De senaste inläggen

Heberlein om den 7 april; finalplats som årets dummaste artikel

I mitt fb-flöde och på andra håll dyker det plötsligt upp kritik från vissa till höger som är arga över att manifestationerna (både spontana och mer eller mindre organiserade) efter terrordådet på Drottninggatan den 7 april präglades av kärlek och sammanhållning snarare än hat och hämndlystnad. Heberlein skrev en sällsynt dum artikel på området som delades och gillades.

Jag tror det är en helt felaktig inställning. Det är en styrka att majoriteten av både medborgare och politiker förmår samla sig och manifestera vad som är viktigt i ett samhälle, nämligen fredlig samexistens även när den normen utmanas av terrordåd.

Låt mig säga två saker för att inte bli missförstådd.

För det första är jag ingen d-la snällpelle som gillar allt folk säger som låter tjusigt. Jag är och har varit ytterst kritisk  mot sådana som Schyffert och Ernman, likväl som en del av mina libertarianska eller socialliberala (och moderata) vänner som ägnat sig åt godhetsposerande. Jag är en cyniker och är helt övertygad om att de har gjort ställningstaganden för att putsa sina personliga varumärken och framstå som goda.  Alternativet till godhetsposerande är förstås inte att posera med sin ondska, utan att försöka undvika att posera alls. Då inger man inte falska förhoppningar och ställer ut löften man inte kan hålla.

För det andra har jag full förståelse för alla som känner hat, ilska, förakt och liknande. Jag är mästare i genren. Och vem blir inte arg? Lägg märke till att inget av Guds bud lyder ”Du skall icke bliva förbannad!”. Alla blir arga. Jesus blev arg.

Men, ilska, hat, förakt är ingen bra grund för politiska ställningstaganden. Faktum är att känslor inte är en bra grund för politiska ställningstaganden. Inte heller ädla känslor är någon vidare ledning när det gäller politik. Förmodligen är den absoluta majoriteten av dåliga politiska beslut resultat av extremt goda föresatser. Så goda att verkligheten blir irrelevant.

Hittills har vänstern varit den tydligaste exponenten för känslor som huvudskäl för politiska ställningstaganden. Inte minst har de gillat ”vrede”, ”klasshat” och manat till kollektiva utbrott. Kravaller, stenkastning, vandalisering är en integrerad del av vänsterns politiska arbetssätt.

Men nu ser man plötsligt olika osorterade delar av högern efterlysa kravaller. Det går inte att ta miste på deras förbittring över att manifestationerna efter den 7 april inte handlade om hat och ilska.

Heberleins av många delade och gillade artikel driver tesen att det faktum att folk samlades kring enighet och kärlek snarare än ilska och förbittring är ett tecken på svaghet. Hon liknar det vid misshandlade kvinnors oförmåga att lämna sina våldsamma män:

”Två dygn efter att en man kapade en lastbil, och i akt och mening att döda så många av oss som möjligt i hög hastighet körde nedför en gågata, samlas tusentals människor på samma plats för att manifestera kärlek. Otaliga texter på temat ”kärleken övervinner allt”, ”godheten ska segra över ondskan”, och ”vi låter inte rädslan vinna” har publicerats och så många floskler har uttalats i tv-soffor och radioprogram att de kunnat fylla Sveriges samtliga bibliotek och bli över.

Man kan ju tycka att det är vackert, att det är storsint, att det är civiliserat att svara på ondska med kärlek. Man kan vända andra kinden till och man kan hoppas att de där andra, de som helt uppenbart inte är uppfyllda av kärlek till mänskligheten utan faktiskt hatar och vill det som är ont ska ta intryck och förstå att kärlek är bättre än hat, godhet vackrare än ondska. Så där har varenda misshandlad kvinna i världshistorien resonerat.”

Detta är i sammanhanget fullständigt idiotiskt.

De som gillar och delar denna text borde rannsaka sig själva och sina motiv.

 

 

 

 

 

 

Moderaternas hårda ”liberalkonservativa” motsättningen är en illusion

Debatten om ”liberalkonservatismen” i moderaterna flammar upp med jämna mellanrum. I huvudsak för att renläriga personer utanför moderaterna eller i partiets periferi behöver profilera sig och/eller att andra partier är förtjusta i sprickbildning. De som profilerar sig är i huvudsaker personer som svårligen kan kategoriseras som konservativa eller klassiskt liberala (libertarianer). Det handlar snarast om reaktionärer och anarkokapitalister vilka inte debatterar mot varandra, utan snarare var på sitt håll använder den moderata interndebatten som en förevändning att rida fram sina käpphästar.

Den senaste debatten är speciell då den avsatt inlägg från förnuftig och intressanta personer. Främst Olof Ehrenkrona, Fredrik Johansson som PJ Anders Linder.

Deras inlägg kan alla med stort nöje läsas men det är knappast meningsfullt att försöka avgöra vem som har rätt. Debatten är i sig av den naturen att det förmodligen är omöjligt.

