De senaste inläggen

Det är svårare än man tror att få fram bostäder

Regeringen aviserar ny flyktingpolitik. Den har karaktären av idiotstopp, vilket är självklart: den som ägnar sig åt verklighetsfrämmande önsketänkande i ett decennium kan sällan genomföra långsiktiga och förnuftiga åtgärder när verkligheten gör sig påmind.

Vad som nu har hänt är resultatet av ett synnerligen vanligt feltänkt. Nämligen att man tror att pengar är samma sak som resurser.

Under lång tid, långt innan penningfrågan blev akut, saknades resurser för den flyktingpolitik regeringen drev (med alla andra partiers stöd). Inte pengar. Sverige har gått om pengar och vi kan låna. Det är inte alls orimligt att låna till investeringar, vilket flyktingmottagning är. Men på lång sikt.

Det är så här. Man kan inte bo i pengar eller värma sig med digitala kontoutdrag.  Man måste bo i hus. Ett land, även ett av världens rikaste välfärdssamhällen, har ungefär så många bostäder som det behövs för invånarna. Inget land har typ 10 procent lediga bostäder. En hyreslägenhet kostar cirka 3 miljoner att producera och kanske 40 000 per år för driften. Månadshyra kring 12 000 sek för en vanlig trea.

Man kan få ner kostnaden en aning genom att välja billigare material och lite annat, men det går ju inte att bygga hus som ramlar ihop, saknar hissar, har trapphus där man inte kan ta ner en bår eller upp en säng, saknar tvättstuga, parkeringsplatser mm. Man kan strunta i lite bullerregler, men knappast i fjärrvärme, el, vatten och avlopp. Nya bostäder måste också betala den lokala infrastrukturen. I Sverige har vi asfalterade vägar, cykelbanor, gatlyktor, dagvattensystem, skolor, förskolor, vårdcentraler.

Låt oss säga att vi kan landa på 2 miljoner för en trea. Det spelar mindre roll för det kommande resonemanget. 10 000 flyktingar som får uppehållstillstånd (två veckors mottagning) kräver kanske 5 000 lägenheter. Det är 10 miljarder. 100 000 flyktingar betyder 100 miljarder. Till en kundgrupp som inledningsvis inte kan betala.

Och hur man än gör tar det ett par-tre år att bygga 50 000 lägenheter. Sverige har redan bostadsbrist och det finns inte resurser att bygga så mycket snabbare än vad som  hittills har krävts. Ett land har ungefär så många bostäder som krävs för befolkningen, men också ungefär så stor kapacitet att bygga som brukar krävas.

Det finns de som talar om att man enklare borde kunna bygga om lager-, industri-, kontors- och affärslokaler till bostäder. De har definitivt rätt.  Men det handlar mer om coola och ofta svindyra speciallösningar för unga singlar med projektledarjobb (hon linjalklippt lugg, han väloljat talibanskägg) inte om tusentals lägenheter för vanliga familjer.

Förvisso lever vi inte i en statisk värld. Det går att skaffa mer resurser och bygga fler bostäder. Men det tar tid och framför allt är frågan vem som skall betala. De flyktingar som kommer nu kan antas vara i hög grad bidragsberoende under mycket lång tid.

Bostadsfrågan kommer förmodligen att vara ett allvarligt  problem under hela återstoden av min livstid.

Om att kacka i eget bo för att bli älskad av vänstern

Ibland händer det mig att människor jag uppskattar och beundrar utvecklas i en riktning jag inte gillar. Först leder det till en känsla av obekvämlighet och irritation och efterhand till ett stadium av beslutsångest: skall jag göra ett ställningstagande, kanske skaffa mig ovänner och dessutom underminera personer som i huvudsak gör ett bra jobb, eller skall jag hålla käft? Lita på att andra tar debatten?

Svaret är oftast ja på den frågan och inte sällan försvinner problemet av sig självt.

Men om problemet inte försvinner utan eskalerar kommer jag till en punkt då jag känner att jag måste skriva för min egen sinnesfrids skull.

Detta har nu hänt. Och anledningen är inte bara att dessa personer inte tycker som jag politiskt (det gör nästan ingen) utan att jag upplever att dessa personer försöker göra sig själva lite större genom att göra andra lite mindre och kacka i eget bo trots att det underminerar den idétradition och de nätverk som hittills varit deras plattform.

I detta fallet handlar det främst om Mattias Svensson (Lidingölibertarianismens Överstepräst, Den Enda Kvarvarande Riktiga Liberalen och Den Sista Goda Människan Som Inte Är Rasist).

Han har skrivit ett antal utmärkta och uppmärksammande böcker. Nu senast en om miljöpolitik. Den är den svagaste av hans alster. Dess budskap är att miljövård inte bara måste vara förbud utan även bygger på teknisk och ekonomisk utveckling, ideella insatser och att miljöpolitik handlar om både skatter, subventioner, förbud och påbud: något som varit känt i decennier.

