Både fel och rätt om New Public Management

DN-debatt skriver två statsvetare om det som brukar kallas The audit Society.

Artikeln sätter fingret på något mycket viktigt. Detta oaktat att de har helt fel i sin föreställning om att New Public Management är en högeridé. Nya Zeeland och Sverige har sedan 80-talet gått i spetsen för utvecklingen mot vad man uppfattat som ett rationellt sätt att organisera offentlig sektor, nämligen genom tydliga och mätbara mål och utvärderingar.  Och ett viktigt argument har varit att just stärka politikernas inflytande över professionerna: lärare, läkare och andra yrkesgrupper med traditionellt hög status skall minsann inte tro att de kan sköta sina jobb som de vill! Här skall vi styra med fast hand!

Men självklart har de näringslivsinspirerade metoderna fått stöd även av borgerliga politiker. Dels är de flesta borgerliga politiker lika intresserade av att detaljstyra som sina socialistiska kollegor, och dels kan de flesta inte skilja mellan marknadsekonomi och företag (som är små planekonomier). Ett företag har i princip samma organisatoriska utmaningar som en kommunal förvaltning: hur formulera målen (vad innebär det att tillfredsställa kunden/brukarna?), hur skapa incitament och hur överföra information. De två sista problemen löses i en marknadsekonomi genom prissystemet som både ger incitament och överför information om vad som efterfrågas (tillfredställer kunden). I ett företag har man inte någon prismekanism, det är en liten planekonomi. Detsamma gäller offentlig verksamhet. NPM är bara mer planekonomi, även om metoderna är hämtade från företag. Med andra ord har artikelförfattarna fel: NPM är inte ett symptom på ”den marknadsstyrda staten” utan på ett försök att effektivisera offentlig verksamhet.

Däremot har författarna helt rätt i att dessa försök ofta har resulterat i stora problem i offentlig verksamhet. Framför allt handlar det om tre saker:

1. Stora administrativa kostnader: Målstyrning kräver detaljerade policys, instruktioner, checklistor. Tydliga, mätbara mål uppkommer inte av sig själva och personalen kan inte ha allt i huvudet. Uvärderingar kräver dessutom enorma mängder dokumentation. Om man har detaljerade instruktioner om vad som skall göras, och någon kollar detta, måste man dokumentera allt man gör. Det räcker inte att patienterna är nöjda, de gamla har det bra och barnen lär sig läsa — man måste i detalj kunna beskriva hur man åstadkom detta — kosta vad det kosta vill. Blir något fel måsta men kunna avgöra vem som gjorde fel, när, hur och varför — kosta vad det kosta vill.

2. Utvärderingarna styr efterhand verksamheten. Det är inte bara inom polisen man ägnar sig åt pinnjakt eller lägger ner dagar på att bryta ner Kalle-kofots inbrottsturné i 882 ”uppklarade brott”. På en högskola i Stockholm måste man alltid boka klassrum, vare sig men behöver det eller inte, för att man mäter undervisning genom klassrumstid. Den docent som glömt att boka klassrum för sin handledning av doktorander blir ifrågasatt av byråkraterna på ekonomiavdelningen. Således bokas klassrum som inte används. Exemplen kan lätt mångfaldigas av alla som arbetar i en förvaltning (eller i ett företag).

3. En stor del av verksamheten är svår att mäta och dessutom saknas det kunskap om hur det man kan mäta hänger ihop med kvalitet i verksamheten. På äldreboenden kan man till exempel mäta utevistelse. De gamla körs ut på gården en viss tid vare sig de vill det eller inte.  Men sanningen är att ingen riktigt vet om detta verkligen höjer kvaliten, det vill säga om de gamla generellt upplever sin tillvaro som bättre eller sämre för att de får komma ut. Det är naturligvis en individuell bedömning. Personalen vet att gamle Per tycker om att komma ut, medan tant Ida mest sitter och huttrar. Men tar man hänsyn till Ida blir det svårare att uppnå målet om utevistelse. Och så vidare.

Oavsett om det är en höger eller vänsteridé med den omfattande målstyrnings- och utvärderingskulturen vi har i offentlig sektor har författarna av artikeln en poäng. Det finns skäl att fundera över i vilka sammanhang är det är av godo att mäta och utvärdera.  Ibland kanske det räcker att konstatera att ”så länge det inte verkar kosta orimligt mycket och alla förefaller nöjda antar vi att det är bra ”.

 

 

 

 

 

 

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.