ibland händer det mig att människor jag uppskattar och beundrar utvecklas i en riktning jag inte gillar. Först leder det till en känsla av obekvämlighet och irritation och efterhand till ett stadium av beslutsångest: skall jag göra ett ställningstagande, kanske skaffa mig ovänner och dessutom underminera personer som i huvudsak gör ett bra jobb, eller skall jag hålla käft? Lita på att andra tar debatten?

Svaret är oftast ja på den frågan och inte sällan försvinner problemet av sig självt.

Men om problemet inte försvinner utan eskalerar kommer jag till en punkt då jag känner att jag måste skriva för min egen sinnesfrids skull.

Detta har nu hänt. Och anledningen är inte bara att dessa personer inte tycker som jag politiskt (det gör nästan ingen) utan att jag upplever att dessa personer försöker göra sig själva lite större genom att göra andra lite mindre och kacka i eget bo trots att det underminerar den idétradition och de nätverk som hittills varit deras plattform.

I detta fallet handlar det främst om Mattias Svensson (Lidingölibertarianismens Överstepräst, Den Enda Kvarvarande Riktiga Liberalen och Den Sista Goda Människan Som Inte Är Rasist).

Han har skrivit ett antal utmärkta och uppmärksammande böcker. Nu senast en om miljöpolitik. Den är den svagaste av hans alster. Dess budskap är att miljövård inte bara måste vara förbud utan även bygger på teknisk och ekonomisk utveckling, ideella insatser och att miljöpolitik handlar om både skatter, subventioner, förbud och påbud: något som varit känt i decennier.

Den hade avfärdats som nyliberal teknikoptimism i 98 procent av svenska media om det inte hade varit för att Svensson kackar i eget bo. Boken får heta Miljöpolitik för moderater och driver tesen att moderater alltid struntat i miljön och dessutom varit klimatskeptiker. Med illa påklistrad självkritik erkänner Svensson att även han varit kättare men nu rättat in sig i ledet och blivit God och Förnuftig.

Problemet är att när Svensson var moderat och klimatskeptiker var han nästan ensam om detta. Gunnar Hökmark och andra moderater har tjatat om klimatfrågan i 30 år. Det var inte moderaterna som parti som hånade källsortering och klimathotet när Svensson var moderat — det var Svensson själv.

Moderaternas dåliga rykte i miljöfrågan kommer sig av två saker:

  1. Miljöfrågan i decennier har dominerats av kärnkraften. Miljöpolitik har varit lika med kärnkraftsmotstånd och under lång tid har moderaterna varit det enda partiet med en tydlig hållning för kärnkraft.
  2. Vidare har miljöpolitik i rätt hög utsträckning präglats av meningslös symbolpolitik och idén att Sverige skall gå före i olika sammanhang på ett sätt som varit skadligt för svensk ekonomi utan att påverka miljön det minsta. Där har moderaterna som ett modernistiskt och rationalistiskt parti ofta tagit ställning för förnuft snarare än tjusig symbolpolitik. Hittills i alla fall.

Det är självklart att båda dessa hållningar kan diskuteras, men tesen att moderaterna struntat i miljön är en myt som alla som ogillar moderater, cirka 70 procent av befolkningen och 90 procent av journalisterna, är extremt förtjust i. Och där kommer f d moderaten Svensson och verifierar att den är sann. Bra för vänstern och bra för Svensson som får sin bok hyllad på alla håll — men knappast för någon annan. Är det något som utmärker den miljöpolitiska debatten — särskilt på energiområdet — så är det bristen på rationalitet och överskottet på symbolåtgärder.

Och nu fortsätter Svensson i samma spår när det gäller romska tiggare, flyktingpolitiken och åsiktsklustret allmän tjusig godhet där problemet uppenbarligen är att inga andra uppfyller Svenssons krav på ideologisk och moralisk resning.

Man skulle ju vilja veta vilka som till exempel avses i den här artikeln som Svensson avslutar med en formulering som är närmast komisk i sin grandiositet:

”I mina värsta stunder känner jag mig som en kanariefågel i mörker och med allt mindre syre.”

Svensson har läst Zweigs Världen av igår som beskriver sammanklappningen i Tyskland inför andra världskriget. Med all respekt för tanken att det inte finns några garantier för att Sverige fortsätter att vara en demokrati eller inte kan kollapsa i nazism och folkmord, men med tanke på att 80 procent av befolkningen står bakom världens mest generösa och liberala flyktingpolitik känns jämförelsen inte riktigt relevant.

