Är det en rättighet att få skaffa barn?

Under flera år ha vi haft en ganska känslomässig debatt i Sverige som handlar om vilka som bör få bli föräldrar. På ena sidan står olika representanter för ”HBTQ-kollektivet” och diverse allmänt livsstilsliberala personer från både högern och vänster. De menar att alla – oavsett sexuell läggning och familjebildning – bör kunna få bli föräldrar på det ena eller andra sättet.
På den andra står i huvudsak konservativa, vanligtvis med religiösa böjelser. De menar att föräldraskap i princip skall vara förbehållet heterosexuella personer i fasta förhållanden.
Ett argument i debatten är att ”det inte är någon mänsklig rättighet att få barn”. Mot det står påståendet att ”det är en mänsklig rättighet att få barn”.
Båda påståendena är fel.
Det är naturligtvis inte en mänsklig rättighet att få barn eller bli förälder. För det första måste man ju hitta någon som är beredd att ställa upp med i runda slängar 50 procent av genkoden till den nya individen, och för det andra måste man ju kunna bidra med sina egna 50 procent, det vill säga vara fertil.
Å andra sidan är det motsatta påståendet – att det inte är en mänsklig rättighet att få barn – fullständigt absurt. Det betyder ju att alla som vill ha barn måste fråga staten om lov. I en modern demokratisk rättsstat är det ju så att allt som inte är förbjudet är tillåtet, det vill säga en rättighet för medborgarna. Just här talar jag alltså inte om naturliga rättigheter utan om de rättigheter som föreskrivs i lagen.
Det förekommer tyvärr även i moderna demokratiska rättsstater att sådant som är naturliga rättigheter kränks, det vill säga sådant som borde vara tillåtet är förbjudet. Men det förekommer numera i praktiken aldrig att sådant som borde vara förbjudet råkar vara tillåtet.
Och sedan vi slutade tvångssterilisera folk i Sverige finns det i praktiken nästan inga inskränkningar på området. Så länge man är fertil och hittar någon som ställer upp frivilligt är det bara att köra på. Man behöver inte fråga staten om lov, bli scannad för genetiska defekter, sinnessjukdom eller drogmissbruk. Man behöver inte heller vara gift eller ha ett förhållande, vara rik eller hederlig. På just detta område råkar lagstiftningen vara helt konsekvent med den naturrättsliga föreställningen om självägande och kroppslig integritet.
Men det betyder inte att det är en rättighet att få barn. Men det är en mänsklig rättighet att försöka få barn.
De konservativa försöker ibland argumentera med att även barnet har rättigheter som kan komma i konflikt med föräldrarnas rättigheter att försöka få barn.
Men detta är redan löst i Sverige genom att myndigheterna generellt kontrollerar föräldrarna och barnets hemförhållanden. Det sker oavsett civilstånd, sexuell läggning, åsikter, inkomster och liknande och framför allt inte som någon form av förhandsgranskning av föräldrarnas lämplighet utifrån statistiska sannolikheter.
Varje familj kontrolleras för sig och det gör ingen skillnad om du är ensamstående mamma med en historia av drogmissbruk eller ett heteropar överläkare i Djursholm. Självklart påverkas myndigheternas vaksamhet av olika situationer, men det görs ingen skillnad i regelverket.
Således kan vi säga att i Sverige är det en rättighet att försöka skaffa barn och att barnets rättigheter tas till vara genom att myndigheterna kontrollerar att barnet tas om hand under acceptabla förhållanden.

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.