Följande text kommer inte heller handla om dessa tre debattinlägg.

Det återkommer i andra sammanhang föreställningen om att ”liberalkonservatism” skulle innehålla en motsättning som egentligen var ohanterlig och att moderaterna förr eller senare därför kommer att splittras. En våt dröm för alla från egocentriska libertarianer, tvära reaktionärer och sura SD:are, över förgrämt självgoda folkpartister i Liberalerna till förbittrade vänsterpartister.

Men detta är en felsyn. Liberalkonservatismen som moderat ideologi är inte mer motsägelsefull än någon annan ideologi som fungerar i ett parti med ambitioner att bli mer än en sekt.

Det hela är extremt enkelt.

Den liberala delen är stödet för den demokratiska rättsstaten i vilken ingår sådant som fria val, maktdelning, lagstyre, oberoende domstolar, kontraktsfrihet, yttrandefrihet, fria media, marknadsekonomi, religionsfrihet. Den konservativa delen handlar i huvudsak om motståndet mot att med politikens hjälp försöka genomföra snabba samhällsförändringar vilket med nödvändighet betyder att man försvarar existerande institutioner. Det krävs en rätt robust kombination av principiella skäl och praktiska skäl för att med politiska medel ta bort existerande samhällsinstitutioner, försöka motarbeta traditioner och vanor eller förbjuda vissa beteenden.

Som enkelt exempel kan man säga att klassisk liberaler i moderaterna är republikaner, men inte tycker det är viktigt nog att bråka om eftersom monarkin inte direkt ställer till någon skada, medan de konservativa försvarar monarkin men sällan hörs argumentera för att dess makt skall ökas på demokratins bekostnad. Lite skämtsamt säger man att en konservativ är försvarar den samhällsordning hans företrädare misslyckades med att förhindra. Men i en föränderlig värld är detta inte så dumt. Skillnaden mellan den konservative och liberalen är att medan den konservative beklagar att utvecklingen går för fort, beklagar liberalen att den går för långsamt.

Båda är dock enade om att social ingenjörskonst generellt sett är av ondo av både praktiska och principiella orsaker. Att med lagstiftning styra människors beteende bör ske av mycket goda skäl — att skydda mänskliga fri- och rättigheter och upprätthålla de institutioner som det civiliserade samhället bygger på.

Det finns kort sagt ingen direkt ohanterlig motsättning även om många gärna vill att den existerar.

 

Om att kacka i eget bo för att bli älskad av vänstern

Ibland händer det mig att människor jag uppskattar och beundrar utvecklas i en riktning jag inte gillar. Först leder det till en känsla av obekvämlighet och irritation och efterhand till ett stadium av beslutsångest: skall jag göra ett ställningstagande, kanske skaffa mig ovänner och dessutom underminera personer som i huvudsak gör ett bra jobb, eller skall jag hålla käft? Lita på att andra tar debatten?

Svaret är oftast ja på den frågan och inte sällan försvinner problemet av sig självt.

Men om problemet inte försvinner utan eskalerar kommer jag till en punkt då jag känner att jag måste skriva för min egen sinnesfrids skull.

Detta har nu hänt. Och anledningen är inte bara att dessa personer inte tycker som jag politiskt (det gör nästan ingen) utan att jag upplever att dessa personer försöker göra sig själva lite större genom att göra andra lite mindre och kacka i eget bo trots att det underminerar den idétradition och de nätverk som hittills varit deras plattform.

I detta fallet handlar det främst om Mattias Svensson (Lidingölibertarianismens Överstepräst, Den Enda Kvarvarande Riktiga Liberalen och Den Sista Goda Människan Som Inte Är Rasist).

Han har skrivit ett antal utmärkta och uppmärksammande böcker. Nu senast en om miljöpolitik. Den är den svagaste av hans alster. Dess budskap är att miljövård inte bara måste vara förbud utan även bygger på teknisk och ekonomisk utveckling, ideella insatser och att miljöpolitik handlar om både skatter, subventioner, förbud och påbud: något som varit känt i decennier.

Den hade avfärdats som nyliberal teknikoptimism i 98 procent av svenska media om det inte hade varit för att Svensson kackar i eget bo. Boken får heta Miljöpolitik för moderater och driver tesen att moderater alltid struntat i miljön och dessutom varit klimatskeptiker. Med illa påklistrad självkritik erkänner Svensson att även han varit kättare men nu rättat in sig i ledet och blivit God och Förnuftig.

Problemet är att när Svensson var moderat och klimatskeptiker var han nästan ensam om detta. Gunnar Hökmark och andra moderater har tjatat om klimatfrågan i 30 år. Det var inte moderaterna som parti som hånade källsortering och klimathotet när Svensson var moderat — det var Svensson själv.

