Den utmärke Richard Swartz skriver i DN en kåserande artikel om att marknadsekonomins lagar inte gäller i den lilla by i Istrin där han har sitt sommarställe. Han menar att de där är ställda på huvudet.

Men uppenbarligen gäller de till 100 procent. Folk försöker ta fantasipriser för sina hus och får dem mycket riktigt inte sålda. Det är helt i enlighet med vad man kan förvänta sig. Om de faktiskt hade fått 5 miljoner euro för ett ruckel skulle man kunna börja undra. Men så är det inte.

Det är inte alls ovanligt att folk försöker sälja saker för dyrt och därför inte får dem över disken. Det är därför biltillverkaren SAAB inte längre finns…

Kvinnan som försöker sälja sina ägg för dyrt och till sist av prestigeskäl blir av med en god affär är tyvärr ett exempel på vanlig känslodriven irrationalitet. Inte heller det något konstigt.

Och hans sista exempel, att en amerikan inte fick köpa en markplätt trots att han bjöd en förmögenhet, är inte heller i strid med någon ekonomisk vetenskap. Den kräver inte att allt är till salu.

Hanne Kjöller skriver i dag om hedersmordet på en 19-årig kvinna.

Inget fel på artikeln. Däremot anser Kjöller att det är något fel på termen ”hedersmord”:

”Det talas om hedersmord, eller skammord som det borde heta eftersom det inte finns något hedervärt med att döda andra människor.”

Låter bestickande, men är ett feltänk. Språket fungerar inte på det viset att termen ”hedersmord” ställer till problem. Alla med hyggliga kunskaper i Svenska förstår att ordet inte betyder, typ, ”ett särskilt berömvärt och välmotiverat mord”.

Vi har till att börja med en rad sammansättningar av samma typ: sexmord, passionsbrott, religionskrig. Men vi tror ju inte för den skull att det handlar om att det är något särskilt sexigt med mord, passionerat över brott eller religiöst med krigföring. Vi förstår att det handlar om motiveringen till handlingen. Vi förstår också att det i allmänhet är en perverterad form av sexualitet, passion och religion som leder till krig och tragedier. Och på samma vis förstår vi att det är en primitiv, förmodern, kollektivistisk och därmed destruktiv föreställning om heder som leder till att folk mördar sina anförvanter (det är inte bara kvinnor som dödas av hedersskäl).

Termen ”skammord” är sämre. Den antyder att mordet sker på grund av skam, vilket säkert är en del av många hedersmord. Men den centrala faktorn är föreställningen om heder som går utöver att man bara slipper skämmas. Hedern är ett viktigt socialt kapital som hänger samman med egendom, släkten eller klanens storlek, att som familjeöverhuvud kunna hålla ord och därmed vad attraktiv som affärspartner. Att din dotter, som är en del i uppgörelser mellan familjer eller klaner, vill följa sin egen vilja är ett problem betydligt större än att skämmas.

Gunnar Wetterberg är en förnuftig man. Men i sin senaste artikel i Expressen går han över gränsen till pekoral när han hyllar Sverige och vår önskan att betala skatt.

Skälet att vi betalar skatt är trots allt i hög utsträckning att socialdemokraterna under ett långt maktinnehav har byggt upp den fria världens mest utvecklade och integritetskränkande kontrollsystem. Det är svårt att komma undan och skattebrott straffas i paritet med att, typ, tortera ihjäl sin hustru eller delta i en extremt rå och hänsynslös gruppvåldtäkt. En ytterligare faktor är att riksdagsmajoriteten och myndigheterna har lärt sig av misstagen. Man plockar inte över 100 procent i skatt av folkkära författarinnor eller hämtar kända regissörer på deras arbetsplatser som vore de terrorister. Så gör man bara med folk utan kändisstatus. Skatten är numera bara skamligt hög, inte groteskt hög.

Till sist bör man komma ihåg att stödet för det stora skattetrycket bygger på två illusionstrick:

1. I runda slängar hälften av skatten är dold som arbetsgivareavgifter och moms. Vem skulle inte uppleva en vara eller tjänst som prisvärd och leverantören kunde dölja halva kostnaden? Detta kallas i normafallet för bedrägeri.

2. En stor del av befolkningen tror dessutom på grund av det dolda skatteuttaget att någon annan betalar förmånerna de tar del av. Folk gillar inte att betala skatt. De gillar tanken på att de själva profiterar på systemet.

Det rimliga vore att avskaffa källskatten och tvinga butikerna att lägga på momsen vid kassan. Varje löntagare får varje månad ut hela lönen och betalar in sedan in ungefär hälften i skatt. Det är inte svårt. Varenda rörmokare, korvhandlare, konsult och frilansande journalist klarar av betydligt mer komplicerade processer.

