Är det stora kappvändandets tid inne?

Jag känner inte Bengt Ohlsson och vet inte mer om honom än att han är en mycket bra skribent och framgångsrik författare/dramatiker. Jag har således inte någon anledning att misstro hans motiv till den artikeln om kulturen och vänstern han begick i DN under veckan. Men jag har inte heller någon anledning att tro annat än att Ohlsson är en rätt normal människa.

Jag undrar om det är en tillfällighet att hans artikel kommer vid samma tidpunkt som en församlad journalistkår närmast vällustigt ger sig på en försvarslös Juholt, eller DN publicerar en stor artikel om Anders Borg som är, om man säger, positivt hållen. Ja, hade den varit ett examensarbete vid Nordkoreanska Journalisthögskolan skulle den utan tvekan fått MVG.

Missförstå mig inte. Jag tror det finns goda skäl för Ohlsson att skriva — till sist måste även den mest härdade aktivist bli lite generad över slussenmotståndet (uppenbarligen katalysatorn i Ohlsson s omvändelse). Det finns goda skäl att ge sig på Juholt. I huvudsak är riset på hans rygg bundet av honom själv. Det finns också goda skäl att vara positiv till Borg som finansminister.

Men det är lika självklart att journalister väljer sitt tonfall och att frekvens och amplitud när det gäller angreppen varierar. Härvidlag är den sociala dynamiken bland journalister närmast identisk med vad som händer när någon mobbas på en skolgård. Den som förefaller försvarslös blir än mer försvarslös. Alla ger sig på honom, ingen tar honom i försvar. På många skolor ställer sig även lärare och rektor på mobbarnas sida.

Jag vet inte. Men min magkänsla är att journalisterna med sin känslighet för tidsandan har uppfattat att socialdemokraterna inte längre är skolgårdens tuffaste mobbare och moderaterna offret. De inser plötsligt att sossarna inte kommer tillbaka – i vilket fall inte i sin gamla form. Vägen till att bli informationschef på ett departement eller statligt verk är inte längre att visa sossarna trohet. Tvärtom gäller det nu att smeka Alliansregeringen medhårs och slicka så gott man kan. Alla journalister vet ju att vägen till en bekvämare tillvaro och/eller hygglig lön är att bli konsult eller informationschef.

Johan Norberg konstaterade för ett par veckor sedan  att journalistkåren förmodligen aldrig varit särskilt vänster, utan mest opportunistisk. Jag tror han har helt rätt.

När det gäller Ohlsson är jag mindre säker. Han klarar sig nog på bara sin rena kompetens oavsett politisk hemvist. Men en sak tror jag kommer hända. Han är inte den sista i kulturvänstern som vänder sin kappa efter de nya vindarna. Oavsett motiv.

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.