Den hade avfärdats som nyliberal teknikoptimism i 98 procent av svenska media om det inte hade varit för att Svensson kackar i eget bo. Boken får heta Miljöpolitik för moderater och driver tesen att moderater alltid struntat i miljön och dessutom varit klimatskeptiker. Med illa påklistrad självkritik erkänner Svensson att även han varit kättare men nu rättat in sig i ledet och blivit God och Förnuftig.

Problemet är att när Svensson var moderat och klimatskeptiker var han nästan ensam om detta. Gunnar Hökmark och andra moderater har tjatat om klimatfrågan i 30 år. Det var inte moderaterna som parti som hånade källsortering och klimathotet när Svensson var moderat — det var Svensson själv.

Moderaternas dåliga rykte i miljöfrågan kommer sig av två saker:

  1. Miljöfrågan i decennier har dominerats av kärnkraften. Miljöpolitik har varit lika med kärnkraftsmotstånd och under lång tid har moderaterna varit det enda partiet med en tydlig hållning för kärnkraft.
  2. Vidare har miljöpolitik i rätt hög utsträckning präglats av meningslös symbolpolitik och idén att Sverige skall gå före i olika sammanhang på ett sätt som varit skadligt för svensk ekonomi utan att påverka miljön det minsta. Där har moderaterna som ett modernistiskt och rationalistiskt parti ofta tagit ställning för förnuft snarare än tjusig symbolpolitik. Hittills i alla fall.

Det är självklart att båda dessa hållningar kan diskuteras, men tesen att moderaterna struntat i miljön är en myt som alla som ogillar moderater, cirka 70 procent av befolkningen och 90 procent av journalisterna, är extremt förtjust i. Och där kommer f d moderaten Svensson och verifierar att den är sann. Bra för vänstern och bra för Svensson som får sin bok hyllad på alla håll — men knappast för någon annan. Är det något som utmärker den miljöpolitiska debatten — särskilt på energiområdet — så är det bristen på rationalitet och överskottet på symbolåtgärder.

Och nu fortsätter Svensson i samma spår när det gäller romska tiggare, flyktingpolitiken och åsiktsklustret allmän tjusig godhet där problemet uppenbarligen är att inga andra uppfyller Svenssons krav på ideologisk och moralisk resning.

Man skulle ju vilja veta vilka som till exempel avses i den här artikeln som Svensson avslutar med en formulering som är närmast komisk i sin grandiositet:

”I mina värsta stunder känner jag mig som en kanariefågel i mörker och med allt mindre syre.”

Svensson har läst Zweigs Världen av igår som beskriver sammanklappningen i Tyskland inför andra världskriget. Med all respekt för tanken att det inte finns några garantier för att Sverige fortsätter att vara en demokrati eller inte kan kollapsa i nazism och folkmord, men med tanke på att 80 procent av befolkningen står bakom världens mest generösa och liberala flyktingpolitik känns jämförelsen inte riktigt relevant.

Eller denna inställsamma hyllning till kommunisten och våldsromantikern Athena Farrokhzad och hennes bisarra sommarprogram.

”Jag älskade första halvan av Athena Farrokhzads sommarprat. Lyssna igen ni som rasat och skrikit. Lyssna på någon som förbannar rasismen, gränskontrollerna, ojämlikheten. Som mött allt från vardagsfördomar till hot om våld och som hatar det. Sätter ord på en högst rättfärdig vrede.
Nej, Sverige är varken genomrasistiskt, utan välfärd eller odemokratiskt. Men heller inte bra nog. Och vem ska påpeka det om inte en poet?”

Aha. Sverige är inte ”bra nog” för att vi har gränskontroller? Och så är vi inte — erkänner Svensson —  ”genomrasistiska” eller ”odemokratiska”.

Detta är naiv och självbespeglande inställsamhet på syra. Det är alltså okey att vara kommunist och antidemokrat för att man på några punkter delar Svenssons kritik mot Sverige?

Om det vill Svensson ”samtala” (som om Farrokhzad skulle vilja samtala eller i så fall ta till sig åsikter som skulle krossa hennes karriär):

”Jag vill samtala för att vinna Athena Farrokhzad och alla andra som tänker som hon för liberalismen; för demokrati, marknader, öppenhet och mångfald. Det gör mig uppriktigt bedrövad att vi som säger oss värna dessa värden har kunnat förlora en generation människor med frihetslängtan och avsky för förtryck, rasism och orättvisor? Hur kan vi vinna dem? Och vilka hamnar vi med om vi inte gör det?”

Plötsligt har han trollat fram ett ”vi” som har ”förlorat en generation”. Men i början av artikeln fanns det inget ”vi” utan Svensson som läxade upp de som var upprörda över Farrokzhads öppna demokratiförakt: ”…ni som rasat och skrikit.”.

