Jag är en monologman — men det är f-n inte mitt fel!

Jag är en monologman kommer jag på när jag läser Emma Stenströms numera några veckor gamla krönika i DI.

(Den länkade artikeln ännu inte tillgänglig utan prenumeration)

Men i korthet skriver Emma Stenström om de s k ”monologmännen”, gubbar som vid middagar tråkar ut henne med sitt eviga snack om sig själva.

De ställer inga frågor till henne om henne. Hon funderar på att berätta om sig själv, sitt yogande, sina studenter på Handels eller annat. Men hon låter bli.

Väljer att vara tyst.

Gubbarna mal vidare.

Självklart rätt plågsamt.

Här ställer man sig dock frågan varför Stenström inte bara själv pladdrar på. Kan inte kvinnor prata utan att få frågor? Det kan ju uppenbarligen män.

Dessutom vet en man att det oftast inte hjälper att ställa frågor.

Jag har personligen varit i de stackars monologgubbarna situation ett antal gånger. Bordsdamen tiger.

Jag ställer dock frågor. Men oftast hjälper det som sagt inte.

Får relativt korta svar.

Vad jobbar hon med? Hon svarar företagsnamnet. Tränar hon någonting? ”ja, går på SATS”. Intressen? ”Gillar att laga mat”. Bio, böcker? Hon svarar med ett par titlar. Reser något? ”Ja, gillar New York”. Vad gör du där? ”Shoppar”. Hur känner hon värdparet? ”Pluggade tillsammans”. Bor hon i Stockholm. ”Nej, Enköping”.

Någonstans där ger jag upp. Börjar berätta om kommunpolitik, frihandel, vattenkraft, styrketräning, meditation, senaste resan till tjottaheitiland, böcker jag läst om integrationspolitik, mina åsikter om kulturdebatten. Hela tiden med öppningar mot det generella, något för bordsdamen att hänga på. Men det hjälper inte.

Hon svarar enstavigt. Sju av tio middagar får jag hålla låda om det inte skall bli tyst.

Visst, det kan bero på att jag är en gammal gubbe som inte är så intressant. Att unga kvinnor som får mig till bordet mest moltiger och förbannar sitt bittra öde har jag stor förståelse för.  Men det är rätt sällan jag hamnar med 23-åringar. Mina bordsdamer är i runda slängar i min ålder.

Jag är dessutom en rätt snygg gubbe, luktar gott, är inte full. Och framför allt skall vi ju inte gifta oss. Vi skall konversera på en middag. Hon kan väl stå ut att vara trevlig i några timmar även mot andra än Eros Ramazotti?

Min erfarenhet är kort sagt att man som man ofta hamnar i läget att kvinnor, även med hög utbildning, inte vet hur man konverserar, eller att de på något sätt uppfattar det som bordsherrens uppgift att prata.

Jag tar den uppgiften på allvar efter bästa förmåga. Det är naturligtvis en begränsning i sammanhanget att inte vara rockstjärna, stridspilot eller internationell äventyrare.

Men jag har en känsla av att en eller annan av de där kvinnorna sitter med nån väninna dagen efter och ondgör sig över den där gubben som bara pratade om sin tråkiga kommunalpolitik och gamla böcker om kejsar Augustus och paleontologi.

 

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.