Eller denna inställsamma hyllning till kommunisten och våldsromantikern Athena Farrokhzad och hennes bisarra sommarprogram.

”Jag älskade första halvan av Athena Farrokhzads sommarprat. Lyssna igen ni som rasat och skrikit. Lyssna på någon som förbannar rasismen, gränskontrollerna, ojämlikheten. Som mött allt från vardagsfördomar till hot om våld och som hatar det. Sätter ord på en högst rättfärdig vrede.
Nej, Sverige är varken genomrasistiskt, utan välfärd eller odemokratiskt. Men heller inte bra nog. Och vem ska påpeka det om inte en poet?”

Aha. Sverige är inte ”bra nog” för att vi har gränskontroller? Och så är vi inte — erkänner Svensson —  ”genomrasistiska” eller ”odemokratiska”.

Detta är naiv och självbespeglande inställsamhet på syra. Det är alltså okey att vara kommunist och antidemokrat för att man på några punkter delar Svenssons kritik mot Sverige?

Om det vill Svensson ”samtala” (som om Farrokhzad skulle vilja samtala eller i så fall ta till sig åsikter som skulle krossa hennes karriär):

”Jag vill samtala för att vinna Athena Farrokhzad och alla andra som tänker som hon för liberalismen; för demokrati, marknader, öppenhet och mångfald. Det gör mig uppriktigt bedrövad att vi som säger oss värna dessa värden har kunnat förlora en generation människor med frihetslängtan och avsky för förtryck, rasism och orättvisor? Hur kan vi vinna dem? Och vilka hamnar vi med om vi inte gör det?”

Plötsligt har han trollat fram ett ”vi” som har ”förlorat en generation”. Men i början av artikeln fanns det inget ”vi” utan Svensson som läxade upp de som var upprörda över Farrokzhads öppna demokratiförakt: ”…ni som rasat och skrikit.”.

Man ser tydligt strategin. Svensson söker sig mot värmen och TV-sofforna man är utestängd från som liberal. Den första flirten var med Mp som hyllades för sin inställning i friskolefrågan och ett par andra sympatiska uppfattningar i foliehattsträsket av skatter och regleringar, sen påhopp på moderaterna för (en påhittad) ståndpunkt i miljöfrågan och till sist någon form av flirt med vänstern och avståndstagande från alla inte delar Svenssons uppfattning när det gäller flyktingpolitiken. Att det finns ”gränskontroller”.

Svenssons uppfattning är för övrigt oklar. Retoriken antyder att han är för fri invandring rakt in i bidragssystemen — bort med gränskontroller, transportöransvar, visumtvång, asylutredningar — som ett sätt att få välfärdsstaten att kollapsa och friheten växa. Men gissningsvis är det inte så. I vintras hade Svensson extremt hög moralisk svansföring när det gällde tiggande romer, men på en direkt fråga om vad man borde göra hade han egentligen inga svar.

Det viktiga var snarast att frågan om hur man skall hantera det faktum att folk bygger tältläger på Sveavägen och bajsar i parkerna kunde utdefinieras som ond.

När jag ändå är igång vill jag också nämna Mattias Lundbäck som skriver på samma tema. Det finns liberaler som inte håller måttet. Problemet är att Lundbäck inte nämner vare sig namn eller citerar någon text som stöder hans tes att liberaler har drabbats av  någon form av nationalstatsmysticism. Det vore ju kul att få något exempel på detta oerhörda?

Dessa texter kuggar in i en tidigare tes som drivs av vänstern och vissa socialliberaler, att borgerliga ledarsidor har gjort en förflyttning mot nationalism och förespråkar samarbete med SD.

Men inte detta kan beläggas. Typisk är Ola Larsmo som ger sig på SvD:s ledarsida och Tove Lifvendahl utan att kunna belägga sin tes. Han hänvisar till Håkan Holmberg på UNT som i sin tur har medvetet missförstått Lifvendahl för att kunna angripa henne. Så sitter vänstern i sin ideologiska ekokammare och citerar varandras lögner.

Frågan är vad liberaler har för intresse av att stödja denna verksamhet mer än att putsa på egna personliga varumärket och hoppas att få tas in i den mediala vänstervärmen?

 

 

 

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.