Moderaternas dåliga rykte i miljöfrågan kommer sig av två saker:

  1. Miljöfrågan i decennier har dominerats av kärnkraften. Miljöpolitik har varit lika med kärnkraftsmotstånd och under lång tid har moderaterna varit det enda partiet med en tydlig hållning för kärnkraft.
  2. Vidare har miljöpolitik i rätt hög utsträckning präglats av meningslös symbolpolitik och idén att Sverige skall gå före i olika sammanhang på ett sätt som varit skadligt för svensk ekonomi utan att påverka miljön det minsta. Där har moderaterna som ett modernistiskt och rationalistiskt parti ofta tagit ställning för förnuft snarare än tjusig symbolpolitik. Hittills i alla fall.

Det är självklart att båda dessa hållningar kan diskuteras, men tesen att moderaterna struntat i miljön är en myt som alla som ogillar moderater, cirka 70 procent av befolkningen och 90 procent av journalisterna, är extremt förtjust i. Och där kommer f d moderaten Svensson och verifierar att den är sann. Bra för vänstern och bra för Svensson som får sin bok hyllad på alla håll — men knappast för någon annan. Är det något som utmärker den miljöpolitiska debatten — särskilt på energiområdet — så är det bristen på rationalitet och överskottet på symbolåtgärder.

Och nu fortsätter Svensson i samma spår när det gäller romska tiggare, flyktingpolitiken och åsiktsklustret allmän tjusig godhet där problemet uppenbarligen är att inga andra uppfyller Svenssons krav på ideologisk och moralisk resning.

Man skulle ju vilja veta vilka som till exempel avses i den här artikeln som Svensson avslutar med en formulering som är närmast komisk i sin grandiositet:

”I mina värsta stunder känner jag mig som en kanariefågel i mörker och med allt mindre syre.”

Svensson har läst Zweigs Världen av igår som beskriver sammanklappningen i Tyskland inför andra världskriget. Med all respekt för tanken att det inte finns några garantier för att Sverige fortsätter att vara en demokrati eller inte kan kollapsa i nazism och folkmord, men med tanke på att 80 procent av befolkningen står bakom världens mest generösa och liberala flyktingpolitik känns jämförelsen inte riktigt relevant.

Eller denna inställsamma hyllning till kommunisten och våldsromantikern Athena Farrokhzad och hennes bisarra sommarprogram.

”Jag älskade första halvan av Athena Farrokhzads sommarprat. Lyssna igen ni som rasat och skrikit. Lyssna på någon som förbannar rasismen, gränskontrollerna, ojämlikheten. Som mött allt från vardagsfördomar till hot om våld och som hatar det. Sätter ord på en högst rättfärdig vrede.
Nej, Sverige är varken genomrasistiskt, utan välfärd eller odemokratiskt. Men heller inte bra nog. Och vem ska påpeka det om inte en poet?”

Aha. Sverige är inte ”bra nog” för att vi har gränskontroller? Och så är vi inte — erkänner Svensson —  ”genomrasistiska” eller ”odemokratiska”.

Detta är naiv och självbespeglande inställsamhet på syra. Det är alltså okey att vara kommunist och antidemokrat för att man på några punkter delar Svenssons kritik mot Sverige?

Om det vill Svensson ”samtala” (som om Farrokhzad skulle vilja samtala eller i så fall ta till sig åsikter som skulle krossa hennes karriär):

”Jag vill samtala för att vinna Athena Farrokhzad och alla andra som tänker som hon för liberalismen; för demokrati, marknader, öppenhet och mångfald. Det gör mig uppriktigt bedrövad att vi som säger oss värna dessa värden har kunnat förlora en generation människor med frihetslängtan och avsky för förtryck, rasism och orättvisor? Hur kan vi vinna dem? Och vilka hamnar vi med om vi inte gör det?”

Plötsligt har han trollat fram ett ”vi” som har ”förlorat en generation”. Men i början av artikeln fanns det inget ”vi” utan Svensson som läxade upp de som var upprörda över Farrokzhads öppna demokratiförakt: ”…ni som rasat och skrikit.”.

Man ser tydligt strategin. Svensson söker sig mot värmen och TV-sofforna man är utestängd från som liberal. Den första flirten var med Mp som hyllades för sin inställning i friskolefrågan och ett par andra sympatiska uppfattningar i foliehattsträsket av skatter och regleringar, sen påhopp på moderaterna för (en påhittad) ståndpunkt i miljöfrågan och till sist någon form av flirt med vänstern och avståndstagande från alla inte delar Svenssons uppfattning när det gäller flyktingpolitiken. Att det finns ”gränskontroller”.

Svenssons uppfattning är för övrigt oklar. Retoriken antyder att han är för fri invandring rakt in i bidragssystemen — bort med gränskontroller, transportöransvar, visumtvång, asylutredningar — som ett sätt att få välfärdsstaten att kollapsa och friheten växa. Men gissningsvis är det inte så. I vintras hade Svensson extremt hög moralisk svansföring när det gällde tiggande romer, men på en direkt fråga om vad man borde göra hade han egentligen inga svar.