Man ser tydligt strategin. Svensson söker sig mot värmen och TV-sofforna man är utestängd från som liberal. Den första flirten var med Mp som hyllades för sin inställning i friskolefrågan och ett par andra sympatiska uppfattningar i foliehattsträsket av skatter och regleringar, sen påhopp på moderaterna för (en påhittad) ståndpunkt i miljöfrågan och till sist någon form av flirt med vänstern och avståndstagande från alla inte delar Svenssons uppfattning när det gäller flyktingpolitiken. Att det finns ”gränskontroller”.

Svenssons uppfattning är för övrigt oklar. Retoriken antyder att han är för fri invandring rakt in i bidragssystemen — bort med gränskontroller, transportöransvar, visumtvång, asylutredningar — som ett sätt att få välfärdsstaten att kollapsa och friheten växa. Men gissningsvis är det inte så. I vintras hade Svensson extremt hög moralisk svansföring när det gällde tiggande romer, men på en direkt fråga om vad man borde göra hade han egentligen inga svar.

Det viktiga var snarast att frågan om hur man skall hantera det faktum att folk bygger tältläger på Sveavägen och bajsar i parkerna kunde utdefinieras som ond.

När jag ändå är igång vill jag också nämna Mattias Lundbäck som skriver på samma tema. Det finns liberaler som inte håller måttet. Problemet är att Lundbäck inte nämner vare sig namn eller citerar någon text som stöder hans tes att liberaler har drabbats av  någon form av nationalstatsmysticism. Det vore ju kul att få något exempel på detta oerhörda?

Dessa texter kuggar in i en tidigare tes som drivs av vänstern och vissa socialliberaler, att borgerliga ledarsidor har gjort en förflyttning mot nationalism och förespråkar samarbete med SD.

Men inte detta kan beläggas. Typisk är Ola Larsmo som ger sig på SvD:s ledarsida och Tove Lifvendahl utan att kunna belägga sin tes. Han hänvisar till Håkan Holmberg på UNT som i sin tur har medvetet missförstått Lifvendahl för att kunna angripa henne. Så sitter vänstern i sin ideologiska ekokammare och citerar varandras lögner.

Frågan är vad liberaler har för intresse av att stödja denna verksamhet mer än att putsa på egna personliga varumärket och hoppas att få tas in i den mediala vänstervärmen?

 

 

 

Man behöver inte avsky religion för att man är ateist

Ser ofta mer eller mindre förvirrade uppfattningar om ateism.

Min uppfattning om vad ateism är och vad som är en rimlig hållning till religion när man är ateist är följande:

1. Ateism är ingen tro. Det är en naturvetenskapligt grundad övertygelse om att det inte finns någon övernaturlig varelse som har skapat universum, står över naturlagarna och bryr sig särskilt om människans handlingar och välgång. Det finns inte heller något liv efter döden, himmelrike, varelser som andar och spöken eller andra övernaturliga fenomen. Formellt sett går detta inte att bevisa, men det är lika irrelevant som att det inte går ett motbevisa existensen av tomtar, troll, enhörningar och marsianer. Den som är ”agnostiker” bör i logikens namn på allvar hålla det öppet att även sådana fenomen verkligen finns. Att vara agnostiker är således en orimlig hållning även den förefaller lite småtjusig.

2. En ateist tror inte att ”vetenskapen kan förklara allt”. Vi kommer aldrig få allt förklarat eller ha all kunskap. Och framtiden kommer att bjuda på en ständig ström av nya fantastiska insikter som vi idag inte kan föreställa oss. Men ingenting av detta är en anledning att fabulera ihop övernaturliga väsen för att få en förklaring. Vi kommer aldrig att förstå eller veta alla. Punkt slut.

3. En ateist tycker inte illa om människor för att de är religiösa. Ateismen har att göra med fakta. Inte med omdömen. Det är ok att ha fel om det inte skadar andra.

4. Ateister avvisar inte religiösa traditioner och föreställningar. Människans historia är full av okunskap och felaktiga föreställningar. Det är inget man kan ändra på eller som är meningsfullt att fördöma. Även i framtiden kommer många människor att ha behov av den trygghet som ligger i olika typer av illusioner.

5. Ateister avvisar inte det mänskliga behovet av olika former av ritualer och accepterar som sagt att en stor del av vår tillvaro präglas av en traditionell, förvetenskaplig världsbild.

6. En ateist tar strid när religiösa personer gör anspråk på att ha tolkningsföreträde i vetenskapliga, etiska eller existentiell frågor med hänvisning till sin religiösa tro eller religiösa dogmer.

7. En ateist accepterar inte att människor på grund av sin religiösa tro kräver särbehandling eller särskilda hänsyn av en art man inte skulle acceptera från den som bara hänvisar till tycke och smak.

8. En ateist är konsekvent. Han accepterar inte heller andra irrationella föreställningar som nazism, kommunism, rasism eller vetenskapligt uppenbart orimliga idéer som homeopati, kristallhealing mm.

 

Tio dagars meditation rekommenderas varmt

Har tillbringat tio dagar på vipassanameditationscenter i Ödeshög.

Några reflektioner.

