I Amsterdam är cykeln livsstil — inte jihad…

Jag besökte Amsterdam i helgen. En närmast odelat positiv upplevelse. Konst, god mat (även om det inte är en stad för den som verkligen är intresserad av mat), otroligt sympatiska människor; även expediter, servitörer och museivakter skrattar och skämtar.

En sak var mycket intressant, nämligen Amsterdam som cykelstad. I Stockholm ser ju många politiker och cykelaktivister Amsterdam som ett föredöme när det gäller cyklande: ”i Amsterdam minsann satsar de på cyklisterna”.

Men det finns faktorer som ger anledning att nyansera den bilden och inte minst ifrågasätta om Amsterdams cykelkultur någonsin kan överföras till Stockholm.

1. Det är inte riktigt sant att cykeln är så hårt prioriterad på bilens bekostnad. Det finns gott om bilar. Vidare är det spårvagnen som dominerar gaturummet. Eller rättare sagt så verkar inte trafikplaneringen i Amsterdam vara så hårt polariserad. Trafikslagen får samsas på ett sätt vi inte ser i Stockholm. Spårvagnen kan gå mitt i gågatan eller helt enkelt dela körfält med bilarna i kurvor och korsningar. Det sköts med trafikljus. Resultatet är att spårvagnen inte orsakar så stora barriäreffekter som i Stockholm. Samma sak med cyklar/bilar/gående. Trafiken bygger mycket mer på ömsesidig hänsyn än på separering. Det funkar eftersom Amsterdamborna inte verkar präglas av samma föreställning om att ”här skall JAG fram”.

2. Cykelbanorna är inte bredare än i Stockholm trots att cyklisterna är fler.

3. Man ser inga cyklister som tävlingstränar för Vätternrundan på cykelbanorna. Kanske nån procent av cyklarna jag såg hade utanpåliggande växlar. Standardfordonet är en damcykel med ordentlig packlåda fram och cykelväskor bak. Gångtrafikanterna går ibland på cykelbanorna, men möter ingen aggressivitet. Cyklister plingar lite eller svänger helt enkelt förbi.

4. Detta hänger förmodligen ihop med att det inte finns några backar. Amsterdam är bokstavligt tala platt. Det betyder att ingen behöver en cykel med aluminiumram och växlar som går fort på plan mark. Det gör också att folk kan köra sina halvstora barn i lådcyklar eller storhandla med cykel: något som vore helt ohanterligt i Stockholm.

5. Ingen använder cykelhjälm. Inte ens barn. Man skjutsar ofta barnen på cykeln, ganska ofta två barn. Ofta i samband med att man samtidigt talar i telefon, messar eller röker.

6. Det är nästan aldrig snö eller is i Amsterdam.

Det är kort sagt så att i Amsterdam är cykeln en del av vardagens livsstil. I Sverige har cykeln blivit jihad: heligt krig mot bilister, fotgängare, gamla, barn och handikappade. Som cyklist är man ju bevars moraliskt högtstående. Miljövänlig, vältränad, i samklang med tidsandan. En riktigt cyklist har dyr cykel och framför allt d-ligt bråttom. Cyklister är helt enkelt en folkgrupp som inte riktigt vill låta sig integreras.

Tyvärr får vi nog konstatera att verkligheten talar emot att vi någonsin skall kunna bli en cykelstad som Amsterdam. Klimatet, topografin, geografin (Asterdam ligger inte på några öar utan i ett träsk — det finns kanaler men de har broar så gatunätet är obrutet) och den svenska mentaliteten. Att behöva samsas och visa hänsyn är en aning kränkande. Var och en skall ha sin egen infrastruktur att forsa fram på.

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.