Det viktiga var snarast att frågan om hur man skall hantera det faktum att folk bygger tältläger på Sveavägen och bajsar i parkerna kunde utdefinieras som ond.

När jag ändå är igång vill jag också nämna Mattias Lundbäck som skriver på samma tema. Det finns liberaler som inte håller måttet. Problemet är att Lundbäck inte nämner vare sig namn eller citerar någon text som stöder hans tes att liberaler har drabbats av  någon form av nationalstatsmysticism. Det vore ju kul att få något exempel på detta oerhörda?

Dessa texter kuggar in i en tidigare tes som drivs av vänstern och vissa socialliberaler, att borgerliga ledarsidor har gjort en förflyttning mot nationalism och förespråkar samarbete med SD.

Men inte detta kan beläggas. Typisk är Ola Larsmo som ger sig på SvD:s ledarsida och Tove Lifvendahl utan att kunna belägga sin tes. Han hänvisar till Håkan Holmberg på UNT som i sin tur har medvetet missförstått Lifvendahl för att kunna angripa henne. Så sitter vänstern i sin ideologiska ekokammare och citerar varandras lögner.

Frågan är vad liberaler har för intresse av att stödja denna verksamhet mer än att putsa på egna personliga varumärket och hoppas att få tas in i den mediala vänstervärmen?

 

 

 

Man behöver inte avsky religion för att man är ateist

Ser ofta mer eller mindre förvirrade uppfattningar om ateism.

Min uppfattning om vad ateism är och vad som är en rimlig hållning till religion när man är ateist är följande:

1. Ateism är ingen tro. Det är en naturvetenskapligt grundad övertygelse om att det inte finns någon övernaturlig varelse som har skapat universum, står över naturlagarna och bryr sig särskilt om människans handlingar och välgång. Det finns inte heller något liv efter döden, himmelrike, varelser som andar och spöken eller andra övernaturliga fenomen. Formellt sett går detta inte att bevisa, men det är lika irrelevant som att det inte går ett motbevisa existensen av tomtar, troll, enhörningar och marsianer. Den som är ”agnostiker” bör i logikens namn på allvar hålla det öppet att även sådana fenomen verkligen finns. Att vara agnostiker är således en orimlig hållning även den förefaller lite småtjusig.

2. En ateist tror inte att ”vetenskapen kan förklara allt”. Vi kommer aldrig få allt förklarat eller ha all kunskap. Och framtiden kommer att bjuda på en ständig ström av nya fantastiska insikter som vi idag inte kan föreställa oss. Men ingenting av detta är en anledning att fabulera ihop övernaturliga väsen för att få en förklaring. Vi kommer aldrig att förstå eller veta alla. Punkt slut.

3. En ateist tycker inte illa om människor för att de är religiösa. Ateismen har att göra med fakta. Inte med omdömen. Det är ok att ha fel om det inte skadar andra.

4. Ateister avvisar inte religiösa traditioner och föreställningar. Människans historia är full av okunskap och felaktiga föreställningar. Det är inget man kan ändra på eller som är meningsfullt att fördöma. Även i framtiden kommer många människor att ha behov av den trygghet som ligger i olika typer av illusioner.

5. Ateister avvisar inte det mänskliga behovet av olika former av ritualer och accepterar som sagt att en stor del av vår tillvaro präglas av en traditionell, förvetenskaplig världsbild.

6. En ateist tar strid när religiösa personer gör anspråk på att ha tolkningsföreträde i vetenskapliga, etiska eller existentiell frågor med hänvisning till sin religiösa tro eller religiösa dogmer.

7. En ateist accepterar inte att människor på grund av sin religiösa tro kräver särbehandling eller särskilda hänsyn av en art man inte skulle acceptera från den som bara hänvisar till tycke och smak.

8. En ateist är konsekvent. Han accepterar inte heller andra irrationella föreställningar som nazism, kommunism, rasism eller vetenskapligt uppenbart orimliga idéer som homeopati, kristallhealing mm.

 

Tio dagars meditation rekommenderas varmt

Har tillbringat tio dagar på vipassanameditationscenter i Ödeshög.

Några reflektioner.

Det var en kurs i en särskild meditationsteknik, inte en retreat. Ungefär fyra timmars gemensam meditation per dag, plus enskild meditation om man orkar. Därtill kanske två timmars instruktion per dag. Varje dag ny kunskap och nya utmaningar. Nästan ingen teori, bara praktiskt träning i meditationstekniken.

Total tystnad utom instruktioner och frågor till lärarna. Inga böcker, inget anteckningsmaterial, telefoner, internet eller ens promenader utanför området var tillåtet. Man skriver under på minst tre ställen och ger flera löften att stanna alla tio dagarna. Jag låste in telefon mm i bilen och lämnade bilnyckeln till kursledningen. I princip är det bara att säga till så kan man lämna centret. Man blir inte stämd.