Det var en kurs i en särskild meditationsteknik, inte en retreat. Ungefär fyra timmars gemensam meditation per dag, plus enskild meditation om man orkar. Därtill kanske två timmars instruktion per dag. Varje dag ny kunskap och nya utmaningar. Nästan ingen teori, bara praktiskt träning i meditationstekniken.

Total tystnad utom instruktioner och frågor till lärarna. Inga böcker, inget anteckningsmaterial, telefoner, internet eller ens promenader utanför området var tillåtet. Man skriver under på minst tre ställen och ger flera löften att stanna alla tio dagarna. Jag låste in telefon mm i bilen och lämnade bilnyckeln till kursledningen. I princip är det bara att säga till så kan man lämna centret. Man blir inte stämd.

Meditationstekniken är buddhistisk i grunden men rensad på allt religiöst innehåll. I centret finns ingenting av det new age-artade tingeltangel som man annars ser på vanliga retreatcenter med meditation och yoga på programmet. Inte en bild, inte en staty, inte ett citat, ingenting. Deltagarna måste också lämna ifrån sig alla eventuella amuletter och liknande med någon form av religiöst innehåll. Under tiden på centret får man inte be, meditera med någon annan teknik, yoga, dansa eller göra något med karaktär av ritual eller koppling till religiösa traditioner. Män och kvinnor strikt åtskilda och klädseln skall vara återhållsam, typ: långbyxor, tröja med långa ärmar och inga tröjor med uppseendeväckande tryck.

Syftet med dessa regler är att deltagarna skall kunna koncentrera sig 100 procent på meditationen. Det sägs tydligt att man inte har något emot andra tekniker, ritualer, filosofier eller liknande men att det just under kursen skall råda full koncentration på vipassana.

Till saken hör att man inte betalar något. Ingen skickar någon faktura. Man uppmanas att ge en donation efter kursen om man uppfattar att det man lärt sig är värdefullt. Kurskostnaden per deltagare är ungefär 2000 kronor, så donerar man 4000 har man gjort en hygglig insats. Det är inte mycket för tio dagar.

Varför skall man åka på meditationskurs med så krävande förhållanden?

Två skäl. För det första är det ett bra sätt att verkligen fördjupa sin meditation, givet att man redan mediterar.

För det andra är det en intressant upplevelse att vara utan all distraktion och göra något riktigt mentalt krävande.

Om det bara handlar om att man vill börja meditera skulle jag inte rekommendera kursen. Börja med något softare. ”Mindfullness”, en sorts enklare variant av vipassana, lärs ut i församlingshem, på gym, yogaställen. Retreatcenter med mys, god mat, pling-plong-musik, rökelse och buddhabilder i hörnen har ofta meditationskurser. Det finns bra böcker på området, instruktioner på youtube, appar o s v. Den som inte har en tuff ”all in-mentalitet” har all anledning att börja i mys-, trivsel- och komfortsektorn. Lidande har inget egenvärde i meditation.

Man kan se det så här: En motionslöpare behöver inte någonsin ta sig till det stadium att fortsatt utveckling kräver intervaller med nära-döden-upplevelser för att det skall vara meningsfullt att motionslöpa. På samma vis är det inte nödvändigt att anstränga sig supermycket för att det skall vara meningsfullt att meditera. Det är svårt nog att komma ut på tre joggingrundor i veckan, analogt är det överraskande svårt att få till en rutin med 20 min meditation per dag. Det tog mig ett par år att få stabilitet.

Men förr eller senare kommer man i alla verksamheter till en punkt där fortsatt utveckling kräver en ordentlig insats. Då är 10 dagar vipassana en riktigt bra idé.

Eller, som sagt, bara för att man vill testa hur det känns att göra något riktigt annorlunda. Utmaningar har ett egenvärde.

Hur kändes det att gå kursen och vad blev resultatet. Ja, det är naturligtvis hårt att meditera så mycket om man normalt sett ligger på 20 minuter om dagen. Upplevelsen varierar mellan känslor av lugn och lycka till yttersta uttråkning och rastlöshet. Det gäller hela vistelsen. Tidvis fantastiskt, tidvis extremt tråkigt. Men, vilket är viktigt, man dör inte av att ha tråkigt. Det är ingenting som motsvarar ångest eller fysisk smärta. Att ha tråkigt är också intressant: exakt vad är det som gör att det innevarande ögonblicket måste passera och tid utan yttre distraktion är plågsam? Jag talar ju inte om otillfredsställda behov: man kan vara helt och hållet mätt, varm, torr, utsövd  och ligga på en utmärkt säng eller sitta med vacker utsikt och ändå känna uttråkning. Varför har man tråkigt?

Resultatet vet jag inte ännu. Men det är klart att jag mediterar mer (dock inte de två timmar om dagen som rekommenderas…). Jag ligger på mellan 30 och 45 minuter. Meditationen är också bättre i meningen att jag blivit bättre på att koncentrera mig.

