Milde himmel vad karln låter sin egocentricitet plåga sig…

Jag skriver ibland om Marcus Birro. En utmärkt författare men ett skräckexempel som expert på självpåtaget, onödigt lidande.

Nu lider han alltså över att bli gammal. Men inte över smärtor eller sjukdom eller annat. Bara över att han plötsligt upptäckt att han inte är 20 längre. Över att tiden går i största allmänhet och att just Han, den store Birro, drabbas av detta.

Det är faktiskt närmast sjukligt egocentriskt och obegripligt omoget av en person som gör anspråk på att vara någon form av kulturpersonlighet.

Allvarligt talat. Jag är 50. Jag drömmer aldrig om att vara 20, 25, 30 eller någon annan ålder. Jag är fullständigt nöjd med att vara 50, att vara fullt frisk, ha en underbar hustru, vänner, förtroendeuppdrag, kunna löpa, paddla, gå till gymmet, resa, läsa och lyssna på musik eller bara fika och flamsa med mina vänner. Ingen lovade mig att jag skulle få bli 50. Jag kan dessutom dö i morgon eller när jag cyklar iväg för att äta lunch.

Jag kommer att förlora allt. Jag kommer i bästa fall bli d-ligt gammal och till sist dö utan allt för mycket smärta, hjäplöshet och förnedring.  

Sen är jag naturligtvis fåfäng, går på gym, solar, lägger ut pengar på kläder och ger mig den på att försöka förbättra mina löpresultat trots att tiden och biologin ivrigt motarbetar detta. Men det är ju för att det är kul! Vad skall jag hitta på mer än leva?

Det är inte utan att jag tycker rätt synd om Birro. Om han kunde lära sig att leva här och nu skulle han vara mycket lyckligare.

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.