Feltänk av DN om organförsäljning

Den 16 april kommenterar DN:s ledarsida SIFO-undersökningen som visar att 22 procent av svenskarna skulle kunna tänka sig att sälja en njure för 300 000 kronor.
DN:s ledarskribent gillar inte att en så stor andel svarat ja på frågan. Hon (eller han) frågar sig vilka ”förbehåll” som döljer sig bakom de positiva svaren. Som om det vore relevant. Om 22 procent säger sig vilja sälja en njure när SIFO ringer är det likgiltigt om det finns tänkbara situationer då de inte skulle vilja sälja. Alla rationella val är situationsberoende. Annars är de fixa idéer.
Men DN:s ledarskribent gör sig skyldig till ett än värre feltänk när de avvisar organhandel:
”Men även om vi inte var förpliktigade [av en FN-konvention] hade det varit fel [med organhandel]. Huvudsakligen för att detta marknadstänkande kolliderar med ett humanistiskt ideal. Att prissätta organ, som om individen vore en levande lagerlokal för diverse reservdelar, är inte förenligt med en sådan syn på människan.”
Lägg märke till det försåtliga utelämnandet av en specificering av vem som skall prissätta. Tanken att DN:s ledarredaktion, Socialstyrelsen eller Landstinget eller skall prissätta mina eller någon annans njurar är naturligtvis djupt stötande och kan onekligen sägas strida mot någon form av ”humanistiskt ideal” (denna blanknötta gamla klyscha).
Men vad kan vara fel med att jag sätter ett pris på mina njurar och säljer till den person jag väljer? Det har ingen utanförstående med att göra. Det är faktiskt mina njurar. Inte DN:s eller Landstingets.
Därefter vevar ledarskribenten på med metaforen om ”levande lagerlokal”. Men att det finns ett pris betyder inte att man måste sälja. Jag har en uppfattning om vad jag skulle vilja ha för en njure (och det är d-ligt mycket mer än 300 000). Men jag tror inte att jag skulle sälja till detta pris eller något annat eftersom aldrig så mycket pengar skulle kunna höja min livskvalitet särskilt mycket*. Med andra ord betyder en organmarknad inte att folk blir levande lagerlokaler – bara att de kan sälja sina organ om de har lust. Föreställningen om människor som ”levande lagerlokaler” saknar helt verklighetsförankring.
Det underliga med debatten om organmarknad är att vi accepterar att läkarna, sjuksköterskorna, läkemedelsföretagen, de medicinsktekniska företagen och administratörerna i systemet alla tjänar pengar på organtransplantationen.
Men den person som tillhandahåller organet skall av någon anledning inte få en spänn. Och att till exempel DN uppfattar denna ordning som ett nödvändigt villkor för ”humanistiska ideal”.

*Jag skulle vilja tjäna extremt mycket pengar, men det beror på att det skulle ge mig tillfredsställelse att veta att jag hade den förmågan som gav det marknadsvärdet – pengarna i sig är mindre viktiga.

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.