Minne från Grekland — eller ”hur många lyxbilar har en svensk stadsdelsnämndsordförande?”

Året är kanske 1989 eller 1990.

Jag är vice ordförande i en europeisk politisk studentorganisation, EDS. Vi har konferens i Aten. Många ungdomar från hela Europa. Allmänt trevligt, men också upplivande mygel och voteringsstrider. Då handlade det om liv och död. I dag kan jag inte minnas varför det var viktigt.

På kvällen skall vi äta middag på en restaurang i något hörn av Aten. Den lokale borgmästaren som tillhör den arrangerande studentorganisationens moderparti bjuder. Vinet flödar. Tzatzikin tar aldrig slut.

Borgmästarens, som egentligen inte var borgmästare utan stadsdelsnämndsordförande, är inte där. Han förväntas komma vid 21:00-tiden för att hålla ett litet tal och för att vi skall få ta bilder med honom.

Vid 23:00 kommer han.

Två timmars försening är inte konstigt. Inte i Grekland.

Det som slår oss svenskar är hur karln anländer.

Tre mercedesbilar. Svarta.

Kanske sex-sju personer kliver ur bilarna och sveper in i restaurangen. Alla i svarta kostymer. Stadsdelsnämndsordföranden går först. Han bär sin paletå ledigt över axlarna. När han kommer in i lokalen tar en av männen av honom rocken med en snabb rörelse: han har gjort det många gånger förut.

En stadsdelsnämndsordförande med mercedesbilar och entourage. Här är en av förklaringarna till Greklands ekonomiska kris. Mentaliteten hos politikerna av grandiositet och verklighetsflykt.

Man skall komma ihåg att en stor del av EU:s politiker också har varit på konferens i Grekland. De är i min ålder. De minns.

Klart de är lite misstänksamma — inte mot grekerna, men mot grekiska politiker och deras villighet att byta beteende.

 

 

 

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.