Meditationstekniken är buddhistisk i grunden men rensad på allt religiöst innehåll. I centret finns ingenting av det new age-artade tingeltangel som man annars ser på vanliga retreatcenter med meditation och yoga på programmet. Inte en bild, inte en staty, inte ett citat, ingenting. Deltagarna måste också lämna ifrån sig alla eventuella amuletter och liknande med någon form av religiöst innehåll. Under tiden på centret får man inte be, meditera med någon annan teknik, yoga, dansa eller göra något med karaktär av ritual eller koppling till religiösa traditioner. Män och kvinnor strikt åtskilda och klädseln skall vara återhållsam, typ: långbyxor, tröja med långa ärmar och inga tröjor med uppseendeväckande tryck.

Syftet med dessa regler är att deltagarna skall kunna koncentrera sig 100 procent på meditationen. Det sägs tydligt att man inte har något emot andra tekniker, ritualer, filosofier eller liknande men att det just under kursen skall råda full koncentration på vipassana.

Till saken hör att man inte betalar något. Ingen skickar någon faktura. Man uppmanas att ge en donation efter kursen om man uppfattar att det man lärt sig är värdefullt. Kurskostnaden per deltagare är ungefär 2000 kronor, så donerar man 4000 har man gjort en hygglig insats. Det är inte mycket för tio dagar.

Varför skall man åka på meditationskurs med så krävande förhållanden?

Två skäl. För det första är det ett bra sätt att verkligen fördjupa sin meditation, givet att man redan mediterar.

För det andra är det en intressant upplevelse att vara utan all distraktion och göra något riktigt mentalt krävande.

Om det bara handlar om att man vill börja meditera skulle jag inte rekommendera kursen. Börja med något softare. ”Mindfullness”, en sorts enklare variant av vipassana, lärs ut i församlingshem, på gym, yogaställen. Retreatcenter med mys, god mat, pling-plong-musik, rökelse och buddhabilder i hörnen har ofta meditationskurser. Det finns bra böcker på området, instruktioner på youtube, appar o s v. Den som inte har en tuff ”all in-mentalitet” har all anledning att börja i mys-, trivsel- och komfortsektorn. Lidande har inget egenvärde i meditation.

Man kan se det så här: En motionslöpare behöver inte någonsin ta sig till det stadium att fortsatt utveckling kräver intervaller med nära-döden-upplevelser för att det skall vara meningsfullt att motionslöpa. På samma vis är det inte nödvändigt att anstränga sig supermycket för att det skall vara meningsfullt att meditera. Det är svårt nog att komma ut på tre joggingrundor i veckan, analogt är det överraskande svårt att få till en rutin med 20 min meditation per dag. Det tog mig ett par år att få stabilitet.

Men förr eller senare kommer man i alla verksamheter till en punkt där fortsatt utveckling kräver en ordentlig insats. Då är 10 dagar vipassana en riktigt bra idé.

Eller, som sagt, bara för att man vill testa hur det känns att göra något riktigt annorlunda. Utmaningar har ett egenvärde.

Hur kändes det att gå kursen och vad blev resultatet. Ja, det är naturligtvis hårt att meditera så mycket om man normalt sett ligger på 20 minuter om dagen. Upplevelsen varierar mellan känslor av lugn och lycka till yttersta uttråkning och rastlöshet. Det gäller hela vistelsen. Tidvis fantastiskt, tidvis extremt tråkigt. Men, vilket är viktigt, man dör inte av att ha tråkigt. Det är ingenting som motsvarar ångest eller fysisk smärta. Att ha tråkigt är också intressant: exakt vad är det som gör att det innevarande ögonblicket måste passera och tid utan yttre distraktion är plågsam? Jag talar ju inte om otillfredsställda behov: man kan vara helt och hållet mätt, varm, torr, utsövd  och ligga på en utmärkt säng eller sitta med vacker utsikt och ändå känna uttråkning. Varför har man tråkigt?

Resultatet vet jag inte ännu. Men det är klart att jag mediterar mer (dock inte de två timmar om dagen som rekommenderas…). Jag ligger på mellan 30 och 45 minuter. Meditationen är också bättre i meningen att jag blivit bättre på att koncentrera mig.

Att ha fått tillgång till en konsekvent och bra teknik med en rik tradition och stort nätverk är också viktigt.

Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd. Jag kommer med största sannolikhet åka på en ny tiodagarskurs om ett år.

Jag rekommenderar det till alla som har ett seriöst intresse av att fördjupa sin meditation, men inte för rena nybörjare.

 

 

 

 

 

Minne från Grekland — eller ”hur många lyxbilar har en svensk stadsdelsnämndsordförande?”

Året är kanske 1989 eller 1990.

Jag är vice ordförande i en europeisk politisk studentorganisation, EDS. Vi har konferens i Aten. Många ungdomar från hela Europa. Allmänt trevligt, men också upplivande mygel och voteringsstrider. Då handlade det om liv och död. I dag kan jag inte minnas varför det var viktigt.

