Efter 500 000 år — äntligen en god och humanitär religion

Jag är ateist. Men ändå går jag i kyrkan. Oftast i Katarina kyrka på söder. Prästen Olle Carlsson har en sällsynt förmåga att fylla kyrkan. Ett av skälen till att jag går i kyrkan är att bön- och meditation ingår i det tolvstegsprogram jag deltar i sedan över 14 år. Elfte steget är för mig kärnan i ett ”leva i programmet” som man säger.

Svenska kyrkan tappar medlemmar. Det är inte konstigt. Det är ungefär som att SJ tappar resenärer. Om staten genom någon form av gynnande lagstiftning har garanterat marknaden i sekler eller decennier kommer man tappa när den lagstiftningen luckras upp eller tas bort. Det är ett skäl.

Men samtidigt läser jag att katolska kyrkan ökar sitt medlemstal i Sverige, om 22 pingstpastorer som skriver artiklar om att homosexualitet är synd, dragningskraften i en mer radikal tolkning av Islam och även framgångarna för SD.

Jag tror det hänger ihop.

Svenska kyrkan minskar för att den inte erbjuder en tillräckligt stark känsla av grupptillhörighet. Kategorierna ”vi och dom” och den underbara känslan av att vara en del av en grupp är absolut fundamental del av vår evolutionära setup.

Utan andra människor är individen död inom ett par dygn.

Så har det varit större delen av människans historia. Stenåldersmannen klarade sig ensam ett litet tag, men han hade eld, värmande kläder, vapen. Förmodligen kunde en stenåldersmänniska träffa ett djur med en sten på 30 meters håll. Hårt. Kanske hade han en pilbåge eller spjut med flintspets eller härdad i eld. Det är en mycket hög nivå av tekniskt kunnande som plötsligt gör människan mer dödlig än ett lejon.

Att det moderna samhället tillåter oberoende av andra människor är en illusion: jag kanske är socialt ensam, men när jag går till matvaruaffären och köper mat drar jag nytta av samarbetet med miljoner människor genom marknadsekonomin och samhällsordningen. Men min lätt modifierade afrikanska aphjärna uppfattar inte det. Det är för abstrakt. Det är därför jag kan vara mitt i en storstad och känna mig totalt ensam.

I det moderna samhället är vi teoretiskt sett oberoende av gruppen för att överleva. Man kan jobba, försörja sig, ha ytliga kontakter med bekanta. Men för de allra flesta av oss är detta inte tillräckligt. Evolutionen kräver känslan av tillhörighet,.

Behovet av samhörighetskänsla är fundamental. Människans medfödda aggressivitet är också fundamental. Aggressivitet är en viktig del i känslan av gruppgemenskap. Vi älskar som individer, men vi hatar i flock. Det är därför det inte existerar någon supporterklubb med namnet ”Supportrar utan gränser” som samlar människor som bara gillar fotboll utan att bry sig om lagtillhörighet. En supporterklubb bygger på känslan av gemenskap som i sin tur förstärks av fientligheten mot andra grupper. Några slåss på riktigt och till och med dödar varandra, men även smårunda datakonsulter med småbarn och miljöbil står på läktaren och vrålar ut sitt hat mot det andra laget och deras supportrar (av vilka han inte har träffat på någon personligen).

”Vi mot dom” är helt enkelt en fundamental känsla och drivkraft (den är också kopplad till manlighet, men inte helt och hållet, och det är en annan historia). Det var inte många år sedan man i den offentliga debatten kunde uppleva riktig (men såvitt känt aldrig fysisk) aggression mellan människor som använde PC respektive Mac. Beatles eller Stones. Elvis eller Cliff Richard. Punkare mot skins mot rastafaris. Till och med i den akademiska världen förekommer förbittrade doktrinstrider mellan olika ”skolor”: man slår inte varandra på käften, men är fullt beredd att ljuga och mygla och förstöra motståndarnas karriärer och liv.

I det moderna samhälle är känslan av tillhörighet en bristvara och den organisation som kan erbjuda känslan av tillhörighet förstärkt av aggression mot andra grupper har ett starkt säljargument.

SD erbjuder konflikten mellan en hotad svenskhet och invandrarna eller ”muslimerna”, som i sin tur utgör en utmärkt måltavla genom att ha en liten men synlig minoritet med radikalisering och hat mot USA, Israel och kristna på programmet. Islam har dessutom sin egen konflikt av den typen och ägnar sig för tillfället åt sin egen variant av 30-åriga kriget.

Frimicklarna och katolikerna erbjuder också känslan av vi mot dom. Man nästan spricker av egenrättfärdighet jämfört med bögarna, flatorna, ”abortförespråkarna” och det moderna, sekulära samhället. Förvisso erbjuder man kärlek och förlåtelse: man bara för dem som anpassar sig. De andra kommer brinna i helvetet. Ingen kan ta miste på den milda tillfredsställelse som den insikten för med sig hos de troende.

Och mot allt detta står svenska kyrkan, eller i vilket fall Olle Carlsson, med sitt budskap av total ödmjukhet. Gud och Jesus älskar och förlåter alla. Ateister, katoliker, judar, muslimer, bögar och flator, missbrukare, köttätare och veganer, onda och goda. Vare sig man vill ha kärlek och förlåtelse eller inte (det kostar ju inget att bli älskad och förlåten). Alla är välkomna. Oblaten är glutenfri, vinet är druvsaft (om den är ekologisk framgår inte…) och vill du inte ta nattvarden blir du förlåten ändå. Där i hörnet står en person som kan be för dig om du vill. Vi frågar inte och vi fördömer inte…

Kort sagt har man äntligen kommit fram till en civiliserad religion som inte bygger på känslor grundande på årmiljoner av evolutionär kamp. Det är en svaghet när det gäller att sälja, men också imponerande.

Och om de bara kunde sluta vara kommunister på huvudkontoret skulle jag gå med igen…

 

 

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.