Rimligt fråga om religiösa personer tror på gud

Roland Poirier Martinson angriper i SvD folk som kritiserar religion. De är enligt honom dumma. Hens huvudargument är följande:

”Tyvärr präglas kritiken av fördomar, okunskap, irrationalitet och – sorry – dumhet. Nyss hörde jag en inspelning från en debatt mellan en katolsk präst och den framlidne Christopher Hitchens. Den senare frågade prästen, ”Tror du att Jesus är Guds son?” Prästen: ”Ja. ”Hitchens: ”Du tror verkligen det?” Prästen: ”Ja, det gör jag.” Hitchens: Du menar på fullaste allvar att han skulle vara son till Gud!?”

Den ibland briljante Hitchens var så övertygad om sin tankes förträfflighet, att han trodde att den skulle slå rot hos den som tänker tvärtom, om bara han lyckades få till intonationen. Om intelligens är att förmå betrakta världen ur olika perspektiv, då var Hitchens uppenbart seriöst dum när det handlade om religion – och många religionskritiker med honom.”

Hitchens var inte alls dum. Hans upprepade fråga till biskopen var tvärt om motiverad. Många personer som omfattar olika former av religion eller vidskeplighet tror ju inte på vad de säger. Häromveckan var jag på en yogaretreat. Där träffade jag på (minst) en person som trodde på currykryss, helande kristaller och att yogan aktiverar ”kroppens energier” och har en ”renande effekt”. Men när jag klämde dem lite visade det sig att de faktiskt inte trodde att bitar av mineral de köpt på Kungsgatan kunde bota sjukdomar genom sina ”vibrationer”. Det var bara så att i deras sociala omgivning av kristalltanter och batikhäxor hörde det till konventionen att säga sådant och låtsas som om det var rimliga påståenden.

Poängen är att det är ganska vanligt med sociala sammanhang där man tillsammans utvecklar olika konventioner kring hur man talar – där språkets funktion är rituell och meningsskapande i stället för att överföra information om fakta. Där man exempelvis säger att Jesus var guds son, eller att meditation harmoniserar kroppens ”vibrationer” med universums ”energier”. Jag deltar själv med stort nöje i sådana sammanhang utan att tro på vad som ju är uppenbara orimligheter.

Det är alltså inte alls omotiverat att fråga en biskop om han verkligen tror på allt han och kyrkan säger. Och det är inte heller orimligt att en präst säger att han inte tror. Religion har förmodligen ett värde även om dess påståenden inte är sanna.

I själva verket är världen full av ”rörelser” som består av folk som säger sig dela olika mer eller mindre bisarra föreställningar men där de flesta av dem inte i bokstavlig mening tror på dessa. I politiska sammanhang är det legio att folk håller med varandra om uppfattningar de alla vet är fel eller i vilket fall tvivelaktiga.

RPM använder till sist ett generande simpelt retoriskt trix. Han påstår att intelligens är ”att förmå betrakta världen ur olika perspektiv”, vilket kan vara riktigt. Men därifrån drar han slutsatsen att Hitchens inte klarar detta och således är dum.

Men Hitchens var naturligtvis väl förtrogen med världen ur det religiösa perspektivet. Förmodligen mer än de flesta religiösa personer. Han höll bara inte med om att det perspektivet var korrekt. Det är därför han var ateist.

Detta är inte konstigare än att jag förmodligen har mer insikter i den idéhistoriska och filosofiska basen för islamofobi, antisemitism, nationalism och rasism än de allra flesta vit-makt och counter-jihad-typer. Jag förstår deras perspektiv perfekt.

Men jag delar naturligtvis inte deras uppfattning.

Jag förvånas ofta över att RPM förfaller till så platt och simpel argumentation (texterna saknar dessutom schwung och patos eftersom han försöker låtsas vara ”resonerande”).

Men han är väl tvungen. Den som på allvar försöker vara saklig, faktabaserad och logisk när han diskuterar religion blir helt enkelt – ateist…

 

 

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.