På kvällen skall vi äta middag på en restaurang i något hörn av Aten. Den lokale borgmästaren som tillhör den arrangerande studentorganisationens moderparti bjuder. Vinet flödar. Tzatzikin tar aldrig slut.

Borgmästarens, som egentligen inte var borgmästare utan stadsdelsnämndsordförande, är inte där. Han förväntas komma vid 21:00-tiden för att hålla ett litet tal och för att vi skall få ta bilder med honom.

Vid 23:00 kommer han.

Två timmars försening är inte konstigt. Inte i Grekland.

Det som slår oss svenskar är hur karln anländer.

Tre mercedesbilar. Svarta.

Kanske sex-sju personer kliver ur bilarna och sveper in i restaurangen. Alla i svarta kostymer. Stadsdelsnämndsordföranden går först. Han bär sin paletå ledigt över axlarna. När han kommer in i lokalen tar en av männen av honom rocken med en snabb rörelse: han har gjort det många gånger förut.

En stadsdelsnämndsordförande med mercedesbilar och entourage. Här är en av förklaringarna till Greklands ekonomiska kris. Mentaliteten hos politikerna av grandiositet och verklighetsflykt.

Man skall komma ihåg att en stor del av EU:s politiker också har varit på konferens i Grekland. De är i min ålder. De minns.

Klart de är lite misstänksamma — inte mot grekerna, men mot grekiska politiker och deras villighet att byta beteende.

 

 

 

Den som tror att ekonomi ”bara är värderingar” skall ta en titt på hyresmarknaden i Sverige

Då och då stöter jag bland bekanta och i den övriga samhällsdebatten på uppfattningen att ekonomi ”inte är en vetenskap” eller ”egentligen bara värderingar”: man skulle kunna få ett helt annat samhälle om folk bara kunde lära om och inte sitta fast i det ”nyliberala paradigmet”.

På det första påståendet är sant bara om man menar att, typ, fysik är den enda vetenskapen: man har precision i förutsägelser ner på till N:e decimalen även i enskilda fall. Vi vet var planeten mars kommer att befinna sig om ett år. Om vi hoppar ut genom fönstret vet vi hur snabbt vi accelererar och när vi slår i backen på tiondels sekunden när. Detsamma gäller alla människor på alla platser i alla tider.

Så är det inte med ekonomi, men inte heller med psykologi, sociologi, eller ens med ingenjörsvetenskapen. Där tvingas man arbeta med antaganden och statistiska samband. Vi vet ungefär hur det blir på bred front, men osäkerheten är stor och det är närmast omöjligt att säga något om enskilda fall.

I Sverige har vi dock ett mycket bra ”naturligt experiment”. Nämligen bostadsmarknaden. I fem decennier har vi i Sverige med massivt stöd från etablissemanget (alla partier från höger till vänster), med tillgång till alla i en demokrati acceptabla medel (skatter, subventioner, förbud, påbud, propaganda, ren mobbning av oliktänkande) och landets bästa tänkare inom bostadsproduktion, samhällsplanering, politik, ekonomi, sociologi och psykologi, försökt upphäva sambandet mellan pris, tillgång och efterfrågan på hyresrätter. Man kan nog säga att Sverige har gjort för reglering av bostadsmarknaden det USA gjorde för rymdfarten.

Skillnaden är att USA lyckades. De satte folk på månen.

Vi däremot ställde till exakt det kaos och elände som de marknadsekonomiska teorierna förutsade.

Hade vi beskrivit den svenska hyresregleringen (ja, det är en reglering även om den gamla politiska prisregleringen är borttagen) för Adam Smith skulle han inom loppet av 30 sekunder kunnat ge svar på vilket resultat vi hade fått. Överkonsumtion, underskott, svartmarknad.

Bara värderingar?

 

 

Efter 500 000 år — äntligen en god och humanitär religion

Jag är ateist. Men ändå går jag i kyrkan. Oftast i Katarina kyrka på söder. Prästen Olle Carlsson har en sällsynt förmåga att fylla kyrkan. Ett av skälen till att jag går i kyrkan är att bön- och meditation ingår i det tolvstegsprogram jag deltar i sedan över 14 år. Elfte steget är för mig kärnan i ett ”leva i programmet” som man säger.

Svenska kyrkan tappar medlemmar. Det är inte konstigt. Det är ungefär som att SJ tappar resenärer. Om staten genom någon form av gynnande lagstiftning har garanterat marknaden i sekler eller decennier kommer man tappa när den lagstiftningen luckras upp eller tas bort. Det är ett skäl.

Men samtidigt läser jag att katolska kyrkan ökar sitt medlemstal i Sverige, om 22 pingstpastorer som skriver artiklar om att homosexualitet är synd, dragningskraften i en mer radikal tolkning av Islam och även framgångarna för SD.

