Varför Zlantanmetoaforen inte fungerar särskilt bra

Per Gudmundson skriver i dag i SvD om LO:s rapport om skillnaden mellan VD-löner och genomsnittliga arbetarlöner.

Han använder exemplet med Zlatan som har betydligt högre lön än den genomsnittlige spelaren i allsvenskan.

Exemplet hör onekligen hemma i sammanhanget eftersom LO:s hänger upp sin indignation på de rena löneskillnaderna.  Zlatanexemplet visar att det finns rättmätiga löneskillnader.

Å andra sidan har vi inom borgerligheten använt olika idrottsstjärnor i detta syfte i flera decennier utan att vi har kommit så mycket längre i debatten.

Och anledningen är den fundamentala skillnaden mellan Zlatan och börs-VD:ar. Nämligen att det är uppenbart att Zlatan gör skäl för sin lön. Han gör mål. Och alla vet att den dag han slutar göra mål kommer inkomsterna försvinna ganska kvickt.

När det gäller börs-VD:ar är kopplingen mellan lön och prestation inte alls lika tydlig. Den kan den vara, och i många fall ligger det i sakens natur att man utifrån kanske inte kan bedöma en VD:s insats. Om en VD skapar eller räddar miljardvärden är det helt rimligt att  han får en saftig del av dessa.

Men i rätt många fall förefaller VD:ar belönas trots att de misslyckas. Regeln är alltid att succé är VD:s förtjänst medan misslyckanden beror på andra faktorer.

Därför slirar alltid Zlatanmetaforen. Den fungerar egentligen bara när det handlar om entreprenörer som blir rika för att de skapat ett nytt, framgångsrikt företag. Där har borgerligheten å andra sidan inget opinionsproblem. Till och med många sossar och vänsterpartister tycker detta är i sin ordning.

Att vi har en tjänstemannaklass av VD:ar som kan berika sig på oklara grunder och kapitalägarnas bekostnad är ett problem. Men det är förmodligen ett av många problem i samhället som vi bör acceptera att leva med eftersom lösningen kostar betydligt mer än problemet.

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.