Och när man handlar bensin så säger pumpen 100 spänn för full tank, och sen läggs en femhundring på i skatt vi kassan.

Då — och först då — skulle vi får en realistisk bild av hur förtjust i skatter svensken egentligen är.

Den utmärkta Maria Ludvigsson på SvD ger sig på stackars Erik Slottner (Kd) för att han vill bygga skyskrapor i Värtahamnen. Hon påminner om att visioner om byggnader brukar vara en viktigt del av totalitära idéologier och ifrågasätter vad politikerna skall ha med hushöjder att göra.

Det är en riktig synpunkt.

Å andra sidan har kommunerna planmonopol och politikerna bestämmer över sådant som hushöjder mm. Det är därför full rimligt att ha en idé om sådant även om Albert Speer också hade åsikter om hus…

Steven Pinker, tillsammans med Richard Dawkins en av mina absoluta favoritförfattare när det gäller vetenskap och populärvetenskap, skriver om att mänskligheten faktiskt blir smartare och att det är en förklaring till att vi också blir allt mer moraliskt högstående.

Det är en viktig insikt i dag. Mycket av den konservativa debatten om politik och etik riktar udden mot rationalitet och vetenskap. Logik och krav på konsekvens avfärdas som ”rationalism” och antas i förlängningen leda till tvångsstericilseringar och folkmord. Ingen kan riktigt förklara exakt vad det är som är rationellt med tvångssterilisering (som idag för övrigt förespråkas huvudsakligen av Kd och bara skall drabba dem som har fräckheten att vilja ”byta kön”) eller folkmord, men argumentet återkommer.

Ett symptom på misstron mot rationalitet är att det antas vara helt omöjligt för folk att göra upp med traditionalistiska föreställningar. Muslimer bara måste bli galna av ilska över att man skämtar med deras religion eller bli oerhört kränkta om de inte få klä sig (eller sina kvinnor) exakt som de vill i varje tänkbar situation. Judar påstår i debatten att deras religion hotas av ett eventuellt förbud mot omskärelse.

Båda dessa påståenden är naturligtvis lika befängda som att påstå att svenskheten eller kristendomen skulle hotas om man i Sverige förbjöd konsumtionen av griskött och alkohol, vilket är en central del av julfirandet vilken är en central del av svenskheten och kristendomen (sådant som ätandet av julskinka och nubbedrickande kallas ibland för ”identitetshandlingar” och är något oerhöööört fint och känsligt…). Jag skulle personligen bli d-ligt arg. Men jag skulle inte känna min identitet som kristen eller svensk som hotad. Min ilska skulle bero på att mina mänskliga rättigheter inskränktes. Men jag skulle bli ungefär lika arg över ett burkaförbud på allmän plats eftersom det är en mänsklig rättighet vara klädd som man vill på allmän plats eller i sitt hem — men inte i skolan, på jobbet eller på platser som någon annan äger. Jag tycker till och med att man har rätt att av religiösa eller andra skäl inte vilja hälsa på kvinnor. Men då skall man själv, inte skattebetalarna, också ta konsekvenserna av dumheterna.

Sanningen är att ett rati0nellt och modernt förhållningssätt till traditionella seder och bruk, trosföreställningar, etnicitet, tillhörigheter och tabun leder till goda resultat. Länderna i Skandinavien, Nordeuropa och platser som LA och NY utmärks som samhällen av hög rationalitet och modernisering. Det kryllar förvisso av olika religioner och kvasireligiösa livsstilsrörelser, men alla har det gemensamt att de underkastar sig den lika abstrakta som moderna idén om individuell frihet.

Flyktingsströmmarna går i princip enkelriktat från länder som prägas av dysfunktionella, konservativa samhällen med klansystem, religiös kontroll, vidskepelse och föreställningar om kollektivt ansvar mot till samhällen präglade av modernisering, rationalitet och individualism.

Man kan dra två slutsatser. För det första att det är fullt möjligt för människor att lära om. Det är inte särskilt länge sedan Sverige var ett annorlunda samhälle. Vi svenskar har kunnat lära om och det beror rimligen inte på att vi är fundmentals annorlunda än några andra folk.  Och för det andra att det är önskvärt med modernisering och rationalitet.

Alliansen (minus Kd förstås) vill tillåta insemination för ensamstående (hittills bara ensamstående kvinnor, men vi ser fram emot att folkpartiet driver frågan om att även ensamstående män skall kunna insemineras…).

I grunden har jag ingen emot detta, även om jag undrar om landstingens budget skall belastas. Att inte vilja ha sex är väl ändå ingen sjukdom? Det är ett val som naturligtvis skall respekteras som alla andra individuella val, men det är ingen sjukdom. Emellertid subventioneras skattebetalarna så mycket dumheter – inklusive lyxbilar för diktatorer — så varför inte även detta?