Jag tror det hänger ihop.

Svenska kyrkan minskar för att den inte erbjuder en tillräckligt stark känsla av grupptillhörighet. Kategorierna ”vi och dom” och den underbara känslan av att vara en del av en grupp är absolut fundamental del av vår evolutionära setup.

Utan andra människor är individen död inom ett par dygn.

Så har det varit större delen av människans historia. Stenåldersmannen klarade sig ensam ett litet tag, men han hade eld, värmande kläder, vapen. Förmodligen kunde en stenåldersmänniska träffa ett djur med en sten på 30 meters håll. Hårt. Kanske hade han en pilbåge eller spjut med flintspets eller härdad i eld. Det är en mycket hög nivå av tekniskt kunnande som plötsligt gör människan mer dödlig än ett lejon.

Att det moderna samhället tillåter oberoende av andra människor är en illusion: jag kanske är socialt ensam, men när jag går till matvaruaffären och köper mat drar jag nytta av samarbetet med miljoner människor genom marknadsekonomin och samhällsordningen. Men min lätt modifierade afrikanska aphjärna uppfattar inte det. Det är för abstrakt. Det är därför jag kan vara mitt i en storstad och känna mig totalt ensam.

I det moderna samhället är vi teoretiskt sett oberoende av gruppen för att överleva. Man kan jobba, försörja sig, ha ytliga kontakter med bekanta. Men för de allra flesta av oss är detta inte tillräckligt. Evolutionen kräver känslan av tillhörighet,.

Behovet av samhörighetskänsla är fundamental. Människans medfödda aggressivitet är också fundamental. Aggressivitet är en viktig del i känslan av gruppgemenskap. Vi älskar som individer, men vi hatar i flock. Det är därför det inte existerar någon supporterklubb med namnet ”Supportrar utan gränser” som samlar människor som bara gillar fotboll utan att bry sig om lagtillhörighet. En supporterklubb bygger på känslan av gemenskap som i sin tur förstärks av fientligheten mot andra grupper. Några slåss på riktigt och till och med dödar varandra, men även smårunda datakonsulter med småbarn och miljöbil står på läktaren och vrålar ut sitt hat mot det andra laget och deras supportrar (av vilka han inte har träffat på någon personligen).

”Vi mot dom” är helt enkelt en fundamental känsla och drivkraft (den är också kopplad till manlighet, men inte helt och hållet, och det är en annan historia). Det var inte många år sedan man i den offentliga debatten kunde uppleva riktig (men såvitt känt aldrig fysisk) aggression mellan människor som använde PC respektive Mac. Beatles eller Stones. Elvis eller Cliff Richard. Punkare mot skins mot rastafaris. Till och med i den akademiska världen förekommer förbittrade doktrinstrider mellan olika ”skolor”: man slår inte varandra på käften, men är fullt beredd att ljuga och mygla och förstöra motståndarnas karriärer och liv.

I det moderna samhälle är känslan av tillhörighet en bristvara och den organisation som kan erbjuda känslan av tillhörighet förstärkt av aggression mot andra grupper har ett starkt säljargument.

SD erbjuder konflikten mellan en hotad svenskhet och invandrarna eller ”muslimerna”, som i sin tur utgör en utmärkt måltavla genom att ha en liten men synlig minoritet med radikalisering och hat mot USA, Israel och kristna på programmet. Islam har dessutom sin egen konflikt av den typen och ägnar sig för tillfället åt sin egen variant av 30-åriga kriget.

Frimicklarna och katolikerna erbjuder också känslan av vi mot dom. Man nästan spricker av egenrättfärdighet jämfört med bögarna, flatorna, ”abortförespråkarna” och det moderna, sekulära samhället. Förvisso erbjuder man kärlek och förlåtelse: man bara för dem som anpassar sig. De andra kommer brinna i helvetet. Ingen kan ta miste på den milda tillfredsställelse som den insikten för med sig hos de troende.

Och mot allt detta står svenska kyrkan, eller i vilket fall Olle Carlsson, med sitt budskap av total ödmjukhet. Gud och Jesus älskar och förlåter alla. Ateister, katoliker, judar, muslimer, bögar och flator, missbrukare, köttätare och veganer, onda och goda. Vare sig man vill ha kärlek och förlåtelse eller inte (det kostar ju inget att bli älskad och förlåten). Alla är välkomna. Oblaten är glutenfri, vinet är druvsaft (om den är ekologisk framgår inte…) och vill du inte ta nattvarden blir du förlåten ändå. Där i hörnet står en person som kan be för dig om du vill. Vi frågar inte och vi fördömer inte…

Kort sagt har man äntligen kommit fram till en civiliserad religion som inte bygger på känslor grundande på årmiljoner av evolutionär kamp. Det är en svaghet när det gäller att sälja, men också imponerande.

