Det är dumt att vara rädd

Eva Franchell skriver i dag i Aftonbladet om AIDS-paniken som spred sig på 80-talet. Den är ett exempel på att överdriven oro ställer till problem. Bögskräcken spred sig snabbt, och vi fick tillbaka en dos moralism vi fortfarande lider av. AIDS var visserligen farligt, men det var inte i närheten så farligt som folk lurades att tro av media och i vissa fall politiker och opinionsbildare. Man får inte AIDS av att krama någon eller gå till samma tandläkare. Först med ordentliga kyssar börjar man komma upp i risker värda att ta på allvar, men ytterst få av oss råkar börja hångla med okända människor. Gör vi det beror på det gissningsvis på att vi regelbundet är redigt fulla på krogen — ett tillstånd som innebär större risker än att smittas med HIV.

Artikeln får mig att tänka på hur media och i många fall politiker och opinionsbildare nästan dagligen försöker spela på skräck och oro. Inte en dag utan ett larm, typ.

Mig har detta lyckligtvis aldrig påverkat. Så länge jag minns har jag ryckt på axlarna åt folks oro och uppfattar människor som ängslas över saker som lite larviga. Denna attityd möts naturligtvis av kritik då och då, men jag anser att den är korrekt av flera skäl.

1. När en eventuell risk uppmärksammas i tidningen har den oftast funnits i åratal eller decennier. Om den hade varit så stor som panikmånglarna hävdar skulle vi alla varit döda eller åtminstone känt till den långt innan.

2. Risker som kräver större vetenskapliga studier för att detekteras är för små att bry sig om. Det som är farligt på allvar har vi redan åtgärdat. Kvar finns sådant som att röka, dricka sig full varje dag, klättra i Himalaya, dyka, köra motorcykel och en del andra stolleprov. Men att dessa saker innebär en förhöjd risk behöver man bara tala med några läkare och poliskonstaplar för att få veta. Inte göra en gigantisk studie.

3. Det finns en stark asymmetri som gör att risker överdrivs. Media, politiker och många företag har alla intresse av att vi är rädda. Media säljer lösnummer, politiker får uppmärksamhet och skäl att införa nya regleringar och förbud, företag levererar lösningar på påstådda problem. Läs vacciner mot fågel och svininfluensan.

4. Som individer bör vi alltid tänka på hur stor risken är på individnivå. Samhällsnivån är irrelevant för våra bedömningar. Exempelvis kommer Sverige garanterat att drabbas av terrordåd i framtiden. Vi har ju drabbats av terrordåd tidigare. Men för min del är detta ointressant när jag bedömer om jag skall vara orolig för terror eller inte: frågan för min del är hur stor risken är att jag drabbas? Därvidlag skiljer sig inte de mer spektakulära riskerna från exempelvis trafikdöd. Jag oroar mig inte för det faktum att några hundra personer dör i trafiken årligen och har heller ingen anledning att oroa mig för att ett antal personer kan dö i terrordåd eller av någon sjukdom. Vilka åtgärder som är motiverade bör styras av samma logik. Jag accepterar risken att dö i trafikolyckor för mig och andra för att få köra 120 på motorvägen. Om någon säger att lägre fartgränser räddar liv är mitt svar att det struntar jag i. Något skall vi ju dö av och det finns andra värden i livet än att överleva (evolutionärt är det inte viktigt att överleva utan att fortplanta sig – det är därför unga män tror att de är odödliga).

5. Visserligen påstår många att vår rädsla inte är rationell. Detta påstående är felaktigt. De flesta jag känner är inte rädda för häxor, onda ögat, utomjordingar eller att Sverige skall drabbas av jordbävningar. Det beror på att de vet att dessa risker är obefintliga eller små. Vore vår rädsla irrationell skulle ju folk vara rädda för vad som helst. Att folk är rädda för exempelvis att Islam skall ta över Sverige beror på att de är felinformerade.

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.