Att ha fått tillgång till en konsekvent och bra teknik med en rik tradition och stort nätverk är också viktigt.

Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd. Jag kommer med största sannolikhet åka på en ny tiodagarskurs om ett år.

Jag rekommenderar det till alla som har ett seriöst intresse av att fördjupa sin meditation, men inte för rena nybörjare.

 

 

 

 

 

Minne från Grekland — eller ”hur många lyxbilar har en svensk stadsdelsnämndsordförande?”

Året är kanske 1989 eller 1990.

Jag är vice ordförande i en europeisk politisk studentorganisation, EDS. Vi har konferens i Aten. Många ungdomar från hela Europa. Allmänt trevligt, men också upplivande mygel och voteringsstrider. Då handlade det om liv och död. I dag kan jag inte minnas varför det var viktigt.

På kvällen skall vi äta middag på en restaurang i något hörn av Aten. Den lokale borgmästaren som tillhör den arrangerande studentorganisationens moderparti bjuder. Vinet flödar. Tzatzikin tar aldrig slut.

Borgmästarens, som egentligen inte var borgmästare utan stadsdelsnämndsordförande, är inte där. Han förväntas komma vid 21:00-tiden för att hålla ett litet tal och för att vi skall få ta bilder med honom.

Vid 23:00 kommer han.

Två timmars försening är inte konstigt. Inte i Grekland.

Det som slår oss svenskar är hur karln anländer.

Tre mercedesbilar. Svarta.

Kanske sex-sju personer kliver ur bilarna och sveper in i restaurangen. Alla i svarta kostymer. Stadsdelsnämndsordföranden går först. Han bär sin paletå ledigt över axlarna. När han kommer in i lokalen tar en av männen av honom rocken med en snabb rörelse: han har gjort det många gånger förut.

En stadsdelsnämndsordförande med mercedesbilar och entourage. Här är en av förklaringarna till Greklands ekonomiska kris. Mentaliteten hos politikerna av grandiositet och verklighetsflykt.

Man skall komma ihåg att en stor del av EU:s politiker också har varit på konferens i Grekland. De är i min ålder. De minns.

Klart de är lite misstänksamma — inte mot grekerna, men mot grekiska politiker och deras villighet att byta beteende.

 

 

 

Den som tror att ekonomi ”bara är värderingar” skall ta en titt på hyresmarknaden i Sverige

Då och då stöter jag bland bekanta och i den övriga samhällsdebatten på uppfattningen att ekonomi ”inte är en vetenskap” eller ”egentligen bara värderingar”: man skulle kunna få ett helt annat samhälle om folk bara kunde lära om och inte sitta fast i det ”nyliberala paradigmet”.

På det första påståendet är sant bara om man menar att, typ, fysik är den enda vetenskapen: man har precision i förutsägelser ner på till N:e decimalen även i enskilda fall. Vi vet var planeten mars kommer att befinna sig om ett år. Om vi hoppar ut genom fönstret vet vi hur snabbt vi accelererar och när vi slår i backen på tiondels sekunden när. Detsamma gäller alla människor på alla platser i alla tider.

Så är det inte med ekonomi, men inte heller med psykologi, sociologi, eller ens med ingenjörsvetenskapen. Där tvingas man arbeta med antaganden och statistiska samband. Vi vet ungefär hur det blir på bred front, men osäkerheten är stor och det är närmast omöjligt att säga något om enskilda fall.

I Sverige har vi dock ett mycket bra ”naturligt experiment”. Nämligen bostadsmarknaden. I fem decennier har vi i Sverige med massivt stöd från etablissemanget (alla partier från höger till vänster), med tillgång till alla i en demokrati acceptabla medel (skatter, subventioner, förbud, påbud, propaganda, ren mobbning av oliktänkande) och landets bästa tänkare inom bostadsproduktion, samhällsplanering, politik, ekonomi, sociologi och psykologi, försökt upphäva sambandet mellan pris, tillgång och efterfrågan på hyresrätter. Man kan nog säga att Sverige har gjort för reglering av bostadsmarknaden det USA gjorde för rymdfarten.

Skillnaden är att USA lyckades. De satte folk på månen.

Vi däremot ställde till exakt det kaos och elände som de marknadsekonomiska teorierna förutsade.

Hade vi beskrivit den svenska hyresregleringen (ja, det är en reglering även om den gamla politiska prisregleringen är borttagen) för Adam Smith skulle han inom loppet av 30 sekunder kunnat ge svar på vilket resultat vi hade fått. Överkonsumtion, underskott, svartmarknad.

Bara värderingar?

 

 

Efter 500 000 år — äntligen en god och humanitär religion

Jag är ateist. Men ändå går jag i kyrkan. Oftast i Katarina kyrka på söder. Prästen Olle Carlsson har en sällsynt förmåga att fylla kyrkan. Ett av skälen till att jag går i kyrkan är att bön- och meditation ingår i det tolvstegsprogram jag deltar i sedan över 14 år. Elfte steget är för mig kärnan i ett ”leva i programmet” som man säger.