Och om de bara kunde sluta vara kommunister på huvudkontoret skulle jag gå med igen…

 

 

Jag är en monologman — men det är f-n inte mitt fel!

Jag är en monologman kommer jag på när jag läser Emma Stenströms numera några veckor gamla krönika i DI.

(Den länkade artikeln ännu inte tillgänglig utan prenumeration)

Men i korthet skriver Emma Stenström om de s k ”monologmännen”, gubbar som vid middagar tråkar ut henne med sitt eviga snack om sig själva.

De ställer inga frågor till henne om henne. Hon funderar på att berätta om sig själv, sitt yogande, sina studenter på Handels eller annat. Men hon låter bli.

Väljer att vara tyst.

Gubbarna mal vidare.

Självklart rätt plågsamt.

Här ställer man sig dock frågan varför Stenström inte bara själv pladdrar på. Kan inte kvinnor prata utan att få frågor? Det kan ju uppenbarligen män.

Dessutom vet en man att det oftast inte hjälper att ställa frågor.

Jag har personligen varit i de stackars monologgubbarna situation ett antal gånger. Bordsdamen tiger.

Jag ställer dock frågor. Men oftast hjälper det som sagt inte.

Får relativt korta svar.

Vad jobbar hon med? Hon svarar företagsnamnet. Tränar hon någonting? ”ja, går på SATS”. Intressen? ”Gillar att laga mat”. Bio, böcker? Hon svarar med ett par titlar. Reser något? ”Ja, gillar New York”. Vad gör du där? ”Shoppar”. Hur känner hon värdparet? ”Pluggade tillsammans”. Bor hon i Stockholm. ”Nej, Enköping”.

Någonstans där ger jag upp. Börjar berätta om kommunpolitik, frihandel, vattenkraft, styrketräning, meditation, senaste resan till tjottaheitiland, böcker jag läst om integrationspolitik, mina åsikter om kulturdebatten. Hela tiden med öppningar mot det generella, något för bordsdamen att hänga på. Men det hjälper inte.

Hon svarar enstavigt. Sju av tio middagar får jag hålla låda om det inte skall bli tyst.

Visst, det kan bero på att jag är en gammal gubbe som inte är så intressant. Att unga kvinnor som får mig till bordet mest moltiger och förbannar sitt bittra öde har jag stor förståelse för.  Men det är rätt sällan jag hamnar med 23-åringar. Mina bordsdamer är i runda slängar i min ålder.

Jag är dessutom en rätt snygg gubbe, luktar gott, är inte full. Och framför allt skall vi ju inte gifta oss. Vi skall konversera på en middag. Hon kan väl stå ut att vara trevlig i några timmar även mot andra än Eros Ramazotti?

Min erfarenhet är kort sagt att man som man ofta hamnar i läget att kvinnor, även med hög utbildning, inte vet hur man konverserar, eller att de på något sätt uppfattar det som bordsherrens uppgift att prata.

Jag tar den uppgiften på allvar efter bästa förmåga. Det är naturligtvis en begränsning i sammanhanget att inte vara rockstjärna, stridspilot eller internationell äventyrare.

Men jag har en känsla av att en eller annan av de där kvinnorna sitter med nån väninna dagen efter och ondgör sig över den där gubben som bara pratade om sin tråkiga kommunalpolitik och gamla böcker om kejsar Augustus och paleontologi.

 

Upprördheten beror på vår barnsliga syn på demokrati

Har inte deltagit i debatten om decemberöverenskommelsen. Är den bra eller dålig? Säger som Zhou Enlai om franska revolutionen: ”Det är för tidigt att säga”.

Men folk verkar ofta vara upprörda över två saker. Dels att decemberöverenskommelsen medger att en minoritet regerar landet, och dels att de uppfattar att den har tillkommit enbart för att hålla riksdagens tredje största parti utanför allt inflytande.

I båda fallen beror upprördheten till stor del på den naiva, för att inte säga dagisartade, synen vi i Sverige har på demokrati.

Nämligen inte den möjligen cyniska, men riktiga, åsikten att demokratins värde är att man kan byta regim utan blodspillan. I stället har vi svenskar fått lära oss att demokratin legitimerar beslut genom att folkmajoritetens representanter bestämmer och att resultatet av demokratiska processer alltid förtjänar att tas på allvar, oavsett hur dumt det är. Vidare att öppen debatt och allas rätt att ha åsikter och bli respekterade är närmast heligt.

Och så har vi  plötsligt kommit i ett läge där folk förväntas acceptera att en minoritet skall bestämma för att Riksdagens tredje största parti skall hållas utanför inflytande samt att dess företrädare inte ens går att tala med, än mindre respektera.

Missförstå mig inte. Jag har inga invändningar mot detta, mer än att det är skandal att inte Vänsterpartiet utsätts för samma behandling som SD.

Men det är knappast förvånande att många blir upprörda när riksdagens majoritet beter sig stick i stäv mot vad vi alla fått lära oss att demokratin handlar om.