Debatten gäller sällan Vasastansbuddhismen…

Den alltid intressante och kloke Eli Göndör skriver i tidningen Dagen om sekulär kritik mot religion. Han menar att de som i dag kritiserar religion utgår från en gammaldags föreställning om religion som monolitisk, organiserad och hierarkisk, medan den i dag snarare är en individuell angelägenhet som fyller flera viktiga funktioner när det gäller identitet och existentiella frågor.

Han sammanfattar:

Inte i något fall är det självklart att religiositet eller religiös övertygelse, såväl i grupp som på det individuella planet, också innebär en totalitär, antiliberal eller odemokratisk hållning med anspråk på politisk makt. Vardagslivsforskningens fokus på individen visar hur var och en formar sin vardagslivsreligiositet utifrån vardagens behov och möjligheter. Tolkningen av texter görs individuellt utifrån det egna behovet och den personliga förståelsen. Religion eller religionsutövning blir således alltid resultatet av dess utövare vid varje givet tillfälle.
Samtalen mellan de sekulära och det religiösa försvåras inte minst av att den ideologiskt sekulära bilden av religiositet är stagnerad. För att möjliggöra ett fruktbart samtal mellan sekulärt och religiöst vilar det således på ideologiskt sekulära omgivningar att ompröva sitt förhållningsätt till religion så att den anpassas vardagslivsreligiositetens samtida verklighet.

Ja, det kan man ju tycka. Men återigen ger Göndör exempel på debatteknik som går ut på att man tillskriver sina debattmotståndare egenskaper som är lätta att angripa, men som de i allmänhet inte har.

De flesta av oss som är religionskritiska i samhällsdebatten är väl medvetna om att religionen i moderna samhällen är anpassad till sin omgivning. Jag stöter i Sverige ytterst sällan på privatpersoner som tror att gud skapade universum på sex dagar och vilade den sjunde, att världsalltet vilar på en stapel av sköldpaddor eller att man bota cancer genom handpåläggning. Inte heller träffar jag människor som uppfattar präster, rabbiner, imamer eller motsvarande som några större auktoriteter i sina praktiska vardagsliv (om de i min omgivning har några auktoriteter förefaller PT:n, Hayek, Gandalf och Anders Borg tävla om inflytandet (och i ungefär den ordningen…))

De allra flesta religiösa människor jag känner bekänner sig mer eller mindre omedvetet till vad jag kallar ”Vasastansbuddhism”, det vill säga någon rätt allmän uppfattning att det finns ”något större än de själva” eller att ”vetenskapen inte kan förklara allt” samt lite osorterat New Ageande.

Själv går jag regelbundet i Katarinamässan på söder för att det är trevligt och därför att många av mina vänner går där. Jag är med i andra gemenskaper med ganska tydlig religiös tradition och ägnar mig åt både yoga och meditation. Men det är solklart att jag är ateist: jag är absolut övertygad om att det inte existerar något som fyller ens en mycket vid definition av Gud, andeväsen, evigt liv eller andra fenomen som strider mot naturlagarna.

Även de flesta mer seriöst religiösa människor uppvisar stor tolerans och befinner sig långt ifrån någon form av dogmatiska föreställningar. Och detta är en överlevnadsstrategi. I ett samhälle präglat av upplysningstidens ideal och där människor är hyggligt bildade går det inte att kräva underkastelse eller försöka prångla ut uppenbar galenskap.

Och självklart är det inte dessa välmenande människor som angrips i debatten. De är ju i allt väsentligt ateister — om man nu kan vara ateist trots en viss mild vidskeplighet…

Men debatten handlar som sagt inte om denna aspekt av religiositet, varken här i Sverige eller i den anglo-saxiska världen där sådana som Dawkins, Hitchens (salig i åminnelse) eller Sam Harris är verksamma.

Om vi tar de två senaste exemplen av angrepp på religiositet i den allmänna debatten i Sverige, Tonio Borg som kommissionär och Mitt Romney som republikansk presidentkandidat så är det uppenbart att dessa inte motsvarar Eli Göndörs beskrivning av moderna, individualistiska religionsutövare. Båda bekänner sig till en mycket tydligt definierad tro, ingår i hierariskt organiserade religiösa organisationer och har föreställningar om bland annat etik som 1) bygger på religiösa auktoriteter snarare än rationell debatt och 2) är fullt på det klara med att dessa föreställningar om möjligt skall ligga till grund för tvingande lagstiftning.

När det gäller Borg var det många som i debatten försökte påstå att kritiken mot honom handlade om att han var religiös i största allmänhet: att de som menade att Borg var olämpligt också ansåg att ingen katolik borde få ha ledande befattningar i EU. Krokodiltårarna rann. Men självklart var det ingen som hade en så bisarr uppfattning. Det handlade om politik och Borgs ståndpunkter uppfattar ex. jag som oacceptabla oavsett om den som framför dem är religiös eller inte.

Och det är ofta detta det handlar om. Kritiken mot religionen inriktar sig mot två saker:

1. Religiösa människor som anser sig ha tolkningsföreträde i etiska eller politiska frågor på grund av sin religion, allt från abortmotstånd och gayäktenskap till sharialagar.

2. Religiösa människor som menar att för- eller ovetenskapliga föreställningar om människans ursprung och universums tillkomst skall behandlas på samma sätt som den vetenskapligt underbyggda kunskapen i ex. skolundervisningen.

Den typen av dumheter kan naturligtvis inte bemötas med någon form av respekt för den enskilde debattörens individuella tro eftersom det inte längre handlar om den enskildes individuella tro. I det ögonblick en person presenterar sina övertygelser i den offentliga debatten om etik och politik är de nämligen inte längre privata angelägenheter.

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.