Det gäller att (låtsas) vara som alla andra

Jag känner några kineser som bor i Sverige. De heter sådant som Jan, Peter och Erik. Men de är naturligtvis inte alls är döpta till vanliga svenska namn. De vet att den som vill bli framgångsrik i ett samhälle bör smälta in. Ett av sätten de använder är att ta sig ett svenskt namn. Förmodligen har de fler strategier för att verka svenska i offentligheten. Riktigt kinesiska är de hemma hos familjen och med sina kinesiska vänner. Det gör dem inte mindre kinesiska, men det gör dem förmodligen mindre arbetslösa.

Amerikanen Shankar Vedantam skriver i sin bok The Hidden Brain om en skola i Kanada. Skolan är programmatiskt mångkulturell. Föräldrar, skolledning och lärare är alla med på tanken att barn från olika etnisk bakgrund och med olika hudfärg skall blandas. Barnen är inledningsvis helt ”färgblinda”. När de är sex-sju år är det en härlig blandning i lekarna på skolgården och bland gästerna på barnkalasen.

Men när barnen växer blir kamratkretsarna allt mer enfärgade och monokulturella. I tonåren har uppdelningen blivit närmast total. Misstänksamhet och fördomar spirar.

Detta är naturligtvis inte resultatet av att barn genomgår någon etnisk eller rasistisk väckelse vid en viss ålder. I stället handlar det om resultatet av tusentals mikrobeslut som över tid fattas av alla elever var för sig. Eleverna känner sig omedvetet tryggare med kamrater som liknar dem själva, föräldrar och syskonkrets. Det påverkar valet av vänner.

Samma effekt kan observeras i en annan skola. Den satsar på att överbrygga de barriärer som finns i det kanadensiska samhället på grund av tvåspråkigheten. I skolan går elever med både franska och engelska som modersmål. Undervisningen är på engelska på förmiddagen och franska på eftermiddagen. Men även på den skolan sker efterhand en spontan uppdelning beroende på modersmål. Detta trots att alla elever talar båda språken perfekt och dessutom är relativt homogena när det gäller mode, fritidsvanor, och normer.

Årmiljoner av evolution har gjort oss människor till experter på att identifiera skillnader och skapa kategorierna ”vi” och ”dom”. ”Vi” är vår flock, de vi träffar regelbundet eller som ser ut, låter och beter sig som vi. ”Dom” är alla andra.

Varje identifierbar skillnad kan ligga till grund för en uppdelning. Misstänksamheten mot ”dom” är också naturlig. Bland naturfolk är fiendskapen mellan grannstammar oftast djup och attityderna är skoningslösa. Att grannstammarna i själva verket är nära släktingar som startade egen låda för några decennier sedan är ofta okänt i samhällen utan skriftspråk och en medellivslängd kring 30 år. Även i relativt moderna samhällen där olika etniska grupper levt sida vid sida under lång tid kan fiendskapen fås att blossa upp på kort tid.

Att uppfatta det främmande eller avvikande som hotfullt är en mycket stark instinkt. Det krävs inte någon etnisk dimension eller något uppenbart skrämmande. Svart hår, ordentligt med kajalpenna, lite järnskrot i nyllet och ett par svarta jeans räcker för att vuxenvärlden skall uppleva vanliga villaungdomar från grannskapet som hotfulla.

Konsekvensen är att det multikulturella projektet har en brant biologisk uppförsbacke.

Den mest verkningsfulla strategin för integration är därför att ta efter majoriteten när det gäller kläder, språk, vanor och värderingar. Huvuddukar, slöjor, kaftaner, fez, radband, stora skägg och mustascher utgör i det svenska samhället ett hinder för integration. Stor Stetsonhatt och ormskinnsboots till mörk kostym är inte heller att rekommendera. Svart hatt, rock och korkskruvslockar går bort. Öppen sexism och allt för expressiv religiositet är inte heller bra. Detta gäller i Sverige. I andra kulturer gäller andra regler.

Men en regel är universellt mänsklig. Avvikelser skapar otrygghet och avstånd. Vill du bli integrerad, gör allt du kan för att likna majoriteten i offentliga sammanhang.

Magnus Nilsson

Be Sociable, Share!

Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är inaktiverat.

Kommentarer inaktiverade.