Jaha, än sen då?

Varför hatar så  många mig?

Den frågan ställer sig Marcus Birro och undrar varför han skall straffas. Till att börja med är det knappast särskilt många som hatar Birro. Men det finns en handfull knäppskallar som öser galla över honom i olika nätfora samt en eller annan ”kändis” vars vård av personligt varumärke kräver uppmärksamhet.

Jag hatar verkligen inte Birro. Tvärt om. Vi har en del gemensamt och han är en lysande författare och dramatiker.

Men han har ett drag som gör honom svårsmält. Nämligen hans egocentricitet och grandiosa självbild. Hans krönikor handlar nästan alltid om honom själv och hans känsloliv. Tonfall och formuleringar är kemiskt rena från självdistans, medan han har en närmast oändlig distans till sina läsare och sin omgivning.

Han verkar tro att han är den ende som har drabbats av tragedier, som är ledsen, känner sig otillräcklig och svag. Han verkar också tro att han är den ende som fått barn och som älskar sina barn.

Texterna ger en känsla av att om man sutte med Birro över en fika och lyssnade på honom, och dristade sig till att säga att ”ja, så där känner jag också ibland” så skulle man mötas av hans tomma blick och frågan ”Jaha, än sen då?”

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.