Svenska kyrkan tappar medlemmar. Det är inte konstigt. Det är ungefär som att SJ tappar resenärer. Om staten genom någon form av gynnande lagstiftning har garanterat marknaden i sekler eller decennier kommer man tappa när den lagstiftningen luckras upp eller tas bort. Det är ett skäl.

Men samtidigt läser jag att katolska kyrkan ökar sitt medlemstal i Sverige, om 22 pingstpastorer som skriver artiklar om att homosexualitet är synd, dragningskraften i en mer radikal tolkning av Islam och även framgångarna för SD.

Jag tror det hänger ihop.

Svenska kyrkan minskar för att den inte erbjuder en tillräckligt stark känsla av grupptillhörighet. Kategorierna ”vi och dom” och den underbara känslan av att vara en del av en grupp är absolut fundamental del av vår evolutionära setup.

Utan andra människor är individen död inom ett par dygn.

Så har det varit större delen av människans historia. Stenåldersmannen klarade sig ensam ett litet tag, men han hade eld, värmande kläder, vapen. Förmodligen kunde en stenåldersmänniska träffa ett djur med en sten på 30 meters håll. Hårt. Kanske hade han en pilbåge eller spjut med flintspets eller härdad i eld. Det är en mycket hög nivå av tekniskt kunnande som plötsligt gör människan mer dödlig än ett lejon.

Att det moderna samhället tillåter oberoende av andra människor är en illusion: jag kanske är socialt ensam, men när jag går till matvaruaffären och köper mat drar jag nytta av samarbetet med miljoner människor genom marknadsekonomin och samhällsordningen. Men min lätt modifierade afrikanska aphjärna uppfattar inte det. Det är för abstrakt. Det är därför jag kan vara mitt i en storstad och känna mig totalt ensam.

I det moderna samhället är vi teoretiskt sett oberoende av gruppen för att överleva. Man kan jobba, försörja sig, ha ytliga kontakter med bekanta. Men för de allra flesta av oss är detta inte tillräckligt. Evolutionen kräver känslan av tillhörighet,.

Behovet av samhörighetskänsla är fundamental. Människans medfödda aggressivitet är också fundamental. Aggressivitet är en viktig del i känslan av gruppgemenskap. Vi älskar som individer, men vi hatar i flock. Det är därför det inte existerar någon supporterklubb med namnet ”Supportrar utan gränser” som samlar människor som bara gillar fotboll utan att bry sig om lagtillhörighet. En supporterklubb bygger på känslan av gemenskap som i sin tur förstärks av fientligheten mot andra grupper. Några slåss på riktigt och till och med dödar varandra, men även smårunda datakonsulter med småbarn och miljöbil står på läktaren och vrålar ut sitt hat mot det andra laget och deras supportrar (av vilka han inte har träffat på någon personligen).

”Vi mot dom” är helt enkelt en fundamental känsla och drivkraft (den är också kopplad till manlighet, men inte helt och hållet, och det är en annan historia). Det var inte många år sedan man i den offentliga debatten kunde uppleva riktig (men såvitt känt aldrig fysisk) aggression mellan människor som använde PC respektive Mac. Beatles eller Stones. Elvis eller Cliff Richard. Punkare mot skins mot rastafaris. Till och med i den akademiska världen förekommer förbittrade doktrinstrider mellan olika ”skolor”: man slår inte varandra på käften, men är fullt beredd att ljuga och mygla och förstöra motståndarnas karriärer och liv.

I det moderna samhälle är känslan av tillhörighet en bristvara och den organisation som kan erbjuda känslan av tillhörighet förstärkt av aggression mot andra grupper har ett starkt säljargument.

SD erbjuder konflikten mellan en hotad svenskhet och invandrarna eller ”muslimerna”, som i sin tur utgör en utmärkt måltavla genom att ha en liten men synlig minoritet med radikalisering och hat mot USA, Israel och kristna på programmet. Islam har dessutom sin egen konflikt av den typen och ägnar sig för tillfället åt sin egen variant av 30-åriga kriget.

Frimicklarna och katolikerna erbjuder också känslan av vi mot dom. Man nästan spricker av egenrättfärdighet jämfört med bögarna, flatorna, ”abortförespråkarna” och det moderna, sekulära samhället. Förvisso erbjuder man kärlek och förlåtelse: man bara för dem som anpassar sig. De andra kommer brinna i helvetet. Ingen kan ta miste på den milda tillfredsställelse som den insikten för med sig hos de troende.

Och mot allt detta står svenska kyrkan, eller i vilket fall Olle Carlsson, med sitt budskap av total ödmjukhet. Gud och Jesus älskar och förlåter alla. Ateister, katoliker, judar, muslimer, bögar och flator, missbrukare, köttätare och veganer, onda och goda. Vare sig man vill ha kärlek och förlåtelse eller inte (det kostar ju inget att bli älskad och förlåten). Alla är välkomna. Oblaten är glutenfri, vinet är druvsaft (om den är ekologisk framgår inte…) och vill du inte ta nattvarden blir du förlåten ändå. Där i hörnet står en person som kan be för dig om du vill. Vi frågar inte och vi fördömer inte…

Kort sagt har man äntligen kommit fram till en civiliserad religion som inte bygger på känslor grundande på årmiljoner av evolutionär kamp. Det är en svaghet när det gäller att sälja, men också imponerande.