Men den utmärkte Johan Ingerö påpekade på Fb att vi har en svindyr jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen med argumentet att barn har rätt till båda sina föräldrar. Så nu skall vi både muta (i huvusak) pappor att vara hemma lite extra med sina barn och betala för att barn skall kunna födas utan någon pappa…

Det kan knappast bli tydligare att alliansregeringen på åtminstone detta område har social ingengörskonst som överideologi. Man har slutat fundera över vilka argument man använder eller vilka resultat man uppnår. Bara man i varje ögonblick får utlopp för sina senaste nycker.

Ibland får man sin världsbild en aaaaning förändrad. Jag har under åratal hört sansade och omdömesgilla personer i min närhet indignerat hänvisa till SCUM-manifestet (här i en svensk översättning men som i väsentliga avseenden gör orginaltexten rättvisa) som en sorts bevis på att i vilket fall vissa feminister är knäppa.

Men jag har aldrig själv brytt mig om att läsa det. Trots allt har jag ofta viktiga eller roliga saker för mig, och dessutom är jag lat.

Men i dag fick jag för mig att åtminstone ta en titt på texten och blev en aning förvånad. Hur kan någon överhuvud taget ta denna text på allvar som politiskt dokument? Det är inte bara en satir, det är en extremt grov satir. Om Solana skrev den på allvar visar texten att hon var galen. Min slutsats kan bara bli en. Ingen av de personer som hänvisat till texten kan rimligen ha läst den.

Ni som inte orkar följa länken kan till exempel läsa följande utdrag av orginaltexten och fundera på om ni tror att detta är en allvarligt menad text:

”There is yet another reason for the male to isolate himself: every man is  an island.  Trapped inside himself, emotionally isolated, unable to relate,  the male has a horror of civilization, people, cities, situations requiring  an ability to understand and relate to people.  So, like a scared rabbit,  he scurries off, dragging Daddy’s little asshole along with him to the wilderness,  the suburbs, or, in the case of the ”hippie”–he’s way out, Man! –all the  way out to the cow pasture where he can fuck and breed undisturbed and mess  around with his beads and flute.

The ”hippie”, whose desire to be a ”Man”, a ”rugged individualist”, isn’t  quite as strong as the average man’s, and who, in addition, is excited by  the thought of having lots of women accessible to him, rebels against the  harshness of a Breadwinner’s life and the monotony of one woman.  In the  name of sharing and co-operation, he forms the commune or tribe, which, for  all its togetherness and partly because of it (the commune, being an extended  family, is an extended violation of the females’ rights, privacy and sanity)  is no more a community than normal ”society”.

A true community consists of individuals–not mere species members, not couples–respecting  each other’s individuality and privacy, at the same time interacting with  each other mentally and emotionally–free spirits in free relation to each  other-and co-operating with each other to achieve common ends.  Traditionalists  say the basic unit of ”society” is the family; ”hippies” say the tribe; no  one says the individual.

The ”hippie” babbles on about individuality, but has no more conception of  it than any other man.  He desires to get back to Nature, back to the wilderness,  back to the home of the furry animals that he’s one of, away from the city,  where there is at least a trace, a bare beginning of civilization, to live  at the species level, his time taken up with simple, non-intellectual activities–farming,  fucking, bead stringing.  The most important activity of the commune, the  one on which it is based, is gangbanging.  The ”hippie” is enticed to the  commune mainly by the prospect of all the free pussy–the main commodity  to be shared, to be had just for the asking but, blinded by greed, he fails  to anticipate all the other men he has to share with, or the jealousies and  possessiveness of the pussies themselves.

Men cannot co-operate to achieve a common end, because each man’s end is  all the pussy for himself.  The commune, therefore, is doomed to failure:  each ”hippie” will, in panic, grab the first simpleton who digs him and whisk  her off to the suburbs as fast as he can.  The male cannot progress socially,  but merely swings back and forth from isolation to gangbanging.”

Maggie lär ha sagt att det inte finns något sådant som ett ”samhälle”. Det brukar tas till intäkt för att antyda att hon 1) inte var riktigt klok och 2) anhängare av det som kallas ”social atomism”, det vill säga föreställningen om att människor inte är beroende av varandra (ingen har såvitt jag vet någonsin påstått något så dumt, men det är en återkommande anklagelse i samhälldesbatten).

Självklart var det inte det hon menade. Hennes budskap var att folk inte bara kan kräva sin rätt till understöd från staten utan att först själva försöka lösa sina problem och att det inte finns något sådant som rätt till understöd utan motsvarande plikt. Här är det riktiga citatet som jag fått från Janerik Larsson:

”I think we’ve been through a period where too many people have been given to understand that if they have a problem, it’s the government’s job to cope with it. ‘I have a problem, I’ll get a grant.’ ‘I’m homeless, the government must house me.’ They’re casting their problem on society. And, you know, there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families. And no government can do anything except through people, and people must look to themselves first. It’s our duty to look after ourselves and then, also to look after our neighbour. People have got the entitlements too much in mind, without the obligations. There’s no such thing as entitlement, unless someone has first met an obligation.”
Women’s Own magazine, October 31 1987

Vad hon menar kan knappast missförstås. Men debatten är präglad av att folk från början valt att missförtå för att göra en politisk poäng.

