Till satirens försvar mot det medvetna missförståndet

Låt oss säga att jag skriver en text som börjar på följande sätt:

”Det var ett par minuter innan vänsterpartiets styrelsemöte skulle starta. Partiordföranden strök i fantasin den mustasch hade inte hade. Just det, ingen mustasch. Det var mycket i som inte längre var som som det skulle i den kommunistiska rörelsen. Annat var det på 50-talet.

Han vaknade ur sina dystra funderingar och harklade sig:

— Kamrater, jag förklarar sammanträdet öppnat…”

Därefter följer en text som går ut på att vänsterpartiets styrelse drömmer om att kunna skicka meningsmotståndare inom och utom partiet till arbetsläger eller skjuta dem på fläcken.

Vore det en kul text? Kanske.

Vore den saklig? Absolut inte eftersom den var avsedd som satir. Satir fungerar genom att vara överdriven och samtidigt skämtsam, så att ingen kan tro att skribenten menar allvar. I ovanstående exempel skulle syftet vara att påminna om att vänsterpartiet har ett förflutet som odemokratisk rörelse som hyllade världens största massmördare, men på ett sätt som kanske når även dem som inte läser Staffan Skott och Per Ahlmark.

Men den vore som sagt inte avsedd att tas på allvar.

Den som tar en sådan text på allvar saknar antingen helt och hållet kunskaper om de senaste 2500 årens västerländska litteraturtradition eller gör sig dum för att kunna spela upp ett litet indignationsnummer:

”Moderaten Magnus Nilsson jämställer vänsterpartiets ledare med Josef Stalin! Ett lågvattenmärke utan dess like!  Är det verkligen på det viset debatten skall föras i en demokrati? Det ökar politikerföraktet och hotar demokratin! Vad säger den förnuftige Fredrik Reinfeldt om detta tilltag? Står han bakom sin partikamrat och bla bla bla…”

Ungefär detta öde drabbade en satir på Aftonbladets ledarblogg under veckan. En rad av mina fb-vänner och ofta partikamrater blev oerhört upprörda på ett sätt som antyder att de tog satiren på allvar.

De måste rimligen ha valt att göra det. Åtminstone väljer jag att tro det. Många var nämligen förtjusta i Groteskos lilla sång och dansnummer ”Allt är bögarnas fel”. Om mina vänner inte förstår satir tvingas jag till slutsatsen att deras gillande beror på att de tog texten på allvar och helt enkelt håller med om att allt ont i världen beror på de homosexuella. Det är en skrämmande tanke.

Aftonbladets satir var kanske inte roligast i världen, och säkert ett inlägg i någon form av intern maktkamp inom (s). Men den var definitivt satir. Hand upp den som på allvar tror att Aftonbladets ledarskribent menar att Ylva Johansson är jämförbar med ett par av de största krigshjältarna från Vinterkriget och Stalingrad?

Anledningen till att jag försvarar Aftonbladets satir mot att medvetet missförstås är att jag gillar satir. Det vore extremt tråkigt om alla skämt och all satir skulle försvinna därför att folk valde att låtsas som de inte förstod att det handlade om satir. Det är trots allt en politisk debattform med ett par tusen år på nacken.

Ett par personer påpekade att Aftonbladet satir var dålig. Men det är totalt ointressant. Bra satir blir naturligtvis inte immun mot att missförstås medvetet. Dessutom är min erfarenhet att bra satir snarast löper större risk att bli tagen på allvar än den dåliga. Bra satir är ofta subtil, medan dålig satir ofta är smaklös och grov.

 

 

 

 

 

 

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.