Alliansen saknar systemkritik

Förr kunde moderater låta hånfulla över att sossarna ofta gick i opposition mot sig själva. Trots att de hade regeringsmakten marscherade de på första maj.  ”De underkände sin egen politik” var slutsatsen. Dock föreföll få medborgare uppfatta det problemet, och anledningen var att det inte var ett problem. Sossarna protesterade nämligen inte mot sin egen politik.

I den socialistiska världsbilden kämpar nämligen socialdemokrater i regeringsställning mot både yttre och inre fiender till den egna politiken. Den yttre fienden är det kapitalistiska systemet, den borgerliga pressen och tendensen hos dem som fått det lite bättre att sluta vara solidariska. En stor del av folkrörelserna syftade till behålla klassmedvetandet trots att välståndet ökade. En borgerlig livsstil skulle inte leda till borgerliga värderingar.

Den inre fienden var de samhällsinstitutioner som formats tidigare i historien och därför tenderade att konservera värderingar och verklighetsbild från det gamla privilegiesamhället. Monarkin, kyrkan, militären, polis och rättsväsende, statsapparaten i allmänhet och justitiedepartementet och UD i synnerhet, läroverken och universiteten.

Genom dessa föreställningen kan man se fienden överallt trots att man har makten. Fenomenet är inte nytt. Sverige har aldrig varit mer kristet och kyrkan mäktigare än på 1600-talet. Men det var också då man såg djävulens verk i varenda skugga och häxor i varje pörte.

Här finns en källa till politisk energi: ”Trots att vi har makten finns en listig och stark fiende mitt ibland oss”. I viss mån var uppfattningen helt riktig och socialdemokraterna arbetade målmedvetet på att ta över eller undergräva de institutioner som de ansåg farliga. De politiska utnämningar vi på den borgerliga kanten uppfattade som ett sätt att ge kompisarna jobb hade som främsta syfte att ta makten över institutionerna. Att kunna ge lojala partister hygglig lön och status var naturligtvis viktigt, men det fanns också en strategisk tanke. Utnämningsmakten är den viktigaste makten.

På första maj protesterade inte sossarna mot sin egen regering. De stödde sin egen regering mot yttre och inre fiender. De påminde sig själva om historien. Om privilegiesamhället, om att det en gång fanns en punchdoftande borgerlighet som föraktade arbetare.

Problemet för Alliansen är att vi slarvat bort möjligheten att gå i opposition när vi själva har makten. Det faktum att politiker och byråkratier har sina egna agendor för att öka kontrollen och utgifterna låtsas vi inte om. Vi vågar inte längre kritisera offentlig sektor — tänk om någon tror att vi inte gillar dagis! Vi vågar inte kritisera EU, trots att vi är utsatta för en tzunami av korkade regler på nästan alla områden. Vi vågar inte skärpa till löjligt de låga straff vi har för misshandel och andra brott mot person (det enda svar regeringen har på ökad kriminalitet är ökad avlyssning). Det kan ju uppfattas som kritik mot polisen och juristerna.

Alliansen har ingen egen system- eller samhällskritik. Signalen från Alliansen till byråkraterna är att vi också är era bästa kompisar. Det är därför vi efter sex års maktinnehav inte har fått Försäkringskassans ledning att fatta att man kanske inte skall göra reklam för att fler skall söka mer bidrag, eller att Statens Ungdomsråd tränar dagens curlingbarn att bli framtidens högeffektiva kravmaskiner.

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.