Tyvärr är det inte enda gången och tyvärr förefaller tekniken bli allt vanligare.

Det senaste lika tydliga som deprimerande exemplet finns inom Alliansen där även mina egna partikamrater gjorde sig skyldiga, nämligen i debatten om skrivplattor i skolan.

1. Sollentuna meddelar att de skall låta barnen använda skrivplattor för att lära barnen läsa och skriva.

2. Jan Björklund låtsas tro att barnen i Sollentuna inte längre skall behöva lära sig skriva för hand (att de moderata skolpolitikerna således är fullständiga idioter).

3. Moderater låtsas tro att Jan Björklund vill förbjuda läsplattor i skolan eller till och med att han är emot läsplattor generellt (att han således är en fullständig idiot).

Debatten förs alltså mellan människor som väljer att inte bry sig om vad motparten tycker. Det kan inte bero på brist på information, all info ligger på nätet.

Detta beteende kommer aldrig kunna stoppas. Men det är värt att påpeka att den som gör så bidrar till en förslumning av debatten.

Annika Ström-Melin på DN har läst Habermas om EU. Han efterlyser att EU:s ledare blir mer tydliga. De skall deklarera vad de vill med EU och fatta tydliga beslut efter öppen debatt. Ström-Melin håller med. Det gör jag också.

Men det är nog tyvärr så att det kommer inte att hända. Dagens ledare i EU har inget intresse av att viktiga frågor skall diskuteras öppet och reslutera i tydliga beslut. En sådan process tar bort makten från ledarna och överförs först till folket och därefter till tydliga och välskrivna lagar och avtal.

Utrymmet för godtycklig och principlös personlig maktutövning minskar.

Det är därför vi kallar den processen för demokratisk.

Det stora problemet är att samhällskontraktet i EU håller på att upplösas. Ledarna har då och då lurat medborgarna – med katastrofala följder. Är det exempelvis någon som tror att ingen visste om att Grekland var bankrutt redan när landet togs om i valutasamarbetet? Medborgarna vet om det och har förlorat förtroendet för ledarna och eliterna i EU.

Ett tydligt exempel är svenskarnas inställning till just EMU. Det var en gång moderaternas favoritprojekt, nödvändigt för att Sverige inte skulle gå under. I dag vågar inte ens Anders Borg vara tydligt för. Han vet att inte ens hans auktoritet som unikt kompetent och populär finansminister räcker till. EMU-frågan i Sverige skulle inte vinna på hans stöd. Han skulle istället förlora auktoritet. Att vara för EMU har nästan blivit en kuf-åsikt även i breda lager av bildade svenskar.

Och det beror naturligtvis inte på Miljöpartiet eller Vänsterpartiet har så extremt stort genomslag i just EMU-frågan.

Det beror på att frågan förknippas med ledarna och eliten i EU. Och ingen förnuftig människa har längre kvar något större förtroende för dem.

Detta är ett problem och frågan är hur det skall kunna lösas?

Svenska myndigheter ägnar sig i hög grad åt propaganda. Propagandan i George Orwells 1984 är i jämförelse primitiv, brutal och orealistisk. Ingen går på dumheter som att att ”krig är fred” eller ”slaveri är frihet”. I Orwells dystopi skulle få människor tro på propagandan. De skulle låtsas tro eftersom den som inte spelar med i galenskapen bestraffas. Detsamma gällde i det forna Sovjet och förmodligen även i dagens Nordkorea. I vilket fall om man frågar någon form av bildad, urban del av befolkningen.

I Sverige fattar politikerna beslut som saknar folkligt stöd, men som i efterhand ”förankras” genom att myndigheterna ges generösa propagandabudgetar.

Detta kallas naturligtvis inte propaganda. Under en tid försökte man kalla det ”information”, men medborgarna var inte dumma nog att gå på det. De känner igen propaganda när de ser den. Ingen skulle ju uppfatta reklam som ”information” bara för att ett företag puffade för en produkt genom faktapåståenden. Vi vet ju att påståendena är noga utvalda, vinklade och formulerade för att uppnå ett visst syfte.

Så ”information” går bort.

Istället talar myndigheterna i dag om ”främjande”. ”Vi har ett främjandeuppdrag från regeringen” kan de säga.

Det ordet fungerar bättre. Det andas inte falsk objektivitet. Men det har inte samma trista associationer som ”progaganda”.

Men det är förstås exakt vad det handlar om.