Att smälta in kan vara bättre än att sticka ut

En vanlig föreställning är att in-och utvandring är en 1900-talsföreteelse. Innan dess bodde människor som regel kvar där de föddes på grund av tradition, fattigdom och begränsade transportmöjligheter.
Den uppfattningen är grundfalsk. Människor har i alla tider flyttat på sig. Två grupper som emigrerat i stor utsträckning ända sedan 1600-talet är skottar och irländare.
Det intressanta är att dessa båda grupper — som förefaller ganska lika kulturellt — valde helt olika strategier i sina nya hemländer.
Irländarna slog sig samman med andra irländare och bildade små irländska kolonier som vårdade sina kulturella rötter. Vi ser det än i dag som irländska pubar, firandet av S:t Patriks day och liknande. I USA är vissa yrkesgrupper eller verksamheter närmast synonymt med irländare — exempelvis poliser och fackföreningsverksamhet.
Där det finns irländare syns det att de är irländare och de syns tillsammans.
Skottar däremot valde i allmänhet att assimileras. De fortsatte att vara skottar, men slog sin inte samman med andra skottar för att odla sin särart gentemot majoritetsbefolkningen.
Det intressanta är att skottarna i genomsnitt har blivit extremt framgångsrika både socialt, professionellt och ekonomiskt i sina nya hemländer. Irländarna däremot, utmärks inte av någon anmärkningsvärd ekonomisk eller professionell framgång.
Självklart kan man inte omedelbart dra någon slutsats av dessa historiska fakta. Men det är inte orimligt att tänka sig att vad vi ser är två olika strategier som ger olika utfall. Att smälta in i omgivningen och jobba på är en bättre strategi än att offentligt odla sin etniska egenart och därigenom skapa en klyfta som måste överbryggas varje gång man skall interagera med omgivningen.

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.