Och om de bara kunde sluta vara kommunister på huvudkontoret skulle jag gå med igen…

 

 

Jag är en monologman — men det är f-n inte mitt fel!

Jag är en monologman kommer jag på när jag läser Emma Stenströms numera några veckor gamla krönika i DI.

(Den länkade artikeln ännu inte tillgänglig utan prenumeration)

Men i korthet skriver Emma Stenström om de s k ”monologmännen”, gubbar som vid middagar tråkar ut henne med sitt eviga snack om sig själva.

De ställer inga frågor till henne om henne. Hon funderar på att berätta om sig själv, sitt yogande, sina studenter på Handels eller annat. Men hon låter bli.

Väljer att vara tyst.

Gubbarna mal vidare.

Självklart rätt plågsamt.

Här ställer man sig dock frågan varför Stenström inte bara själv pladdrar på. Kan inte kvinnor prata utan att få frågor? Det kan ju uppenbarligen män.

Dessutom vet en man att det oftast inte hjälper att ställa frågor.

Jag har personligen varit i de stackars monologgubbarna situation ett antal gånger. Bordsdamen tiger.

Jag ställer dock frågor. Men oftast hjälper det som sagt inte.

Får relativt korta svar.

Vad jobbar hon med? Hon svarar företagsnamnet. Tränar hon någonting? ”ja, går på SATS”. Intressen? ”Gillar att laga mat”. Bio, böcker? Hon svarar med ett par titlar. Reser något? ”Ja, gillar New York”. Vad gör du där? ”Shoppar”. Hur känner hon värdparet? ”Pluggade tillsammans”. Bor hon i Stockholm. ”Nej, Enköping”.

Någonstans där ger jag upp. Börjar berätta om kommunpolitik, frihandel, vattenkraft, styrketräning, meditation, senaste resan till tjottaheitiland, böcker jag läst om integrationspolitik, mina åsikter om kulturdebatten. Hela tiden med öppningar mot det generella, något för bordsdamen att hänga på. Men det hjälper inte.

Hon svarar enstavigt. Sju av tio middagar får jag hålla låda om det inte skall bli tyst.

Visst, det kan bero på att jag är en gammal gubbe som inte är så intressant. Att unga kvinnor som får mig till bordet mest moltiger och förbannar sitt bittra öde har jag stor förståelse för.  Men det är rätt sällan jag hamnar med 23-åringar. Mina bordsdamer är i runda slängar i min ålder.

Jag är dessutom en rätt snygg gubbe, luktar gott, är inte full. Och framför allt skall vi ju inte gifta oss. Vi skall konversera på en middag. Hon kan väl stå ut att vara trevlig i några timmar även mot andra än Eros Ramazotti?

Min erfarenhet är kort sagt att man som man ofta hamnar i läget att kvinnor, även med hög utbildning, inte vet hur man konverserar, eller att de på något sätt uppfattar det som bordsherrens uppgift att prata.

Jag tar den uppgiften på allvar efter bästa förmåga. Det är naturligtvis en begränsning i sammanhanget att inte vara rockstjärna, stridspilot eller internationell äventyrare.

Men jag har en känsla av att en eller annan av de där kvinnorna sitter med nån väninna dagen efter och ondgör sig över den där gubben som bara pratade om sin tråkiga kommunalpolitik och gamla böcker om kejsar Augustus och paleontologi.

 

Upprördheten beror på vår barnsliga syn på demokrati

Har inte deltagit i debatten om decemberöverenskommelsen. Är den bra eller dålig? Säger som Zhou Enlai om franska revolutionen: ”Det är för tidigt att säga”.

Men folk verkar ofta vara upprörda över två saker. Dels att decemberöverenskommelsen medger att en minoritet regerar landet, och dels att de uppfattar att den har tillkommit enbart för att hålla riksdagens tredje största parti utanför allt inflytande.

I båda fallen beror upprördheten till stor del på den naiva, för att inte säga dagisartade, synen vi i Sverige har på demokrati.

Nämligen inte den möjligen cyniska, men riktiga, åsikten att demokratins värde är att man kan byta regim utan blodspillan. I stället har vi svenskar fått lära oss att demokratin legitimerar beslut genom att folkmajoritetens representanter bestämmer och att resultatet av demokratiska processer alltid förtjänar att tas på allvar, oavsett hur dumt det är. Vidare att öppen debatt och allas rätt att ha åsikter och bli respekterade är närmast heligt.

