Vad är fakta för journalister?

I valet 1991 jobbade jag på moderaternas informationsavdelning. Vid ett tillfälle hade en jornalist angett att moderaterna ville sänka skatten med X kronor, när den verkliga siffran var Y kronor.  Jag fick till uppgift att ringa journalisten och påpeka det lilla misstaget. Inte begära en rättelse eller liknande, utan bara ge den rätta siffran så att den aktuella redaktionen inte skulle upprepa felet.

Journalisten förstod dock inte problemet. ”Men det kan ju inte vara rätt eller fel, det är bara en åsikt” invände hon. Jag gissar att jag avslöjade en del irritation innan det gick upp för mig att hon faktiskt inte förstod skillnaden mellan satsen ”vi moderater vill sänka skatten X kronor” som är en åsikt och naturligtvis inte kan vara rätt eller fel, och satsen att ”moderaterna vill sänka skatten med X kronor”. Den senare är ett sakpåstående som kan vara rätt eller fel beroende på om moderaterna faktiskt vill sänka skatten med X kronor.

Det finns bland de pladdrande klasserna en sorts missförstådd postmodernism som utgår från att det inte existerar några fakta. Men en så korkad uppfattning är det naturligtvis få eller inga postmodernister som har. Däremot är det så inom framför allt historia, humaniora och samhällsvetenskaper att det kan vara svårt att eller omöjligt att fastställa fakta och att en helt del av det vi uppfattar som fakta är beroende av tolkningar som i sin tur styrs av kulturella kontexter. På armemuséet i Tokyo står det på en informationsskylt att anfallet på Pearl Harbour tvingades fram av den oförsonliga amerikanska embargopolitiken.  Det är förmodligen sant ur ett japanskt perspektiv. Ur ett amerikanskt perspektiv är det förmodligen också sant, men bör då kompletteras med att den amerikanska politiken mot Japan var synnerligen välmotiverad. Det finns hårdfakta, exempelvis att anfallet skedde den 7 december 1941, men när man börjar tala om motiv eller hur diskussionerna gick i den japanska milititärledningen eller vilka motiv som olika japanska militärer och amerikanska politiker egentligen hade och så vidare blir allt ett töcken. Och detta är ändå ett relativt banalt exempel. Det är en tydlig, isolerad händelse med formell beslutsprocess och det finns stora mängder dokumentation. Mer komplexa sociala och ekonomiska processer är närmast omöjliga att beskriva i form av ”fakta” på ett meningsfullt sätt. Vad folk säger ger sällan någon ledning. Varje historiker vet att självbiografier är närmast värdelösa som källmaterial.

Men det förefaller som om den mest hjärndöda föreställningen om att det inte finns fakta är ganska vanlig bland journalister.

I dagens DN (ej på nätet) finns en artikel om den nederländske politikern Geert Wilders besök i Malmö, anordnat av ”Tryckfrihetssällskapet”. I faktarutan under artikeln redovisas några punkter med just fakta — när Wilders är född, hans part, valresultat o s v.

Men där finns också ett citat av en Annika Hamrud (”SD-expert och debattör”) där hon beskriver Tryckfrihetssällskapet som ”ett sällskap där rättshaverister diskuterar med nazister”.

Beskrivningen är tillräckligt sann för att i sitt snärtiga sammanhang vara motiverad.

Men det är faktiskt inte rimligt att lägga citatet av Annika Hamrud under rubriken ”fakta”.  Problemet är inte främst att medlemmar i Tryckfihetssällskapet blir stötta. Problemet handlar om trovärdighet. Kan DN:s journalister faktiskt inte skilja mellan fakta och sådant som är subjektiva uppfattningar, om än kanske rimliga och grundade på stor bakgrundskunskap och kvalificerad analys?

 

 

 

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.