Och så har vi  plötsligt kommit i ett läge där folk förväntas acceptera att en minoritet skall bestämma för att Riksdagens tredje största parti skall hållas utanför inflytande samt att dess företrädare inte ens går att tala med, än mindre respektera.

Missförstå mig inte. Jag har inga invändningar mot detta, mer än att det är skandal att inte Vänsterpartiet utsätts för samma behandling som SD.

Men det är knappast förvånande att många blir upprörda när riksdagens majoritet beter sig stick i stäv mot vad vi alla fått lära oss att demokratin handlar om.

Varför vänstern är beroende av sina konspirationsteorier

Jag deltar närmast på heltid i ”samhällsdebatten”.

En sak jag lägger märke till är att vänstersidan idémässigt domineras av konspirationsteorier och föreställningen om att vänstern är god medan deras politiska motståndare är onda.

Det senare är inte så konstigt. Att bygga upp en föreställning om ”vi-och-dom” för att känna sig lite bättre och stärka den egna gruppen är vanligt. Man ser det till och med bland urbefolkningar som utmärks av permanenta krigstillstånd med grannstammarna, trots att dessa ofta består av släktingar som startat eget för ett par generationer sedan. När det saknas skriftspråk och folk som regel dör vid 30 glömmer ett samhälle snabbt sin historia. I moderna samhällen är det tydligast bland fotbollsupportrar vars liv får mening av att odla obrottslig kärlek och trohet mot vissa varumärken och hat mot andra. Det sker i huvudsak fredligt, men ett antal människor dör årligen i sviterna av att ha manifesterat sitt fina kamratskap.

Att kollektivistiska rörelser som vänstern och fascismen/nationalism bygger på motsättningar och odlar hat som politisk metod är därför inte förvånande. Inte heller att politisks rörelser som bygger på individualism är rätt dåliga på att odla hat i grupp. De är en samling sparrisar som söker sig till sammanhang där man får ligga med smårunda tjejer om man läst tillräckligt mycket politisk filosofi och kan citera Heinlein. Den revolutionära handlingen är att sälja öl och dansa utan tillstånd. Därefter blir de smarta professorer och vi andra politiker och konsulter.

Men vad som är mer förvånande är vänsterns konspirationsteorier; vad beror de på? De kan inte vara tillfälligheter eftersom de är så allmänt förekommande.  Det räcker att läsa AB:s kultursida, ETC eller valfri vänsterblogg för att hitta exempel.

Grundschemat är att folk är fattiga för att den imperialistiska kapitalismen (USA) konspirerar. Att araber i mellanöstern gör sitt bästa för att förtrycka och slå ihjäl varandra beror på att USA och Israel lurar dem — och har lyckats med det i decennier.

Det finns delvis fog för uppfattningen. USA:s regering har genom åren ägnat sig åt en rad politiska stolleprov som slagit fel eller av största välvilja genomfört gigantiska projekt som gått mindre bra. Men att konstatera att förhoppningen om att skapa en demokratisk rättsstat av ett klassamhälle av Iraks typ var orealistisk är en sak. Att tro att USA hade en långsiktig plan att skapa IS är en helt annan sak. Samma sak i Afghanistan där det snabba och framgångsrika bortdrivandet av talibanerna från regeringsbyggnaderna och försöken att införa demokrati har lyckats mindre bra.

Slutsatsen av detta är att stora projekt inte går att kontrollera och att demokrati bygger på mer än bara formella strukturer. Även USA och hela världssamfundet misslyckas trots ansträngningar av folk med de mest imponerande kunskaper och miljarder dollar i sina budgetar.

Men vänsterns slutsats är att resultaten vi ser är de avsedda. Kaoset är där för att någon har velat ha det så. Det är en mystisk uppfattning. Enligt vanlig kapitalistisk logik skulle väl USA vara intresserad av ordning och reda? Målet för en kapitalist är rimligen välfungerande industristater där det finns välutbildad arbetskraft , underleverantörer och marknader för allt dyrare och mer lönsamma produkter. Inte länder på gränsen till inbördeskrig som är beroende av bistånd och där det ledande bilmärket är dieselmercor från 70-talet med evigt liv?

Men uppfattningen att det handlar om en konspiration är en oundviklig konsekvens av vänsterns sätt att se på samhället och politiken.

Deras politiska vision bygger på att samhället och samhällsekonomin går att styra i detalj. Det är så de tror att samhället fungerar.

Om ett samhälle är i kaos måste det bero på att någon vill ha kaos. Om någon istället ville ha ordning och reda och välstånd skulle det bli ordning, reda och välstånd.

Skulle de ser situationen som den verkligen är, att allt inte kan styras och att även USA och FN är maktlösa inför uråldriga, destruktiva samhällsstrukturer och värderingar, skulle också grunden för den socialistiska världsbilden falla.

Vänstern är helt enkelt beroende av sina konspirationsteorier där allt från IS till bilbränningar i Husby och fallande skolresultat beror på att någon med dolda agendor har planerat det. Om bara någon tillräckligt välvillig person finge styra skulle allt bli bra.